Trygghet - för vem?

Samhället är ju till för medborgarna. En självklarhet som inte skulle behöva upprepas. Men i det moderna samhället har utvecklingen gåt dit att "samhället", som representeras av de personer som har till uppdrag att sköta administrationen av de gemensamma resurserna, mer och mer fjärmat sig från sina medborgares väl och ve. Den offentliga debatten handlar mer och mer om hur samhället ska skydda "sina" intressen och beivra bland annat missbruk av trygghetssystemen. Samtidigt som de som egentligen inte behöver trygghetssystemen förbättrar sina förmåner får de som verkligen har behoven det svårare och svårare att få ta del av den grundtrygghet som är grundlagsfäst. Ideligen påpekas i massmedia att kostnaderna för individens trygghet kostar allt mer och att "samhället" inte har råd med den höga ersättningen till sjukskrivna, pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa och studenter.

Intrycket av att det nuvarande systemet sakta men säkert havererar är idag starkt. Alla vet att det är de stora massorna, de med "vanliga inkomster" som genom beskattning får betala samhällets potentaters privata konsumtion och framförallt konsumtionsökning. Endast genom att ta från de fattiga kan de rika bli rikare. Otaliga utredningar visar att klyftorna i det svenska samhället har ökat sedan 1970-talet, och fortsätter att öka. Detta trots att politiker som har ansvar för samhällsutvecklingen i stort sett med en mun säger sig arbeta för ett rättvist samhälle och en jämnare fördelning av de gemensamma tillgångarna. Varför det trots detta blivit som det blivit kan man spekulera kring och det finns tänkbara förklaringar, men dessa ska jag inte diskutera här.

En av många omhuldad rättvisetanke är principen om lika lön för lika arbete. Som en följd av den idén kan man ställa sig frågan varför direktör A när han är sjuk får 850 kr/dag medan städerskan B bara får 300:-/dag? Arbetet som båda utför när de inte arbetar är ju detsamma. Rimligare vore om de fick samma sjukersättning. Det kan ju dessutom konstateras att direktör A troligen med sin höga lön har råd att vara sjuk några dagar utan att hans ekonomi riskerar att urholkas. För städerskans del kan en minskning av pengainflödet på 10-20 innebära att ekonomisk katastrof hotar. Samma resonemang kan föras vad gäller pensionen. Varför ska den som hela sitt liv haft en hög inkomst och hög levnadsstandard få mer än den som levt under knapphetens kalla stjärna hela livet? Den högavlönade har ju dessutom haft alla möjligheter att bygga upp en egen förmögenhet som underlag för sin trygghet på ålderns höst.

Förvisso är dagens sjukförsäkring uppbyggd som en försäkring men det är ju inte självklart att den ska vara det. I tider när resurserna är knappa för samhället kan det finnas anledning att se över trygghetssystemen. Mitt förslag går ut på att ge alla medborgare en viss summa pengar varje månad. Helt oberoende av om man arbetar, är sjuk, pensionerad eller studerar, eller kanske helt enkelt vill vara ledig. Man kan ha socialbidragsnormen som underlag, den ska ju garantera att man kan leva ett människovärdigt liv, så det borde ju räcka.

Med detta system skulle många fördelar vinnas:

1. Vi kan skrota hela försäkringskassan, som ju inte utför något produktivt arbete. All utbetalning av pengar kan skötas av en dator. Man slipper hålla på med att jaga eventuella "fuskare" eftersom det inte går att fuska med bidrag i detta system.

2. Även administrationen av pensionerna kan skrotas. Eftersom alla får lika mycket under hela sin livstid förlorar begreppet pension sin betydelse. Låt de som vill arbeta arbeta och låt de som inte vill arbeta slippa. De som vill spara pengar för att späda på sin levnadsstandard får göra det på sätt efter eget val.

3. CSN kan skrotas. Alla får samma ersättning.

4. Läkarkåren behöver inte belastas med en massa banalt sjuka som söker enbart för att få ett läkarintyg som behövs för att få ut sin rättmätiga sjukersättning. Troligen skulle alla läkare tycka att det vore en enorm lättnad att slippa dessa meningslösa arbetsuppgifter. Sjukvårdsproduktionen skulle stiga med åtskilliga procent.

