Danmark är ett onödigt land

Danmark består ju bara av bonden, jorden och svinet. Tar man bort en av dessa packar allt ihop.

En liknande skörbarhet finns i det danska spelets tre lagdelar. Detta fick de erfara i VM 2002, där ett godkänt gruppspel blev till en förnedrande tvärnit signerad Svennis mot England. I EM-sammanhang har det dock gått bättre för danskarna. 1996 års upplaga fick de som mästare kvala sig in till och där stötte de på Portugal som spelade en fotboll som i en halvlek var något av det vackraste jag sett - någonsin. 1-1 slutade mötet dem emellan och de resterande matcherna gav inte tillräckligt många poäng för att ett avancemang skulle vara möjligt.

1992 var självklart det stora året men den turneringen hade - precis som den lyckade VM-insatsen 1998 - bröderna Laudrups signum. Jojo, Michael saknades i EM-92 men det är ändå dessa bröder som varit navet i ett vackert spelande mittfält och anfall.

Laudrup, ja. Det är lika uttjatat att nämna bröderna som det är ignorant att förbise dem när man nämner Danmark. Kanske sade Terry Venables det bäst: "Laudrup Brothers - every time I hear that it makes me think of two notorius cowboys, outlaws."

Det Danmark som åkte till VM 2002 hade inte riktigt klarat av livet utan dessa snabba revolvermän och det syntes. Det var just sådant de bidrog med som saknades men vad analytiker missade är att det faktiskt går att spela fotboll utan elegans, fantasi och fräna passningar. Det har däremot denna upplaga lärt sig. På utgång är det svåra 4-2-3-1 systemet och nu spelar de med innedrogen 4-3-3 och ett mer direkt spel även om 4-2-3-1 kan förekomma någon enstaka gång. Med tanke på den goda tillgången av yttermitt-fältare/ytterforwards i form av Grönkjaer, Rommedahl, Jörgensson och Lövenkrands vore några andra formationer rent vansinne men laget går gärna på djupet och direkt snarare än på kanten. Detta kombinerat med att de har fått tillbaka spelglädjen kan nuvarande tränaren Morten Olssen stolt slicka i sig.

Faktum är att det danska lag vi får möta inte är helt olikt oss utan mycket likt vad gäller klass, kvalitet på klubb, form på spelare och genomsnittsålder. Endast tre spelare kommer från den debila, inhemska ankdammsligan och att ha en majoritet av spelare som är ordinarie eller roterande i klubbar som Milan, PSV, Dortmund, Inter och Udinese är inte fy skam. Däremot har Danmark något vi saknar: Riktigt bra defensiva mittfältare. För visst är det så att Gravesen är den som spelar den första fiolen på Evertons mittfält och sveriges Linderoth den andra. Danmarks mittfält kan lite av det mesta: Vinna bollar, göra det trångt, stänga passningsvägar, slå laserpassningar i djupet och se tuffa ut på lagfoto. Det mesta alltså - utom kantspel, vilket de alltså överlåter till anfallet.Yttrarna går alltså högre upp och tillhör inte riktigt mittfältet. Spelsystemet är förvillande likt Apornas.

Så slår vi dom:

Jo, då får vi återigen titta på matchen mot England från VM-2002 och på Töfting: Det är omöjligt att analysera den tidens Danmark utan att betrakta Töfting.

Det var tidig morgon när danskarna drabbade ihop med engelsmännen i värmen som hade förvandlat Niagata Stadium till en oval, het och gigantisk stekpanna. Jag tittade extra på Töfting. Han är ofta hyllad för sin tuffhet men med sitt vita hår och sin av solen brända hud så påminde han om en skandinavisk turist som fått för mycket playa de första dagarna och möjligen hade danskarnas VM-fest blivit lite för mycket för dem. Alldeles rödsvedd och vit i håret var han "med sina färger särskilt representativ för Danmark" tyckte kommentatorn. Först tänkte jag på att han såg ut som ett vandrande monument för den nydanska folkhemsrasismen och islamofobin men sedan slog det mig: Självklart! Jag kunde inte låta bli att dra associationen till det rödvita, danska bacon som låg och stekte i de engelska hushållens frukostpannor när jag såg Töfting galoppera runt med sina kulting-liknande vader.

För Mäster Svennis stekte danskarna. En av komponenterna var borta och då slutade Danmark att fungera. De tre lagdelarna var splittrade.

De två hårt arbetande engelska innermittfältarna stängde av passningsvägarna till den släpande forwarden Tomasson och man fick alltså istället gå på kanten vilket Danmark själva ville och det var en del av deras taktik. Kruxet var bara att det var en del av Svennis taktik. De danska yttermitt-fältarna i skepnad av Rommedahl och Grönkjaer sprang i kantspelets fälla och bevakades där hårt. De tilläts inte att dribbla sig förbi Mills eller Cole så allt som fanns kvar att anfalla med var inlägg. Detta mot turneringens två nickstarkaste backar. Sandh och Tomassons talanger är inte direkt att de vinner luftdueller. Inget fungerande anfall. Inga mål 3-0 blev förlusten.

Där är taktiken. Detta kommer att bli mittfältarnas match. Självklart avgörs alla matcher på mittfältet mer eller mindre men här kommer de första 20 minuterna på mittfältet att avgöra vilka som vinner. Lika självklart är det att Danmark inte kommer gå på samma fälla men att de får gå på kanten istället för på djupet är ett måste. Tomasson, Jensen och Gravesen kan slå bollar i djupet som är riktigt bra. Är Sverige kalla spelar vi med två defensiva mittfältare. Det är en myt att man måste ha en kreativ mittfältare centralt för att kunna anfalla väl. Fotbollshistorien fullkommligt dräller av exempel på matcher där två defensiva mittfältare har sett till att vi spelat väl och gjort mycket mål. Swarre och Mjällby och innan det Swarre och Thern är utmärkta, svenska exempel. Utomlands går tankarna till en match jag såg på Canal underbara repriser från PL. Chelsea pulveriserade Man U 5-1 hemma med Deschamps och Wise på mitten. Vår EM-truppen har bara en defensiv mittfältare i boken i form av Linderoth men Källström kan vikariera som sådan. Mjällby, Jacobsson och Mellberg är bra, mycket bra på huvudet och även om inlägg kan vara farliga så är det att föredra nu när Hedman är bänkad. Jag har på känn att vi likt danskdjävlarnas fiende nummer ett, Dr Helmer, kommer att få tacka "de svenska vakttornen"

Dagstidningarna har ylat om de dåliga resultaten från danskarnas vänskapsmatcher men dessa betyder inte ett smack. Om du vill roa dig så kan du titta på turneringars semifinalister och titta på deras föregående vänskapsmatcher. 30 procent har gjort dåligt ifrån sig, 30 procent bra och 40 procent sisådär.

Jag tror vi spelar sisådär mot Danskarna. Förmodligen har saker och ting inte gått vår väg mot bulgardjävlarna och sist Sverige vann en måstematch i gruppspel var mot ryssarna 1994. Derbystämmningen våra två länder emellan spelar även roll den. Danmark är turneringens mest önödiga lag men lira kan dom. Sveriges lir är mjukare nu än under nittiotalet. Få gula kort för tacklingar. Jag hoppas vi kan sjunga:

"Ni är röde, ni är vite. Vi skall Spöe er, ni skall lide"

SHQ tippar Sverige - Danmark : 2-2

Av SHQ 09 jun 2004 11:50