Magi, med toner i

Inskrivna för andra veckan av maj är:

Anders Ahnberg med sina dikter "Bitter", "Ett iskallt sovrum" och "416 59". Karin Dahlin bidrar med hela fem dikter denna vecka: "Eterneller", "Juninätter", " Stilla vatten", "Intrång", "Fångenskap" och "Det finns en skönhet". Len Carlsröm har levererat " 1 Min sköna--2 känslorna brinner" och " Tanka". Åsa Welin har skrivit dikten " En brinnande längtan". Som nominerad från förra veckan i maj återkommer Margaretha Osju med tre nya dikter, nämligen " Bara ben," " Tidsfrist" och " Dantes inferno". Maria Brundin deltar med sina två V:n -
" Viktlös" och " Våld". Sandra Lundgren är också nominerad från förra veckan och dyker nu upp igen med förnyade krafter i " Starka Hjärtan". Sist, men definitivt inte minst, har vi också Ari Eskelinen med dikterna "järnbörd" och " en ljusstråle brinner". Sju stycken deltar den här gången och det är ett bra startfält. Vi börjar genast med att titta litet på vad begåvningarna har diktat ihop, den här gången:

Anders Ahnberg, han är "Bitter" och det är inte undra på. Det finns någon i närheten som är fullt upptagen med att ge honom blickar och berätta att det inte finns något att klaga på - fast att denne jämför honom med klyscha. Det räknas upp normer för hur han borde vara för att inte vara en sådan. Men faktum är att han skulle passa bättre in på beskrivningen, om han gav efter och anpassade sig till de uppräknade önskemålen. Det perspektivet ger den här dikten lite av en paradoxal funktion av god humor, men jag är inte helt säker på om Anders hade den avsikten? Han går under huden på sensmoraler som "någon" nog inte har tänkt på. Han mässar lite om att väckarklockan en dag kommer ringa också för denne, men man ska nog inte vara för säker på det.

Vissas människors väckarklockor ringer aldrig in från rast..folk irrar kvar utanför omvärldens alla lektioner och tror för resten av livet att Amsterdams glädjekvarter är samma sak som Lyckliga gatan. I dikten "Ett iskallt sovrum" kletar frågetecknen skickligt upp sig på tapeterna, och i " 416 59" som jag ännu inte har listat ut varför den heter som den gör, så återvänder Anders till litet av samma tema; allt är egentligen tröstlöst, inte som det ser ut-, eller som det borde vara. Anders dikter tycker jag genomsyras av den sortens ångest som klöser efter svar och mening. Och mera tid. Anders förhåller sig sårbart verklighetsnära i sin täta omgivningsskidring och man inte kan göra annat än reagera och tycka om dom här, mitt i all doft av rädsla, kraftfulla alstren. Här finns det god anledning att skriva mer och vidare!

Karin Dahlin riktigt blommar ut sina ord i den här veckans dikter. Dikten " Det finns en skönhet" beskriver: /Efter regnen/ står himlen vidöppen/ och / mörkret har ingen/ makt över ljuset/inte ännu/nyckeln till vintern är låst/

Jag förflyttar mig till "Intrång" och läser där: / Om natten/sluter sig blommorna/likt små knytnävar/i försvar mot frosten/ Karins dikter upplever man med varje fiber och varje nerv, det här är riktigt, riktigt bra. Dikten "Juninätter" uppfattar jag dock som en smula för småpratig för att få riktigt spjärn i mig. Lite samma känsla av att budskapen inte hittar riktigt ända fram får jag även av "Fångenskap" som i mina ögon slickar på fingret, sticker upp det i luften och är lite tveksam på vindriktningen. I dom två fallen behöver jag nog få referera till min bedömning i "Nyckfull som ett aprilväder".

Men; i "Stilla vatten" blommar orden ut, återigen:/ Om man kunde/dra isär mörkret/likt ett skynke/ och / se det trolska nattljuset/förflyktigas mellan fingrarna/. Jag traskar vidare till "Eterneller" och känner besvikelsen sy in sig i huden likt en symaskinsnål med orden: / Varför ger du eterneller/lika döda som fjolåret/ och / jag reser nu /ridande på/det sista norrskenet/. Texten smälter in och håret på armarna ger respons genom att ställa sig i givakt. Mycket bra.

Len Carlström har bidragit med två dikter, som den här gången har gett avkall på sina långa enradare. Jag förstår mig inte på meningen med nummerordningen i titeln " 1 Min sköna--2 känslorna brinner", men jag tycker däremot om innehållet. Hör:/ Min sköna huldra/Kommer till mig vid midnatt./Hetare än kol/Förtär hon mina plågor./ Dikten ångar och knastrar och man väntar på mera... Nästa dikt "Tanka" uppfattar jag på sätt och vis som en fortsättning på den förstnämnda, och jag undrar retoriskt om försommaren har fått Len att gå och bli förälskad, eller om redan etablerade känslor har fått sin dos av tillväxtnäring? Nu tror jag dock bestämt, att Len har hittat ännu närmare sin poetiska källa, ur vilken jag anar det finns enorma mängder olja att pumpa upp. Vackert om kärleken, Len!

