Puckelryggen del 3 av 3

Han lade sina fötter runt hennes kropp och smorde varsamt in hennes bröst med oljan och hon slappnade av alltmer och lutade sig tryggt bakåt. Han lade sina fötter runt hennes kropp och smorde varsamt in hennes bröst med oljan och hon kände sig lugn och lutade sig tryggt bakåt. Aldrig hade någon gjort något så skönt för henne. Hon hade nog kommit till himmelriket. Han började nynna igen. Var det Mike som satt där bakom henne?

Som i trans såg hon sig omkring. I taket hängde en kristallkrona som gnistrade av regnbågens alla färger; ur den föll en såpbubbla ner och inuti bubblan såg hon sin far. Han såg bister ut; försökte säga något, men ur hans mun kom det bara lödder. Så konstigt, tänkte hon och fnissade. Hon blev vaggad. Någon smekte hennes bröst och en hand sökte sig ner mot hennes byxor. Det var skönt, men det var något konstigt med det hela. När hon vände blicken neråt såg hon två missformade fötter. Vems var dom? Den ena stack ut åt fel håll, tånaglarna var långa och gula. De ådriga fötterna rörde sig som ormar runt henne. Sakta vände hon sig om. Bakom henne satt en man hon tyckte att hon kände igen, men det var något som inte stämde. Han påminde om någon hon hade träffat som sett ut som en skalbagge. Någon hon hade brottats med?
Hon bara måste försöka tänka klart! Vad skulle hon göra?

Hon sa till honom att hon var kissnödig - skulle snart komma tillbaka; log och spann lite som en katt; vinglade nerför trappan; in på toaletten och låste dörren. Hon fick syn på sin spegelbild. Framför henne stod en tjej med uppknäppt skjorta och brösten blanka av olja. Hennes ansikte var vitt som ett lakan. Som i trans satt hon på duschen. Hon ställde sig i det kalla, vita badkaret och försökte förtvivlat skrubba sig ren. Locket för öronen släppte när det kalla vattnet rann över hennes huvud. Mascaran hade kletat ut sig under ögonen, men det var ingenting som hon märkte. Genom ljudet från den strilande duschen hörde hon en röst ropa från övervåningen. Hon ropade: "Jag kommer!", torkade sig så snabbt hon kunde på en handduk som hängde över badkarskanten. Det var nog badrumsmattan, men det märkte hon inte. Sedan slet hon åt sig sin jacka och smög ut i hallen. Hon hörde hur dörren öppnades på övervåningen och sedan hans steg i trappan. Hon kastade sig mot ytterdörren och sprang rakt ut på vägen. Hade hon fått med sig sin väska? Hon sprang som på ren instinkt mot var hon trodde var vägen till centrum.

På tunnelbanan stirrade folk på henne och hon kände sig som en uteliggare - en knarkare. En kvinna sa något vänligt till henne. Grät hon? Hon visste inte. Hennes skjorta var felknäppt och satt inte på ordentligt. Den hjälpsamma kvinnan försökte rätta till den, samtidigt som hon torkade Saras tårar: "Vad har hänt vännen lilla?" Kvinnan såg forskande på henne. Sara fick inte fram ett ljud. Orden hade fastnat någonstans långt nere i mellangärdet.

När hon kom till Picadilly kände hon sig så snurrig att hon inte orkade åka vidare. Hon gick upp köpte sig en coca-cola och ett paket cigaretter, sedan satte hon sig på en bänk och stirrade framför sig. Folk som gick förbi vände sig om och tittade på henne i smyg. Dom tog henne nog för en hora på jakt efter tjack, så skakig som hon kände sig. Efter en stund bestämde hon sig för att ringa Mike ändå. Hon hade ju ingen annan i London. Alla hennes kurskamrater hade åkt hem till sina hemländer igen och de nya hade hon inte brytt sig om att lära känna. Hon hade ju haft Mike. Hon tände en cigarett till och gick in i telefonkiosken och slog med darrande fingrar numret hem till honom. En signal gick fram, en till, också en till. Hon var precis beredd att lägga på när någon lyfte på luren. Det var en av hans lägenhetskamrater och hon hörde hur han ropade på honom. Jaså, han var hemma alltså. Han lät trött på rösten. Hon orkade inte berätta allt på telefon, utan sa bara att hon måste få träffa honom. Han lovade att komma så fort han kunde. Så fort han kunde, sa han, men hon fick vänta i över en timme innan han dök upp. Hon ville inte gå till polisen, hon ville bara sjunka in i hans famn och stanna där för alltid, men han insisterade.

