Skriv för livet!

Min andning blir med ens mycket märklig, ytlig och fladdrande som hos en hare, tillfälligt förbisprungen av ett eggat hunddrev. För oss ordkonstnärer är det här med klang, tempo, rytm och känslor nämligen något viktigt. Vi måste smaka av språkets alla ord och känna efter om vi vill suga fast dom som oblater i gomseglet, eller bara spotta ut dom igen. Upptäcker en smula besviken att titeln nästan inte har någon klang alls. Känner istället att den har ungefär samma tyngd i uttalet som direktör och blir skrämd ur en gammal rädsla. Ser i min privata backspegel, att den här sortens rädsla har samma form och skepnad som en etablerad bakterie. Grönt yvigt hår och huggtänder..

Äter ett äpple och snurrar på min kontorsfåtölj, mjuk och djup som en trygghet, och ergonomiskt, fullständigt livsfarlig för ryggen. Låter blicken följa alla konturer som roterar förbi och sätter känslor på dem. På en vägg klänger sig en nästan död krukväxt desperat fast vid livets sista villfarelse; varför i all sin dar har jag korsfäst den stackar´n? Nu blir tankarna för plågsamma och samvetstyngda. Försöker stället luta mig bakåt och tillåta mig njuta, för en gångs skull. Jag är inte bara mentalskötare på låsta avdelningar, jag är också redaktör. Nu är mitt ansvarskafferi nästan fullt.

Direktörer har varit en av mina största fasor bland mitt livs alla märkliga fasor. För hundra år sedan fick jag mitt första jobb på Stockholms sjukhem. Där fanns det en fasanväckande direktör som gav mig den betydligt mindre smickrande titeln ekonomibiträde. Det betydde i mitt fall potatisskalare, eller ännu närmare bestämt tristessuthärdare. Bortsett gener från en far som det alltid varit " lögn i helvetet" att reta upp, eller från en mor som timme ut och timme in kunde köra bil och läsa sagor, samtidigt, för att söva mig som baby, så kommer nog mitt oändliga tålamod från det tröstlösa potatisskalandet. "Jag har gått kursen!"

Direktören vältrade inspektoriskt runt mellan de vita kakelväggarna som en gigantisk kommandora. Hon hade en mullrande röst som lade sig över mina axlar med samma tyngd som från en oförlöst sorg. För henne skalade jag hela cisterner med potatis för hand i ett helt halvår, grät tyst av leda och dagdrömde vilt. Där, uppflugen på en pall i ett kallt och stort centralkök, började min poetiska ådra pulsera. Jag präntade ner allt jag formulerade fram i mina dagböcker och glömde sedan bort dem. Fram till nu. Under rubriken" Artisten" från 1982 kan jag läsa något som först i dessa dagar gett mig mod att släpa ut mina texter i ljuset:

" Jag har gjort sju resor

I det värre;

Nu sparkar urkraften

in

sceningången,

Jag är här nu;

se mina

sju mil höga ljus! "



Detta ska med fördel tolkas symboliskt, sammanhanget blir lätt så egendomligt annars. När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag först se det i gråskaliga trappsteg som ringlar sig uppför en ytterst tröttsam backe, där jag med dagboken som verktyg har försökt gräva kanaler mellan känsla och förnuft längs alla dom här grå stegen genom livet. I slutet av förra året tog jag fram en hel trave av dessa, ganska vackert handskrivna, verktyg. Den handstilen finns inte längre, den är bortglömd, precis som många minnen som jag kan läsa att jag haft. Det finns nog skäl till det.

Jag börjar bläddra i mitt liv och upptäcker bilder och språk som jag inte visste att jag hade. Men här läser jag också om Haarlem Holland, där jag föddes. Det är bara några flyktiga tankar som mer får mig att tänka på Cornelis Wreesvijk - Den flygande Holländaren ! - än på mina egna rötter. Det är Värmland, där dom välbekanta björkarna susa, som är mitt riktiga hem och land. Jag tror det är Orup som skriver, men med Stockholm åtanke, att "där har jag min passion, där gjorde jag mitt val", eller i vart fall något snarlikt. Det är väl så jag känner för Värmland. Det är mitt första och sista bo av alla konstiga gökbon som jag har kraschat in i och flugit ut från, däremellan.