Åsa Welin har skrivit "bara" en dikt den här veckan. " En brinnande längtan" heter dikten som handlar om livslust, glöd och begär. Åsa ställer en rad konstateranden på kö; så här är det, därför känns det så här. Men Varför? Just den här dikten saknar i mina ögon den närvarokänsla som gör att man kan förankra dikten vid en bestämd avsikt, något som gör den levande. Den duckar under sin egen självförklaring; ett därför. Det är nog "därför" det känns litet som att dikten inte leder läsaren ända fram, till något djupt, varmt och brinnande som man instinktivt vet ligger och jäser sig stort bakom alltihop. Dikten blir avvaktande stående vid dörren med en nummerlapp i handen, i en väntan på att bli insläppt av dörrvakt "Varför". Åsa serverar goda ordkakor, inte tu tal om den saken, men jag tror att kakorna i den här dikten behöver fler ingredienser och gräddas lite, lite till. Varför lägga fram knäckebröd, när det i skafferiet finns Drömmar?

Margaretha Osju skriver sjudande om "Bara ben" som yr och virvlar fram över, i, på och genom livets alla berikande skeenden. Dikten har ett forscerat tempo och den har heller ingen som helst väjningsplikt i kurvor, krön och korsningar. Man känner sig nästan positivt andfådd, när man når fram till slutet, ett riktigt ordentligt slut också, där benen inte längre bär, nej inte ens finns. Ett tragiskt slut.
Margaretha håller fast vid krigstemat, när hon ger sig in i nästa dikt "Dantes inferno" och hon gör det inlevelsefullt och går därifrån starkt utåt. Här förevigar fotografer spår av dom som försökt överleva dödens köttkvarnar, långt från dockus-såpornas konstruerade tillvaros. Medierna speglar osentimentalt ut färskvara från realiteten till dom likgiltiga, vad det nu kan vara värt för dem som befinner sig 7 fot under marken? De här dikternas ämnesval tilltalar mig höggradigt, men lockar inte enbart därför. Ämnet hanteras med den typ av prickskytteskriveri, som utmärker en mycket skicklig skribent, intensivt medveten om de omvärldsgivande tingens vara eller icke.

Här läser jag vidare i "Tidsfrist", fortfarande är Margaretha kvardröjande i föregående tema och går här in på exil, asyl, främlingar och skygga fripassagerares känslor. Den här mustiga dikten behöver läsas till slutet: /Det perfekta mordet begås om du börjar leva om på nytt, utan att upplåna ditt eget liv./ Sanningar har sällan fagra ansikten, vill jag tillägga. Varken i-, eller utanför insektsvärmarna.

Maria Brundin skriver den här gången om bland annat invärtes kilon i dikten "Viktlös", och för överviktiga eller av annan anledning bantande personer även andra förstås! är den här dikten påtalig och betydelsefull. Maktlöshet, är den företrädande känslan i dikten, samt all förlorad kontroll som smiter förbi den nästan anorektiska villfarelsen om det mönsterpassade sus-och-dus-livet med alla sina ideal och figurnära klädmodeller. I sin dikt "Våld" beskriver Maria en kvinnlig utsatthet, den ständigt tyvärr aktuella, outtalade fredlösheten som tycks signaleras genom de yttre attributen. Här är både det inre och yttre våldfört och missförstått. Tycker, de angelägna ämnena till trots, inte att Maria har lyckats fånga en känsla av äkthet i de här diktbilderna riktigt. Den här veckan känner jag mig stoppad med en hand mot ansiktet, blir stående utanför dikterna och glider in lite i ett meddelande om att här behövs mer av inlevelse för att man känna sig välkommen in. Maria sätter träffsäker tummen på ett blåmärke, men trycker inte ner den ordentligt i smärtan och vrider om så att man kan uppleva den ömhet som ju finns där och gnager i köttbädden. Som hon har visat om och om igen att hon kan!

Sandra Lundgren har i "Starka hjärtan" skrivit om syrenblommor i morgonljus och om nyslaget gräs. Den här dikten är ett storslaget årstidsfrieri, som man lätt och gärna vill bli upptagen av. Särskilt nu. Det här är en vacker dikt som man gärna omsluter sig med som vore den en hemvirkad, stormaskig sjal över en stilla sommarkvällsskuldra. Man läser och känner igen, längtar och blir omsorgsfullt inbäddad i dessa vackra bilder. En välskriven dikt.

Ari Eskelinen skriver undersköna dikter. En beskrivning av dikten "järnbörd" presenterar sig bäst själv med sin egen andnings anslag på silkeslena strängar: / vintern förband min skuld i snö och brann i frost och järn/ jag skar min kropp min skuld med isop och föll till inre rum/ den snö jag ej längre minns till klarhet med mig själv blev/ var ej av skuld i oförvillat blivande i klarhetens ljus är/

Detta är utomordentlig poesi och jag slår ihop mina händer i förtjusning. Det gör jag även i läsandet av Aris nästa dikt, " en ljusstråle brinner": / det finns trädgårdar där ljusstrålar brinner och sabelliljor står på vakt/ bland bärnstensskimrande dammar där vattenfallen dör/

Helt enkelt genialiskt. Läs gärna denna magiska dikt, Ari svänger sitt gnistrande poesispö och förflyttar dig snabbt, snabbt till en övernaturligt vacker värld.

Vems eller vilkas texter nomineras då, andra veckan i maj?

- Ari Eskelinen

- Margaretha Osju - igen

Vill anslutningsvis meddela att ett hundöra viktes denna vecka för Karin Dahlin; det var riktigt, riktigt nära. Lycka till allihop också i fortsättningen.


Lev väl!

Av Isabella Mendrix 17 maj 2004 18:53