Vem stjäl tiden?

Det börjar med de vuxna som blir allt mer stressade och förlorar all tid för att älska, skratta och drömma. Barnen är de som håller ut längst men till sist faller de offer för tidstjuvarnas genialitet. Med tekniska prylar och moderna leksaker pacificeras de. Medan de vuxna övertalas att betala sina supermoderna high techvillor och senaste DVD-spelare i tid. Endes bok som kom på 80-talet är en satirisk framtidsskildring av det moderna samhället och slår fortfarande träffande hårt, om inte hårdare idag.

Tanken på tidstjuvar dyker upp en morgon på tunnelbanan när jag trängs i folkmassan. Ett lämmeltåg av människor som jäktar förbi med ansträngda ansikten och stelnade miner. Får de storstadspulsen och stressen med modersmjölken? Lär de sig springa i tunnelbanan på samma sätt som jag fick höra att inte gå mot röd gubbe som barn? Vart är de på väg? Till jobbet? Brinner det någonstans. Jag förstår om man är sen och har bråttom, men samma takt varje dag? Hänger det verkligen på sekunden att killen med portfölj måste riskera liv och lem i halsbrytande brådska nerför rulltrappan? Det är när jag står där som jag förstår varför. Jag ser honom, skuggan av en liten grinande grå tidstjuv kika fram bakom ryggen.

Det är märkligt vad livet i en storstad som Stockholm levs i snabbspolningsfart. Jäkt till jobbet, jäkt hem från jobbet, rusningstrafik vid lunchtid och dess emellan vardaglig stress. Det gäller att ha ett lyckat jobb, karriär, pengar, relation, helst med barn och gärna vara NÅGON. För det räcker inte att vara JAG. För någon månad sedan visades en uppmärksammad dokumentär om sönderstressade barn. Till skolan klockan åtta, från skolan klockan fyra, till dagis, från dagis. Och läxor och kvalitativ fritid och sönderstressade föräldrar. Till och med barnen drabbades till sist av de hånleendetidstjuvarna.

I vårt jäktade samhälle har få tid att prata och ännu färre tid att lyssna. Vem ägnade senast en heldag åt att bara göra meningslösa, litet småtrevliga saker. Som att dricka en kopp te och läsa en bok, påta i trädgården/ krukväxterna eller hälsa på en gammal släkting och lysa upp tillvaron för de som är förbrukade och utslitna och har enorm ränta på sin sitt tidskapital som nu är värdelöst. Här är själva kärnan i tidstjuvarnas ondskefulla geniplan, stjäl tid av människorna när de är unga och börja återbetalningen när de är gamla och har tid i överflöd. Som en ekorre i ett evighetsgående ekorrhjul.

Inte konstigt att livsstilsmagasinerna eller TV-programmen om matlagning, och trädgåprdsskötsel poppar upp som svampar ur jorden. Inte konstigt att vi i hemlighet drömmer om landet och exotiska platser och andra världar eller hur det var förr i tiden. Trots allt är vi svältfödda på egen tid och i vår egen verklighet hinner vi inte leva. Vi vill ju så gärna ha allt det vi har och i rent självbedrägeri pratar vi om livskvalitét. Kanske känns det lättare att se små grå tidstjuvar än att acceptera den sönderstressade verkligheten. I maximum overdrive rör sig samhället, tiden räcker inte till och vårt öde flammar upp lika hastigt som en tändare och brinner ut fortare än en slocknad grå cigarr.

Av Ninna Bengtsson 15 jun 2004 15:07