Jag har mött en pedofil

"Vill ni ha skjuts?"

Jag vände mej om och såg på min bästis. Hon såg inte allt för entusiastisk ut, men jag var trött på att gå och inte visste vi riktigt hur långt det var kvar heller.

Omständigheterna till att vi, två småflickor, vandrade ensamma på en skogsväg minns jag inte. Inte minns jag heller exakt hur gamla vi var. Om vi hade hunnit börja i första klass eller inte. Det enda jag vet är att vi var definitivt på tok för små att befinna oss där vi var då.
På väg tillbaka till bästisens föräldrars sommarstuga efter en simtur vid en sjö en bit bort. Kanske smet vi iväg vid ett obevakat ögonblick. Jag mins inte, men troligen, för så små barn lämnar man inte heller utan uppsikt vid en sjö.

Detta är ett av många av barndomens minnesfragment och händelser, som man aldrig kommer att få svar på. Inte heller har jag något minne av bilen eller dess ägares fysiska egenskaper kvar i minnet. Små tillitsfulla flickor funderar inte på sådana "oväsentligheter". Speciellt inte när man är trött och blir erbjuden skjuts.

Passagerardörren öppnades på vid gavel och jag hoppade in. Bästisen följde tveksamt efter. Om hon redan då anade att det var något konstigt med den mannen eller helt enkelt saknade äventyrslusta, vem vet? Själv har jag alltid varit nyfiken av mej och endast det faktum att jag blivit utrustad med en viss överlevnadsinstinkt gör väl att jag lever idag.

Vi åkte iväg och efter en stund frågade mannen;
"Vill ni se nått roligt?" och svängde av åt fel håll.
Bästisen och jag såg på varandra, lite undrande. Egentligen ville vi väl tillbaka till sommarstugan, men vad kunde väl vi göra där? Han var ju vuxen och visst, roiga saker tackade man väl inte nej till. Han stannade bilen och plockade upp ett häfte eller en bok av något slag.
"Här ska ni se!", sade han och slog upp häftet.
Jag satt närmast och bästisen kikade fram över min axel.
Det var svartvita bilder av vuxna människor, som gjorde konstiga saker med varandra på bilderna. Något äckel kan jag inte minnas att jag skulle känt, tyckte väl bara att de var konstiga. Ett vagt minne av besvikelse över att de "roliga" bilderna innehöll människor. För mej var roliga bilder, bilder på djur, inte vuxna, nakna människor.

Men vi fortsatte att artigt titta på några sidor, medan mannen pekade på bild efter bild. För att tillslut stanna vid en av bilderna. Där en kvinna hade tagit den där konstiga saken i sin mun. Häftet med bilderna hade mannen hela tiden haft liggande i sitt knä och den andra handen under själva häftet.
"Vad tycker ni om bilderna? Skulle ni kunna tänka er att göra likadant?" Han pekade på bilden med kvinnan och den konstiga saken i munnen.
Först då började jag bli lite rädd. Ta en sådan där i munnen? Nä, tack! Ingen av oss var intresserad.
"Ja men, ni får tio kronor var!"
Jag vände mej ifrån mannen och sträckte mej över bästisen och öppnade dörren. Knuffade till henne och snabbt hoppade vi ut. Som den väluppfostrad flickan man var, så stängde man självklart dörren efter sej och hann se hur häftet med bilderna hade glidit ner från hans knä och hur han satt och höll om den där saken.
"Äckligt!" var väl vår enda kommentar, där och då.

Hur vi tillslut kom tillbaka till stugan vet jag inte och visst var vi väl uppspelta ett tag framöver. Fnissade mest åt det hela, tyckte vuxna var konstiga, men vi sa inget till våra föräldrar.

Att det så småningom kom fram till dem i alla fall, berodde på en observant äldre tant som vi ofta lekte hos. Vi hade använt korv och lekt några i hennes ögon suspekta lekar. Varvid hon hade börjat fråga oss om detta.

Så vi berättade glatt om vårt äventyr och under en tid verkade det som om det fanns en hel del upprörda känslor runt oss. Något jag inte kunde begripa. Det hade ju inte hänt nått, gubben var ju bara allmänt "äcklig"...

Av Ilona Betula 02 aug 2004 09:04