Individ framför kollektiv

Arbetet var i sig inte märkvärdigt, men efter att i flera år sökt sommarjobb i ett, var känslan att äntligen få "napp" underbar.

Jag vill här beskriva bakgrundshistorien till en av mitt livs viktigaste upplevelser:
Under tonåren tillhörde jag inte de lyckliga ungdomar, som genom egna eller föräldrars kontakter lyckades få ett "bra sommarjobb". Med ett "bra sommarjobb", menar jag en hygglig lön. Sommaren 1993 tillhörde jag den skara lyckligt lottade gymnasieelever, som fick ett tre veckor långt feriearbete hos Eksjö kommun. Dessvärre var lönen för oss feriearbetare inte avtalsenlig, de som - på gott och ont – då varit kloka nog att gå med i facket lyckades få kommunen att betala avtalsenlig lön. Men eftersom detta var mitt första sommarjobb, hade jag tidigare inte haft anledning att gå med i facket och har idag elva år senare, ännu inte blivit medlem.

Det var inte bara korttidsanställda gymnasister som denna sommar arbetade på kommunen. Det fanns en lite högre klass av sommarjobbare där också, som hade kommunalanställda föräldrar och DE FICK avtalsenliga löner, samt arbeta hela sommaren.

Två år senare när jag gör min värnplikt – tyvärr också hemma i Eksjö – träffar jag en gammal klasskompis, som efter mycket om och men fått en månads sommarjobb hos kommunens bostadsbolag, som fastighetsskötare. Han berättar att "skälet var att min bekant som är chef där, fick ett återbud från en anställd vars son åkt in i lumpen". "Då ringde han mig", säger den före detta klasskamraten. Inte så att jag missunnade honom detta sommarjobb, jag konstaterar bara ett stort hinder för unga människor att få ett jobb som arbetsgivaren/chefen blundar för.

Tillbaka till våren 2000:
Medan jag då samtidigt studerar får jag en impuls att försöka med något jag anar vara omöjligt. Jag skriver en ansökan till ett företag i min närmaste grannkommun, om sommarjobb. Tidigare har människor upprepat "att det företaget ger de anställdas barn sommarjobb, i första hand". Men det kostar ändå ingenting att söka, tänker jag tappert. Jag söker också jobb som fastighetsskötare på ett annat företag i grannkommunen och blir vänligt ditkallad till ett möte med chefen. Vi kommer bra överens och han ger mig gärna sommarjobb där, men haken är att företaget behöver extrapersonalen, en månad före mitt studieuppehåll. Chefen ber mig återkomma för en eventuell senare början. Under tiden hoppas jag på det bästa.

Tiden går och det börjar närma sig den vecka jag ska få besked från det första företaget, som jag sökt jobb hos. Som anat kommer ett brev med följande fras: "tack för visat intresse". Jag vill ändå inte känna bitterhet tack vare att jag har ett besked till, att hoppas på. Jag ringer chefen på det andra företaget och han är lika trevlig som första gången och säger att nackdelen fortfarande är att jag slutar mina studier så sent. Men han vill ha en vecka till på sig att fundera. Dagen efter ringer det första företaget till mig och meddelar "att en av de tillsatta hoppat av" och erbjuder mig istället jobbet. Jag vill då skrika "jippie" högt, men sansar mig och tackar "ja". "Denna sommar har jag, av egen kraft, lyckats sälja in mig själv till ett företag och fått ett sommarjobb", tänker jag lyckligt efteråt.

Moderata ungdomsförbundet MUF i Stockholm genomför just nu en kampanj och uppmanar unga sommarjobb-sökare att strunta i fackliga avtal och ta de jobb man får. Som väntat förfäras LO-borgen och socialdemokratin över detta. LO: s representant för ungdomsfrågor, uppmanar MUF-ordföranden Christoffer Fjellner att be om ursäkt å Stockholm-muf:s vägnar. LO-representantens krav är urlöjligt, å andra sidan driver hans organisation varje år en informationscentral för unga sommarjobbare, angående deras fackliga rättigheter.

Liksom Socialdemokratin bygger LO:s opinionsbildning alltid på positiva rättigheter för arbetstagaren gentemot arbetsgivaren. "Det stora partiet" och dess stödorganisation förbiser alltid det faktum att unga och oerfarna människor inte alltid bör rabbla upp sina krav i form av rättigheter, framförallt inte vid det första sommarjobbet. Visst ska alla arbetstagare omfattas av ett visst skyddsnät på arbetsplatsen, men att demonstrera sina krav första dagen för arbetsgivaren anser jag vara olämpligt.

Själv skulle jag vilja se SSU eller något annat politiskt ungdomsförbund – gärna MUF eller LUF – driva en kampanj med temat: Tillsättning av tjänster på grund av privata relationer. Som exempel sommarjobben jag berättat om, men det är inte bara sommararbetare som är offer för denna särbehandling. Den breder ut sig alltmer och är klassisk inom statens institutioner och lika mycket inom det privata näringslivet. En kampanj med detta tema lyfter fram individen framförallt kollektivet, i form av så kallad kompiskultur, som uppmanar arbetsmarknadens parter att bedöma individ mot individ.

Av Yohannis Petersson 18 apr 2004 10:24