Puckelryggen del 2 av 3

Hon bjöds in i ett vackert vitt trähus i två våningar. Andra villor i samma stil låg sida vid sida. Tveksamt tog hon några steg in i hallen, tog av sig skorna och fortsatte vidare in i vardagsrummet. Han bad henne slå sig ner i soffan: " en gin and tonic kanske?" undrade han medan han hällde upp ett glas whisky till sig själv. "Nej tack", svarade hon, men ångrade sig: "Okej, men bara en liten!"

Medan han gjorde ordning hennes drink började han berätta om sin frus tragiska bortgång; en mycket elakartad cancer i livmodern hade långsamt fått henne att tyna bort. Cancern hade spridit sig till lymfan och då var det ingenting läkarna kunde göra för att hjälpa henne. Han hade vårdat henne i hemmet tills hon en dag inte orkat längre. Medan han berättade kunde hon se att han blinkade bort tårar i ögonen. Sara lyssnade väluppfostrat och tog en stor klunk av drinken som han räckt henne. Telefonen ringde. Sara passade på att smita in på toaletten. I handfatet hällde hon ut drinken, sparade isbitarna och citronskivan och fyllde på med vatten. Vad hon egentligen hade behövt var lite mat. När hon satt sig i soffan igen kände hon sig yr, fast hon bara druckit några klunkar. Hon borde gå snart. Någonstans visste hon att hon inte skulle jobba åt den här mannen.

När han kom tillbaka förklarade Sara att hon var mycket intresserad av jobbet, men att hon först måste prata med sin kille. Han har lovat att möta mig vid tunnelbanan", ljög hon. George försäkrade att han självklart skulle skjutsa henne tillbaka till tunnelbanan igen, men ville först visa henne något.

Han satte sig bredvid henne i soffan med ett stort brunt fotoalbum. Han slog upp sida efter sida i albumet och berättade långt och utförligt om hela sin familj; om barn och barnbarn. Sara gäspade försiktigt. Hon måste härifrån snart, tänkte hon. Stanna till vid McDonalds och äta något. Tillslut var det enda Sara såg av hans fotoalbum, de tunna vita mellanbladen som sakta dalade ner mellan sidorna. Hon gäspade försiktigt igen och gjorde en ansats att resa sig. Han slog ihop fotoalbumet med en smäll. "Nehe, jag tänker inte släppa iväg dig förrän du fått i dig en smörgås flicka lilla!"

Han reste sig och innan Sara hann säga något var han redan i köket. Hon satt kvar i soffan en stund. Det kändes som om hon hade växt fast där. Hon tittade ut genom fönstrena och såg de små fina knopparna på äppelträdet som skulle slå ut vilken dag som helst. Plötsligt sköljde en sorg över henne. Det kändes som om hela hennes liv var slut. Hennes drömmar om en framtid med Mike var totalt raserade och här satt hon nu hos en puckelryggig stackars man som såg ut som en skalbagge. Aldrig i livet skulle kunna jobba åt honom. Det spelade ingen roll hur synd det var om honom.

Sara gick mot ytterdörren; stannade till i dörröppningen till köket; skulle hon bara sätta på sig sina skor, ta sin jacka och gå? Nej, det verkade överdrivet. Stackarn stod ju där och bredde en smörgås åt henne. Det vore otacksamt. Dessutom fanns det ju ingenting att vara rädd för, intalade hon sig. Han skulle ju aldrig kuna skada henne. Hon skulle lätt kunna brotta ner honom om han försökte något. Han var svag och gammal. Hon till och med log när hon tänkte på hur roligt det skulle se ut om han försökte något och hon blev tvungen att brotta ner honom. Han skulle ligga där på golvet som en skalbagge som hamnat på rygg, fäktande med sina tunna armar. Han skulle skrika på hjälp, sprattla och bete sig, men ingen skulle hjälpa honom. Hon väcktes ur sin konstiga fantasi.

"Varsågod Sara!" Han ställde tallriken med smörgåsen på matbordet framför henne. Hennes mage skrek efter mat. Hon satte sig och tog en tugga. Mmm, det var gott, riktigt gott. Hon behövde verkligen lite mat.

Han nynnande tyst när han plockade tillbaka smöret och tonfiskröran i kylskåpet. Sara tog en stor tugga till och betraktade hans puckel bakifrån. På något sätt var han gullig i all sin fulhet, tänkte hon. Hon tog en klunk av teet som stod framför henne. "Smakade det bra?" undrade han vänligt och satte sig mittemot henne. Hon nickade vänligt mot honom med munnen full av mat.

När hon hade ätit upp smörgåsen och skulle resa sig för att gå, kände hon plötsligt hur allting snurrade till. Ett illamående kom över henne och hon måste stå alldeles still. "Hur är det?" frågade han oroligt. I samma sekund som han ställde frågan slog det slog lock för hennes öron och det lät som om han pratade genom ett tyg. "Hur är det fatt, flicka lilla?" Väggarna böljade sig fram och tillbaka. Som om hon vore inne i någon spegelsal på något nöjesfält. Hon kravlade sig upp och höll i sig i väggen. Så började hon med små, stapplande steg gå mot ytterdörren. Han ställde sig i vägen för henne och när hon försökte stödja sig mot honom föll hon handlöst ner på golvet.

När Sara vaknade till igen satt hon inne i ett rum som verkade ligga på övervåningen. Rummet saknade helt möbler och tyg hängde för fönstrena. En blå heltäckningsmatta täckte golvet och det doftade av något starkt. Hon försökte samla tankarna, men gled in i något som kändes som feberhallucinationer. Han satte sig bakom henne. Det pirrade i hela hennes kropp och hon upplevde en oförklarlig upphetsning. För första gången på länge kände hon sig nästan lycklig. "Så spänd du är, viskade han" och började massera hennes axlar. Det kändes som om hon lyfte från golvet. Hon var kåt. Jättekåt! Han smekte undan några hårslingor från hennes nacke. Hon njöt och andades häftigare.
"Vad vacker du är", sa han och tryckte sig emot henne medan han knäppte upp hennes skjorta. Hon blundade och flöt runt i ett paradis.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Anna Drangel 29 apr 2004 13:23