En självgod teddy-björn... Bamse?

Ja...

...innan idag visste jag bara att jag ville skriva mer på sourze, men ja visste inte om vad.

Men just idag så har jag fått veta av en människa som jag tycker väldigt mycket om att jag är väldigt självgod, alltså ett självgod med stora S J Ä L V G O D. Detta fick mig att tänka till, jag förstod att det var mig det var fel på, så när jag kom hem så satte jag mig ner vid just den här datorn som jag sitter och skriver vid just nu, och startade msn, så fort jag startat messenger, så ser jag att väldigt många människor som jag skattar väldigt högt är inloggade, bland dessa två gammla flickvänner, och ett par kvinnliga kompisar.

Så jag börjar med att öppna en dialog ruta med en av de gammla x en och frågar "hur uppfattade du mig när vi var tillsammans?". Svaret kom ovanligt snabbt och det löd: "självupptagen och självgod". Jag visste redan då att det var mig det var fel på men jag var tvungen att fråga vad det var som fick mig att låta så självgod, men svaret var väldigt krångligt och det kändes väldigt konstigt så som om personen som jag pratade med försökte slingra sig från vad jag frågade.

Men det är inte om det här som den här texten egentligen handlar! För jag förstår om texten ovan känns "självgod" så jag har bestämt mig för att skriva om varför och hur och sådant.

Jag tror att just min självgodhet beror på att jag är osäker på mig själv och att jag inte kan bekräfta mig på ett bra sätt gemtemot omvärlden. Jag känner att alla andra runt om mig lyckas så jag är tvungen att göra något och då ser jag till att trycka ned de människor som har det bättre än jag.

Jag vet inte vad detta beror på, jag kan inte direkt säga att jag har haft en svår barndom, då jag har mina föräldrar att tacka för en hel del. Jag har haft tur med kärlek då jag har träffat en rad med jättesnälla och rara tjejer som tagit hand om mig och försökt att rädda mig, men jag har inte förstått att jag behövt hjälp!

Det värsta var dock att personen som först gjorde mig uppmärksam på detta var en person som jag tycker mycket om. En person som jag tror att... jag har blivit kär i.
Inom mig bildas därför ett hat, ett hat gemtemot mig själv, ett hat som inte kan beskrivas, men efter att jag svalt det äpple som jag trodde mig ha satt i halsen, försökte jag ta all denna ljuva kritik på ett bra sätt och jag ska säga att det är inte lätt, det är inte lätt.

Va fan är det för fel på mig om folk inte kritiserar mig förrän jag skricker efter kritiken? Tror folk att jag ska hoppa efter dem likt en jättestor sabeltandad kanin, eller något. Antagligen eftersom den enda person som kritiserade mig öppet antagligen var en person som visste att jag aldrig skulle kröka ett hårstrå på hennes huvud, men då kanske mina böner ändå är besvarade? Hon kan ha uppfattat att jag tycker om henne? Jag vet inte men hon vågade kritisera mig öppet. När hon gjorde det satt vi och åt, jag tappade så klart matlusten, eftersom att det känndes som ett stort äpple som fastnat i min hals som när man får "en klump i halsen" fast ganska mycket värre. Jag ville bara springa därifrån när jag kände att mina öron blev varma. Och när det kändes som att mitt adamsäpple hade expanderat som fan blev det inte bättre.

Men för att veta det här, borde hon inte ha fått ett ganska starkt intryck av mig, eller? Hon måste ju ha fattat vilken sorts människa jag är, för när jag pratar med en människa så tänker jag inte på hur den är i sin personlighet utan mer vad fan de pratar om. Jag lär mig hur än männsika är i personligheten först när jag har snackat med dem ganska mycket. Här tar de inga åtta minuter att bilda sig en uppfattinig, så fan heller.

Alla som läser den här texten kommer antagligen att tycka att den är patetisk, men om du läser den, du som gav mig min klump i halsen då, snälla, snälla, jag lovar att bättra mig kan du förlåta mig?

Amen.

Av Björn Anderstedt 13 maj 2004 11:26