Egen tid

...allt det där saknar betydelse om du inte har någon egen tid.

Man kan alltså röka, kröka och äta stekt, starkt kryddad mat och stressa runt som en dåre, bara man har plats för Egen Tid. Men vad är det då? Bara frågan är förstås alarmerande, men det var inte riktigt så jag menade,
utan - vilken betydelse lägger man i att ha Egen Tid? Läkaren ansåg att både kropp och själ stod ut med nästan vad som helst, om man bara även avsatte egen tid åt att bara vara. Tog en paus med jämna mellanrum, istället för att jäkta på och i slutet, som i gengäldande belöning, få längre sammansatt ledighet.

I mitt fall betydde det att jag måste finna Egen Tid åt att skriva Egen Text, vilket jag har haft problem med på sistone. Det störde både kroppen och själen så pass mycket att den somatiska protesten togs sig ett fysiskt
uttryck. Jag hade felprioriterat alldeles för länge. Har överambitiöst försökt att få precis allt gjort i samma stund som jag tänkt ut vad som ska göras, vilket har lett till en överhopning av självpåtagna uppgifter, flera dygn i sträck, och sedan har jag haft all ledig tid i världen. Men: då har
jag varit för utmattad för att orka göra något av all den Egna Tiden. Den har sovits bort! Tänkte att detta förmodligen var ett vanligt problem för skrivande kollegor. Det är därför jag berättar det här inför semestrarna. -
Kära vänner, prestera inte så hårt och länge att ni glömmer bort era egna behov i det hela, er alldeles Egna Tid. Rätt som det är tar det stopp, och då hjälper inte semester.

Dom som inte tagit semester under gångna veckan är: Karina Martinsson med dikten

"Spårlöst". Florence Hofvander bidrar med fyra alster: " Medan tiden står still", " Fröken Freud", " Vi leker Gud" och " Bakom nuet". Xerxes Wennerstierna är minst lika produktiv denna vecka och har skrivit " All kritiks urmoder, " " Trött," " Saltkristalldroppar," " Du behöver inte..." och " Du var i Hagaparken idag". Ett ungt nytillskott i poesiskolan är David Larsson, som har skrivit "Frihet". Margareth Osju är med igen med sin haiku "varde guld". Maria Brundin, en skicklig poet som just därför fått stå ut
med mycket från mig den sista tiden, gläder mig med att inte ha skrämts iväg alltför långt bort. Hon är jämnmodig tillbaka med "Försvinn!". Det är rätta takter. Därmed är veckans startfält komplett. Sju stycken.

Karina Martinsson har skrivit en väl sammansatt och oerhört läsvärd text. Den här tycker jag särskilt mycket om i veckans skörd. / Du sa.../att jag gick dig spårlöst förbi/Hur vassa klackar måste till/för att lämna avtryck i din yta?/ Formuleringen avspeglar tankar ur och från ett fruktansvärt
negligerande, ett existerande som väcker och avskräcker en massa yrande känslostormar till liv och gör en nyfiken på fortsättningen. / Över min axel/tittade du efter blankare knivar/skarpare tungor/att skära dig själv på/ I samma stund/du släppte mig med blicken/ja kanske redan innan/blev jag ett av de tusentals sandkorn/du jämför oss människor med/ Personligheten Karina beskriver har i det närmaste urtypiska sociopatiska drag och det förskrämmer och fascinerar, samtidigt som texten nästan bedövar i sin
klarsyn. Avtoningen ställer sig nämligen med behörig distans till det redan utsagda och klarlagda, vilket ger dikten en behaglig och stabil balans. Jag kan inte annat än gratulera till detta lilla verk!

Florence Hofvander har i dikten "Bakom nuet" skrivit en mycket lyckad dikt, som till sitt innehåll påminner om en aforism. "Om Gud vore allsmäktig skulle Han kunna skapa en sten som var så stor, att Han inte orkade lyfta
den själv. Om Han inte orkade lyfta en sådan sten skulle Han å andra sidan inte vara allsmäktig." Bit i den! : / Före tidernas begynnelse/fanns något/som var så stort/att förnuftet inte kunde omsluta ens/dess innersta
kärna/innehållet slungades ut i tomheten/för att fylla ut mellanrummen./

Hur man än vrider och vänder på sådana här livsgåtor, som också inryms i Florences dikt, så blir man inte klok på dem. Man blir otålig och nästan rädd. Man vill ha kontroll över ursprunget och varat. Dikten är spännande och läsvärd. Litet av samma tema går igen i " Vi leker Gud", som framställs mer som ett slags gnällig anklagelse utan bestämd adress. "Fröken Freud" begriper jag mig nog inte på titelvalet till, då innehållet mera handlar om den allmänna ångesten i språk- och ordbehandlingens-, kanske synen på sin egen skrivförmågas dilemman, än några egentliga freudianska tankegångar. Allt ångestväckande har inte så mycket med Sigmund Freud att göra. Tillbaka
i litet omöjliga tankegångar kommer hon i "medan tiden står still" och sina funderingar kring galengöraren ´om Om inte fanns´. Men det snubblar på och känns alldeles för okoncentrerat för att man ska kunna greppa det här, något
egentligt syfte tycks dikten egentligen inte ha. Men det kanske är det som meningen? Man vet inte så noga med det här urvalet av Florences diktning. Livsmakare kanske är en alldeles korrekt själviakttagelse?