5. Arbetslöshetsförsäkringen behövs inte längre. Troligen inte heller AMS. Om det finns en marknad för privata försäkringar så skulle sådana snabbt utvecklas, men utan statens inblandning.

6. Diskussionen om trygghet på arbetsmrknaden kan vi lägga ner. Faktum är ju att vi knappast har någon reell sådan trygghet idag. Det uppstår heller knappast fler arbetstillfällen på grund av att det är omöjligt att avskeda anställda, och framförallt inte på grund av att anställda måste avskedas i en viss ordning!

7. Föräldraförsäkringen behövs inte heller. Vi slipper då också den uppslitande diskussionen om mannen eller kvinnan ska ta ansvaret och om samhället ska bestämma hur många månader den ena eller den andra ska få vara hemma med barnen. I det här systemet spelar det ingen roll vem som tar barnledigt, samma ersättning utgår ju till alla.

Nå, den här idén är ju inte ny. Det har framförts förslag på "medborgarlön" tidigare. Dessa har varit mer eller mindre väl genomtänkta.

Genom att just alla får lika mycket för lika arbete dvs inget arbete är systemet rättvist. Den som inte nöjer sig med den levnadsstandard som "bidraget" ger väljer säkert att dryga ut sitt konsumtionsutrymme genom att arbeta mot lön. Men det finns personer som kanske vill syssla med annat, t ex konstnärlig verksamhet. I detta föreslagna system får dom chansen till det, utan att behöva arbeta med något jobb som dom egentligen inte vill ha, eller förnedra sig och söka kulturstipendier i konkurrens med andra likasinnade, och tävla med kollegor om gunsten hos någon oberäknelig jury. De som arbetar gör det för att de vill arbeta, skälet kan vara som sagt att man vill ha mer pengar, men det kan lika väl vara att man faktiskt är road av att arbeta. I en sådan värld är det min övertygelse att fler arbetstillfällen skapas automatiskt, av det skälet att arbetsglädje ökar produktiviteten och kreativiteten, men också motivationen.

Nå, skulle nu detta gå att genomföra? Först och främst kan vi ju se till samhällets uppgift som garant för medborgarnas trygghet. Vi har idag ett samhälle som har vissa resurser och dessa ska enligt grundlagen räcka till för alla! Om vissa inte får vad dom är berättigade till så är det ju faktiskt fel på systemet. Den klassiska devisen att rätta mun efter matsäck gäller ju också för staten. Så det måste alltså gå att garantera att alla medborgare får vad de behöver, och det är ju så som socialbidraget ska fungera.

Om vi ser på de kostnader som idag belastar samhället för de olika systemen finner vi att mitt system torde kunna innebära besparingar på c:a 500 miljarder kronor.
kostnader inom socialförsäkringsområdet c:a 416 miljarder, studiemedelssystemet c:a 14, AMS c:a 50 etc.

Sannolikt kan besparingarna bli större genom att många andra poster faller bort. Vi får också ett tillskott av arbetsvilliga personer som kan bidra till att höja BNP.
Grovt räknat räcker dessa bespaingar till 55.000:- per person. Om vi väljer att behålla ett barnbidrag på C:a 1000:- per barn upp till 15 års ålder och därefter trappar upp ersättningen med 1000:-/månad i 5 år har vi nått 6.000:- i månaden vid 20 års ålder. Detta borde pengarna räcka till.

Detta allmänna bidrag skulle göras skattefritt genom ett grundavdrag av samma storlek. Det svenska skatte- och bidragssystemet har med åren blivit så komplicerat och svåröverskådligt att en nyordning är påkallad. Det nuvarande systemet ger dessutom upphov till situationer där det är uppenbart orättvist och gynnar dem som inte behöver gynnas medan andra inte kan få sina rättigheter tillgodosedda utan förnedrande undersökningar. Så låt oss göra ett enkelt system där alla får lika bidrag, utan att några frågor behöver ställas. Människan anpassar med automatik sina levnadsvanor till de resurser som finns och marknaden kommer att se till att det finns möjligheter att spara för den som det vill. Tryggheten att varje månad få sin utbetalning skulle för många säkert vara värd mycket, och rättvisan i ett system där staten ger lika pengar åt alla, oavsett utbildnig, sysselsättning eller rang i något avseende tror jag tilltalar alla.

Av Bengt Österdahl 11 apr 2004 11:32