Min ansiktsmålning lossnade av tårar!

Grekland har fattat vad detta handlar om. Man är inbjudna som statister och måltavlor för en bekväm och beräknande seger för värdlandet. Debuten skulle vara starten på en portugisisk transportsträcka där laserpassningar banar väg åt Pauleta, där ytterbackar skulle användas som trottoarkanter, där...

Det ingår inte i teaterns mästarland att nöja sig med indignationens statistplats. Vad gör Grekland? De gjorde precis som Senegal, Kamerun och andra förtryckta nederlagsupplagor: De bajsade i logen, stal det bästa ur rekvisitan, käkade slut på allt gratis kallskuret och vann över hjärtan och själar ur allt från foajén till publiksäten. De spelade fotboll och uppvisade en perfekt blandning av teknik och press, lagarbete och legitima egotrippar. Greklands innerbackar gjorde inte ett enda misstag i andra halvlek. Näe, inte ens vid Portugals tröstmål, gjorde man fel. Man hoppade så högt och rätt det gick men det räckte inte. Det finns nog inte en dagstidning som missat att poängtera att detta är den portugisiska, gyllene generationens sista chans. Är det den påminnelsen och annan mediastress som knäckt Portugal? Är det så att den gyllene generationens sista chans redan varit? Kanske finns svaret längre tillbaka i tiden. Grekerna var sämsta lag i VM-94. Då var inte Portugal med men åren efter var man nog som bäst.

Tåget har inte gått för Portugal på grund av den här förlusten. Tåget gick för länge sedan.


Nu sjunger vi:
En Papapaya Coqonutcare
å en plats på Långbro

England - Frankrike skapade mer frågetecken än någonting annat på mycket länge. Frankrike verkade ha tagit inspiration från Portugal och rörde sig långsammare än Främlingslegionen när de marscherar på Champs Elysse. England spelade inte mycket bättre och Frank Lampard visade att han är en av de mest kompletta mittfältarna i världen när han nickade in 1-0. Det kom överraskande. Barthez vet hur Becks slår straffar, gääääsp och ett "Jaha!"... Det verkar bli 1-0. Sedan kom den korta lilla stund som påminde så mycket Om Manchester Uniteds vändning mot Bayern München. Zidanes frispark var så där urläcker så det knöt sig i magen samtidigt som man knyter näven. Att England drog på sig den var inget konstigt. Sådant händer när det är minuter kvar. Men målet som kom efter hade en upprinnelse som jag aldrig, aldrig sett tidigare.

Gerrard måste... han MÅSTE ha sett Henry och exakt var han stod. Passen är ett mysterium och visade oss - alla från s.k "experter" ned till vanligt, dödligt folk - att de hårdaste av hårda försvar gör fel. Att ett av de bästa kollektiva arbetsinsatser till sist inte räckte till när den
enskilde individen gör en blunder.


Sverige - Bulgarien.

När kvällspressen mobiliserar sina allra hårdaste spaltgaltar och nu rycker ut och skriver något av det största, stojanska och längsta om det svenska landslaget tänker jag göra helt om:

Matchen, resultatet ja, allt som kunde och kan sägas om detta finns där. Från Zlatans arroganta uppvärmning till Allbäcks Shearer-avslut.

Jag behöver inte skriva något. Utom en sak:

How they must hate the sight of him.

HOW THEY MUST HATE THE SIGHT OF HIM!

Jag såg ut mot publiken. Jag ansiktsmålning på ett par och såg ett par fans som hade de blågula halsdukarna knutna runt huvudet. Vad har jag ställt till med? Men det hela, matchen var så vacker att jag började gråta. Tro mig nu snälla läsare att jag har svårt att sitta vid datorn. Ja, ens sitta alls för tårar av lycka trillar.

Ansiktsmålningen lossnade av mina tårar

I rest my face.

Av SHQ 15 jun 2004 10:08