Krya på dig Sven-Bertil Taube!

Jag blir väldigt ledsen när jag tar del av nyheten om att Sven Bertil Taube är allvarligt sjuk efter en kraftig hjärnskakning. Jag hoppas att Gudarna är nådiga mot min gamle vän och att han får återhämta sig snart. Många som läser denna nyhet vet vem Sven-Bertil är. Han är ju sonen till historiens svenska mästare i folkmusik, Evert Taube, vars låtar sjungs och kommer att sjungas i all evighet. Men jag undrar hur många som vet hur viktig roll Sven-Bertil spelat i svensk nöjes- och kulturhistoria? Och knappast någon vet vilken viktigt roll han en gång spelat i mitt liv.

Vi vet ju att Evert Taube skrev och sjöng låtarna som vi alla känner till. Men faktum är att den gamle mästaren Evert sjöng förskräckligt dåligt, ungefar lika dåligt som dagens Magnus Uggla, men precis som Uggla, kom Evert Taube undan på grund av att låtarna var så himla bra! Det var först när hans son Sven Bertil spelade in låtarna i början på 70-talet som de började gå in i det svenska folkhemmets hjärta. På Evert Taubes tid fanns bara väldigt enkla inspelningsmöjligheter. Stenkakorna spelades bland annat in på gamla Metronom och man fick stå där och sjunga låtarna rakt av med orkester inför mikrofon. Gjorde man ett misstag fick man börja om. Resultatet på den tiden blev 78:orna som man spelade på gamla uppvävbara grammofoner med strutar som högtalare. Ljudkvalitet, även om den på den tiden ansågs vara bra, var medioker.

Men när Svern Bertil spelade in sin fars låtar hade det multispårsanalogiska inspelningssystemet redan upptäckts av amerikanen Les Paul och plötsligt blev ljudkvailtet 600 gånger bättre. Precis med samma teknik som ABBA spelade in "Waterloo" spelade Sven Bertil Taube in alla klassikerna och istället för, som i sin fars fall, bara ha en gitarr som bakgrund, fick han en 28-mannaorkester dirigerad av en av dåtidens skickligaste svenska musikgenin Ulf Björlin. Plötsligt fick låtar som "Rosa på Bal" nya musikaliska dimensioner och Sven-Bertil Taube själv gav en ny nyans till den svenska sommarens populära låtar. Plattorna såldes i ofantliga antal och Evert Taubes musik spreds över hela landet som aldrig förr.

Jag mötte Sven Bertil Taube för första gången i New York. Året var 1979 då jag var bosatt där. Han hade kommit för att hälsa på sin bror Per Evert Taube. Vi träffades på en middag hos en gemensam bekant på Park Aveny. Det var en av de trevligaste middagar jag varit med om. Jag minns att jag spelade några gamla Taube låtar med egna påhittade texter som fick Sven-Bertil att skratta högt! Just då höll jag på fundera över om jag skulle flytta till Sverige och bosatta mig där eller inte. Jag hade avskräckts av många utlandssvenskar bosatta i USA. "Åk inte till Sverige" sa de. "Där betalar du för mycket skatt och alla medborghare är kontrollerade av datorer", sa de flesta till mig. Men Sven Bertil Taube talade om en helt annat Sverige. Han berättade för mig om hur det kändes att sitta vid en sjö på en sommarkväll och äta en räkmacka och dricka en pilsner medan solen sakta gick ned. Han berättade om ett land där alla människor behandlas lika och där det fanns frid och demokrati. Han blev för mig en förebild med sin blåa kavaj, vita byxor och kravatt. - en riktig svensk gentleman!

Sedan dess har jag haft sporadiska kontakter med Sven- Bertil genom åren. Han har alltid ett glatt leende på läpparna och han har alltid varma ord att framföra. Men varje gång jag tänker på honom har jag svårt att inte nynna låten om Carmecita! Må Sven Bertil krya på sig snabbt. Han behövs i svenskt kulturliv ett bra tag till!

Av William Butt 23 sep 2004 20:34