För jag ska ta studenten!

Klockan är 05.17 och jag sitter vaken. Om ungefär nio timmar tar jag studenten. Studenten. Jag gick och la mig ungefär klockan 00.00 inatt, och slocknade på stört. Vaknade dock upp vid 02.00 och kunde inte somna om. Jag bara låg och tänkte på alla gamla minnen som jag vart med om i skolan. Herregud, börjar jag bli sentimental nu?

Detta är väl någonting alla går igenom, men vågar alla uttrycka det? Det ska bli intressant att om ett par timmar se alla, se hur alla reagerar på detta. Och mest intressant kommer det väl att se hur jag själv kommer att reagera. Kommer jag gråta, skratta eller glädjas? Jag börjar tänka på alla människor jag har mött under min tid, vad vi har gått igenom. När en kompis råkade sätta igång brandlarmet, när vi åkte på finlandskryssning med klassen, när vi blev inlåsta i skolan, och så vidare och så vidare.

En lärare frågade mig igår om jag kommer sakna skolan. Min första tanke var att svara nonchalant nej på den frågan. Men jag kände att, nu behöver vi inte spela någon teater längre, vi är inte längre några rebelliska småbarn som alltid ska hävda sig och säga tvärtemot vad man egentligen tycker.

Och för att besvara frågan, ja, jag kommer att sakna skolan. Varför? För att jag är van vid att ha allting utpräglat framför mig. Under de senaste tolv åren vet man att efter sommaren börjar skolan igen. Nu är det inte så längre. Om nio timmar är jag arbetslös istället. Istället för att behöva kolla under "Sommarjobb" på arbetsförmedlingens hemsida kan man nu kolla efter vanliga jobb. Hur sjukt känns inte det på en skala? Nu väntar jag bara på att min vardag ska bli utpräglad igen.

Jag trodde att jag inte gillade att planera, ta dagen som den kommer. Men tydligen gör jag det eftersom att jag nu bara sitter och funderar på vad i helsike jag ska göra i höst. Ska jag sitta kvar här i mitt rum och skriva artiklar till Sourze samtidigt som U2 surrar i hörlurarna?

Men nu ligger sommaren för fötterna. Jag ska åka båt, skratta med mina kompisar och lägga dåliga raggningsrepliker för alla vackra kvinnor på uteserveringarna i landet.

Jag tänker avsluta denna sentimentala artikel med att citera en rad ur U2:s, "Walk On":

"Youre packing a suitcase for a place
None of us has been
A place that has to be believed
To be seen"

Av Anton Ericson 02 jun 2004 11:55