I en dagbok står det också att läsa om mina intressen, som i all väsentlighet tycks ha varit dom samma från den dagen jag slog upp mina stora bruna: mat. Mitt första ord lär ha varit "bulle", antagligen för att markera varför jag hade kommit till världen: för att äta och laga mat. Vill inte påstå att jag är en lyckad kock, men. en väldigt intressant kock med väldigt intressanta rätter på menyn. Detta hänger säkert samman med att jag mycket tidigt älskade att teckna och skriva, och det är också ett slag kokkonst.

Som fyraåring skrev jag mitt första riktiga meddelande och det råkade hamna i en veckotidning som gjorde reklam för bindor. Detta hade min mor sinnesnärvaro nog att spara till eftervärlden. Bredvid bilden på bindorna fanns en textruta där man skulle skriva in en tävlingsslogan, och där skrev jag mitt fyraåriga hjärtats mening: " Ja tyker dom är otäka och obäkväma och dom bode förbudas!" För att undvika att budskapet kunde missförstås hade jag ritat ett fett kryss över bilden. Här bör jag kanske tillägga att jag är av konsekvent samma uppfattning än i dag, även om jag numera har insett den praktiska fördelen med bindor och inte längre är lika förbudsivrig.

Givetvis finns det annat än mat- och skrivkonst som inspirerar mig. Vissa saker vill jag förstås tala tyst om, men några andra saker är musik, naturnära tältcamping, skytte dock på döda föremål och kärleken till djur här kom orsaken. Det finns egentligen inte så mycket mer allmänna saker att berätta om. Möjligen att jag för några årtionden sedan var aktivt verksam som trubadur. Det var aldrig meningen, men jag undrar hur mycket i livet som man egentligen har tänkt ut i förväg och sedan lyckats infria?

Jag satt i min första egna lägenhet och fick för mig att prova gitarren som hängde på väggen. Så lärde jag mig några ackord och innan kvällen kom hade jag skrivit fyra egna ballader, grannen hade ringt till Värmlandsradion och Värmlandsradion ringde upp mig, och där satt jag med gitarren och hade en halvtimme på radio bokad att spela in all musik på - som jag inte hade skrivit än. Det är så mitt liv i övrigt har reagerat på mig.

Nu hade jag en vecka på mig, i vilken jag skrev två nya visor och även tonsatte en dikt av Gustav Fröding. Det skulle omsider bli en repertoar med femtiotalet STIM-registrerade visor, men det visste jag inte då. Efter radioprogrammet gick telefonen varm hos "La Isabella", som skakade på huvudet och fortfarande inte förstod vad som egentligen hade hänt. Jag tog upp bokningar, reste runt med min gamla gitarr och spelade och sjöng, tills jag en vacker dag fick ett lika överraskande slut på min "karriär".

Jag lade gitarren ifrån mig på golvet för att skriva ner en ny vers. Telefonen ringde och jag sprang upp och trampade tankspridd ned en fot, rakt genom instrumentet. Strängarna slet sig åt olika håll och knorrade sig som serpentiner runt ena ankeln. Eftersom jag inte tyckte att jag hade råd med någon ny gitarr, så blev det som det blev. Jag kapitulerade.

Det är det jag vill säga alla som läst ända hit: det är mest slumpen som avgör hur livet blir. Åtminstone det som man kallar slump eller ödets lappkast. Man kan ha hundra ton "av det rätta virket", precis allt som krävs, men till det behövs en portion tur och några rätta tillfällen också. Gör inte som jag en gång gjorde, ge aldrig upp för lätt och sumpa inte en chans i tron om att det står dig tusen åter. I dom här fallen gör det sällan det.

Så, Gott Folk & Kära Vänner!

Nu önskar jag er alla riktigt mycket inspiration, god läslust och engagemang i poesins och vårens gudomliga tecken. -Skriv för livet!

Av Isabella Mendrix 29 mar 2004 14:38