Idén om ett superfängelse en totalflopp

Nej, den sista meningen har kanske inte förekommit som rubrik, eller uttalande, men i den finns andemeningen i den politiska storm som de senaste rymningarna/fritagningarna inneburit.

Men tanken är inte ens ny. Sommarpjäsen Nyköpings gästabud handlar just om detta. Med historiskgrund från medeltiden. Denna tradition har gett Nyköping sitt stadsvapen, men inget mer. Och tanken är dessutom precis så medeltida som spelplats och teaterpjäs. Dessutom finns redan superfängelset i svensk kriminalvård. Kanske inte som ett isolerat fängelse men väl som ett antal säkerhetsavdelningar på mer än en av de säkraste anstalterna.

Det finns alltså redan avdelningar där ett fåtal "farliga" intagna är inlåsta och inte ens har en normal vardaglig kontakt med de anställda. Att man inte kan benämna dessa vårdare beror på att det inte kan vara att vårda att sitta i låsta, skyddade utrymmen och bara se de intagna genom tjocka glasrutor och kommunicera med dem via högtalare. På vilket sätt skall ett beteende förändras som bara får sin näring ur andra inlåstas hat och missnöje? Hur skall mänsklighet kunna gro i en omänsklig situation?
Svensk kriminalpolitik har havererat. Oskyldiga människor isoleras på häkten i många månader. Domstolarna tillmötesgår åklagares krav om restriktioner och yppandeförbud. Polisens utredare hotar med förlängda restriktioner för att få de anklagade medgörliga. Redan detta är en skamfläck, årligen kritiserad av Europarådets antitortyrkommitté. Vilka skador denna isolering skapar har inte undersökts. Merparten av begångna brott utreds inte ens.

De livstidsdömda får gång efter gång ansöka om nåd hos en politisk instans som avslår deras begäran utan att behöva ange skäl. Fler och fler döms till livstid och avtjänandetiden växer med månader för varje livstidsdömd som av nåd !? får sitt straff tidsbestämt till upp emot 25 års fängelse.

Nu kommer nästa steg. Ett utvalt antal intagna skall låsas in i en superanstalt och med alla tillgängliga medel förhindras att rymma/fritas. Beslutet skapar ett antal frågor. Vem skall bedöma och utse vilka som skall låsas in för gott? Vilka straffsatser skall meritera för vistelsen i superfängelset? Kommer analysen att ske på Riksmottagningen i Kumla? Var skall de förvaras i väntan på att få komma dit? Kön är lång redan nu. Idag har ungefär 1/3 av de intagna särskilda föreskrifter? För dessa 1500 intagna beslutas om t.ex. permissioner mycket restriktivt. Det finns till och med långtidsdömda som aldrig får permission. Ett exempel är de som efter avtjänat straff skall utvisas. Är det bland dessa vi skall söka fångarna till superfängelset? När det sedan är byggt och fyllt av farliga rymningsbenägna våldsverkare, vilken verksamhet skall deras dagar fyllas med. Hur skall de vårdas? Vilka skall våga behandla dem som människor? Vem skall bedöma om deras beteende har ändrats så att de kan överföras till ett vanligt fängelse. Hur många år skall vara minimitid innan en sådan bedömning kan ske?

Det finns bara en slutsats. Idén om ett superfängelse är en totalflopp. Thomas Bodströms uttalande var panikartat förhastat. Reinfeldt och andra politikers försök att vinna poäng på rymningar och fritagningar känns patetiskt maktlöst. När GD Lena Häll Eriksson sa att det kändes som en mardröm beskrev hon förmodligen vad merparten av det folk som skall skyddas upplevde.

Om folket skall kunna skyddas måste Kriminalvården få resurser att hantera alla drogmissbrukare och återfallsförbrytare som dagligen med våld och stöld alltifrån väskryckning kränker medelsvensson utan att det ens blir föremål för utredning. Men det ger inga rubriker i kvällspressen och är kanske inte lika intressant för den politiska världen.

Låt Kriminalvårdsstyrelsen bygga de fängelser som behövs för att täcka dagens behov av platser. Ge Kriminalvården resurser att utöva sitt svåra uppdrag att ge människor som begått ett brott en chans att börja om efter vistelsen i fängelset.

Av Kjell Mazetti 19 aug 2004 09:59