På polisstationen i East Finchley fick Mike vänta utanför förhörsrummet. Hon skulle förhöras av en kvinnlig polis. Sara satte sig på den kalla stolen och poliskvinnan satte sig mitt emot henne. Polisen såg så generad ut att Sara nästan tyckte synd om henne. Kvinnans fräknar hade flutit ut och bildat en mörkröd rodnad i hela ansiktet och en bit ner på halsen. Hur skulle hon klara av det här förhöret, undrade Sara för sig själv. Tillslut harklade sig kvinnan och frågade:

"Tog han dig på brösten?" Det var en stunds pinsam tystnad. Sara nickade tillslut ett jakande svar och tittade sedan snabbt ner i bordet igen. "Jag behöver ett svar; ja eller nej", förtydligade kvinnan. "Ja", svarade Sara snabbt utan att titta upp. "Försökte han något mer?" Kvinnan hade en stor droppe svett på sin överläpp. Sara visste inte vad hon skulle säga. Hon hade ju knappt själv fattat vad som hade hänt. Allt var så overkligt och hon var fortfarande i chock. Och om hon svarade ja på allt detta. Vad skulle dom göra med mannen då? Och vad skulle hända med henne? Självklart skulle hon behöva sitta vittne vid en rättegång. Då skulle de kanske börja forska i vad hon gjorde här i England. Pluggade gjorde hon ju inte längre och arbetstillstånd hade hon ju inte. Vad skulle hon egentligen säga att hon gjort hos mannen? Dom måste ju fatta. Att hon hade sökt jobb. Men om hon inte sa något kanske de skulle släppa allting. Låta henne gå och inte hålla på och rota så mycket. Vadsomhelst var bättre en att sitta i detta kala, vita rum med en pinsam poliskvinna som var alldeles flammig på halsen. Klockan tickade så högt ovanför hennes huvud. Var det hon som skulle spärras in? Varför betedde de sig så konstigt? "Snälla släpp ut mig", kände hon för att säga.

Poliskvinnan granskade henne med kalla ögon. Såg rakt igenom henne, kändes det som. Sara försökte lista ut vad hon tänkte. Hon hörde poliskvinnans förebrående röst inom sig: "Hur kunde du vara så naiv att du trodde att en man söker hjälp med städning - utan att ha andra avsikter med det hela? Du borde ju fattat! Herregud, en idiot skulle ju fattat det. Ja, att han egentligen var ute efter att droga utländska kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, såklart. Det borde ju du fattat! Hur kunde du vara så himla naiv?"

Det var som om polisen läste hennes tankar och frågade försiktigt: "Hur mår du?" Tårarna började trilla ner på bordet framför henne och bildade en liten pöl. Vad skulle hon säga? Hon hade inte ens ett uppehållstillstånd i England, allra minst ett arbetstillstånd. Hon tittade fortfarande ner i bordet. "Sökte du anställning? undrade poliskvinnan. Sara nickade lamt. "Jag behöver ett ja eller nej", upprepade kvinnan igen. "Ja", svarade hon med en ynklig, skamsen röst. Hon kände sig så misslyckad. Hela livet var ett stort, svart hål. Först Mike och sedan det här.

När Sara och Mike lämnat polisstationen och är på väg tillbaka till tunnelbanan, tar fem poliser på sig sina ytterjackor och plockar ner sina batonger från hyllan ovanför. De tittar medkännande på varandra. "Hon ville inte vittna, hon var rädd att bli hemskickad till Sverige" säger den kvinnliga polisen till sina manliga kollegor. "Hon var ju ändå stark som klarade sig så pass" säger en tredje polisman.
"Annat var det ju med den där stackars thailändskan, där lyckades han ju verkligen!" De sätter sig i bilen och kör iväg med en rivstart.

I fönstret på det vita trähuset i den lugna förorten ser man en silhuett av en figur som faktiskt påminner mycket om en skalbagge. Gardinen rör sig lite. Han vet att dom snart ska komma. De har varit hos honom förut. Hans kropp talar sitt tydliga språk. Polisernas stålförsedda skor och aggressiva batonger har nästan mosat honom förut, men han har alltid överlevt. Han tar sig för huvudet när han hör hur det skrapar i gruset utanför. Sedan sätter han sig längst in i hörnet i vardagsrummet med båda armarna som för att skydda huvudet så gott det går. Snart ska den gamle mannen förvandlas igen. Denna gång till oigenkännlighet.




Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Anna Drangel 01 maj 2004 21:28