Xerxes Wennerstierna har delvis slagit in på dagbokspoemeriet i tex. dikten "Du var i Hagaparken idag", och det betyder: texten är inlevelsefull,
detaljerad och som text en mycket bra text - men den håller inte som dikt. Kanske bör Xerxes överväga att publicera vissa av sina texter under en lämpligare kategori, för texter som tillhör en mer överensstämmande annan
genre? Författarskolan? Bästa dikten som han skrivit den här veckan är utan tvekan " Saltkristalldroppar". Den är samlad, koncentrerad, rik på härliga metaforer och.: / Saltkristalldroppar dröjande på kind/förvånade på väg mot
okänd destination/snart förvillande dolda och bortglömda/ i historiens kammare för gömda och/ undanstuvade droppdiamanter bärandes/på minnen och koder spårbara endast/ för den som söker sanningen./.är helt enkelt
fantastiskt lyckad som komposition. Kanske skulle jag gärna ha sett en annan radklyvning här, men det går bra ändå. Dikten "Trött" är verkligen tröttsam med alla dessa "Jag" i varje menings början, den ältar tyckande
självklarheter, och faller till marken med mycket lite skugga under sig. Samma öde möter "All kritiks urmoder", även om man kan hålla med om många åsikter kring kritikfenomenet som här avventilerar sig. Jag tror Xerxes är
lika less den här veckan som dikterna skvallrar om. Kan ändå inte låta bli att fascineras av såväl ordlekarna och hans riktigt vassa språkkänsla.

David Larsson har skrivit någonting som i min uppfattning kan passa allra bäst som sångtext. Tilltalet i dikten är själva Friheten och framför mig ser jag den franskamerikanska frihetsgudinnan, som han talar till: / Ditt namn avskräcker/ men lockar ändå./ Du blir som det jag strävar efter/ min ledning i livet./ David ställer sedan ut en rad frågor, som vi nog alla har, i den här texten och summerar dem med en ännu viktigare existentiell
frågeställning: / Eller är du endast menad/för en utvald skara?/ Här börjar det krävas svar på frågorna och man börjar tänka politiskt, men istället för svar ställer David ut nya motfrågor till frågorna. Det här går an i en sångtext, tror jag, men kanske inte i en dikt. Frågorna vill man gärna - om det behövs - få möjlighet att formulera själv, utifrån en dikts innehåll. Inte få serverade. I vart fall inte utan svar. Om det finns några. Annars har David en rik metaforbank att ösa ur och jag tror han ska använda sig av
den potentialen för att förmedla och skapa sina klara bilder. Han har onekligen talang!

Margareth Osju skriver en haiku om girighet, guld och konungars åsneaktiga dumhet. Och kastar om och vrider runt. Vilken mening som helst går lika bra ihop med den andra. Eller nästa. Eller inte. Så kan man kanske sammanfatta den här dikten, som jag trots allt, uppfattar som en rolig. Tyvärr har haiku-genren ingenting som faller mig i smaken alls, varför det är bäst att använda det argumentet som den ärligaste förklaringen till mitt uteblivna
gehör. Jag skulle känna mig som en blandning mellan en charlatan och en riktig skitstövel om jag gav mig i kast med en, till synes, seriös uppfattning om/av en diktform som jag, faktiskt, inte begriper mig på, inte tycker om, och alltså inte kan göra rättvisa, på vare sig gott eller ont.
Tycker haikun låter som en frikostig mixning mellan barnramsa och limerick. Det kan i och för sig vara skoj, men inte tillräckligt skoj för att jag ska bli intresserad. - Jag är ledsen, Margreth!

Maria Brundin skriver om smärtan, tröstlösheten och det alltsädes närvarande, okuvliga hoppet i sin dikt. Som något skört i den tilltalades händer går hon sönder i sprickor, och det tycker jag är en insiktsfull och träffsäker beskrivning av ett kärlekstillstånd som tar slut, enkelriktat slut. Den här utmattade trasigheten som man släpar över golvtiljorna, när
man sårats djupt och kanske länge, andas ur varje por av Marias dikt. Man känner med och man känner in - i diktens raka och klart avgränsade rumsvinklar. Man vet exakt var i diktens känslorum man befinner sig. Det man helst av allt skulle vilja skrika i ren självbevarelse är "Försvinn",
försvinn ur mitt liv och upphör göra så förbannat ont, sluta landa som blåmärken på min hud hela tiden..men så gör man inte det; tänk om han inte kommer tillbaka efter det? Då har man kanske gått igenom allt det här i onödan, stängt dörrarna till en möjlig fortsättning. Stoltheten har sällan någonting i kärleken att göra, i kärleken självförnedrar man sig grovt och gärna - om det bara hjälper. Maria har fångat in den här inre eroderingen
bra. I min egen smak skulle kanske den här dikten ha fungerat ännu bättre, om den skrivits i tredje person, som ett "hon-och-han"-scenario?

Allmänt: allt för ofta förekommande "jag" i en dikt särskilt om formen upprepas i många dikter kan ibland få en så personlig prägel, att det får motsatt effekt - fjärmar mer än närmar. Om nästan allting kretsar runt det egna självet som referens blir man ofta mer åskådare än delaktig i en dikt, men det här är förstås även en fråga om både smaksak och egen särprägel/stil. Helhetsintrycket tar jag inte upp här.

Nominerade är:

- Xerxes Wennerstierna

- Karina Martinsson

Lev väl, med Egen Tid!

Av Isabella Mendrix 15 jun 2004 12:27