Jag dog igår

Jag skulle kliva på bussen igår men missade den med en minut. Eftersom jag bor flera mil från stan var det inte tal om att promenera utan jag satte upp tummen i vädret. Efter 2 minuter fick jag lift. Jag kände igen kvinnan som tog upp mig eftersom jag sett henne på TV många gånger. I rutan brukar hon först springa för att till slut hoppa över en liten pinne. Klarar hon det utan att riva brukar hon stå ett tag och hoppa av glädje. Lite barnsligt om jag får säga mitt, men är hon glad över triviala ting är jag det också. Man ska unna folk lite glädje fast man ibland har svårt att dela den helhjärtat.

Hon tjatade hela vägen in till stan. Efter två minuter slog jag dövörat till och försvann in i en tankeverksamhet som kunde härledas till min barndom. Mormors goda bullar, farfars rökiga rock och mammas förmaningar om vikten att ha regnkläder när vätan utanför lägenheten slår i backen.

Kvinnan vid ratten märkte inte att jag flytt in i drömmarnas värld utan svamlade på medan hennes blick koncentrerade sig på vägbanan och medtrafikanter. Efter turen tackade jag för liften och förberedde mig att gå uppför den korta grusvägen till insläppet där jag resten av dagen skulle producera viktiga saker samhället efterfrågade.

- Vad i helvete har du gjort, ropade min finsktalande arbetskamrat när han dök upp bakom mig.
- Vadå, svarade jag och stoppade händerna i byxfickorna.
- Jag trodde inte mina ögon, ropade han medan svetten, på grund av gårdagens festande, porlade i ansiktet. Han ropar alltid till mig, även om hans ansikte är endast tio centimetrar från mitt. Det beror på gammal vana. Maskinen vi står vid bullrar som värsta ångloket och detta ropande är väl inarbetat.
- Du menar att jag fick lift av kändisen, ropade jag tillbaka.
- Du Jensen, jag skulle kunna dö för att få åka med henne, svarade han med uppriktig avundsjuka i rösten. Rättare sagt var han gråtfärdig. Om ni undrar varför, så kan jag tala om att värre sportfåne inte finns på denna planet. Själv bryr jag mig inte men sa ändå orden han ville höra.
- Du Pecka, då är väl jag död nu, men väldigt lycklig.

Under eftermiddagen, den dag jag dog, fick jag tårta av mina arbetskamrater och chefen kom och höll ett värmande tal. Det slutade med,
- Nästa gång hon hör av sig kan du väl fråga om hon kunde komma hem till mig och fika. Min sons rum är tapetserat med hennes porträtt. Han skulle bli överlycklig.

Nä nu måste jag sluta därför lokaltidningen kommer hem till mig för en intervju och senare ikväll kommer en veckotidning och ska göra ett "hemma hos" reportage innan en tevekanal ska komma och filma mitt kylskåp.

Glad OS-sommar, önskar John Jensen

Av John Jensen 09 maj 2004 17:14