Återanpassningen till samhället

Kanske till och med något positivt, även om det var svårt för mig att tänka att så skulle det bli. Jag hade träffat en
underbar tjej som jobbar på ett av våra daghärbärgen här i Stockholm. Vi träffades några gånger efter hon slutat jobbet på kvällarna. Och när jag insåg att hon verkligen ville börja känna människan bakom missbruket så började jag lita lite på henne, även om jag hade väldigt svårt för det. Men det slutade med att jag flyttade in hos henne i en lägenhet vid Odenplan. Hon har väldigt många vänner och är väldigt omtyckt av dem alla. Det värsta var att jag inte kunde vara still i lägenheten, jag kände mig som ett instängt djur. Men det som många som jobbar med människor som missbrukar borde lära sig är att det går inte att ställa
drogfrihet som krav för någonting. De flesta av de mest utsatta i samhället har ingenting att förlora. Det som ofta förloras är bara tilltron till människan som ska vara där för att hjälpa. Socialtjänsten som ska vara ett socialt stöd och de mest utsattas advokater mot samhällets orättvisor, har mist sitt förtroende för länge sen från de som söker hjälp där. För de har eller får inte de resurser som skulle behövas idag.

I och med detta får socialsekreterarna heller inte den
tid som krävs för att återfå det heller, av de som söker hjälp där. Avslag. Vad allt kostar, men framför allt vad det inte får kosta är socialsekreterarens vardag som det ser ut i dagsläget. Men min tjej ställde aldrig kravet att
jag skulle lägga av med droger, vilket resulterade i
att jag var ute och drogade ganska mycket i början och
fortsatte mitt vanliga liv. Men efterhand insåg jag att om jag ville ha ett något så när liv med min tjej och vara lite mer delaktig i hennes, vad jag ansåg vara,
"Svenssonliv", vad detta är vet jag ännu inte
idag, så måste jag ändra mig. Men jag tror att alla människor har ett eget sådant och skapar det som man själv vill ha det. Då anser jag att det är fel av olika instanser i samhället att försöka tvinga folk att forma det efter
vad dom tycker att ett "normalt" liv ser ut. Jag tog
kontakt med Enheten för hemlösa och hade turen att få en socialsekreterare som också såg människan bakom missbruket. Jag kom in i ett bidragsberoende eftersom jag inte hade någon tanke på att fortsätta mitt kriminella liv, utan droger. För jag behövde inte de pengarna som behövdes till droger innan. Jag började jobba på ett ställe som heter Återvinnarna som hjälper folk med problem att återanpassas i samhället, genom att ge de som vill en sysselsättning. Jag var där i 6-7 månader, men tog återfall cirka en gång i månaden och det vart en ohållbar situation. Jag tog mitt sista återfall den 23 juli 2004. Den 29 juli cyklade jag och sex andra hemlösa från Stockholm till Båstad. Ett projekt mellan Convictus och Kronan cykel som skulle visa att hemlösa och före detta missbrukare också kan göra något ända fram till mål. I efterhand kom nog den riktiga vändningen där när det gäller avståndstagande till
droger. Vi hade klarat det vi bestämt oss för att göra och
det kändes jävligt skönt att vi klarade av prestationen
att cykla 65 mil på en kronancykel. Tack Johan på kronan cykel och Convictus för att ni trodde på oss som cyklade. När vi återvänt till Stockholm med flyg och jag kommit igång med vardagen kontaktade jag min socialassistent och sa att jag ville göra något åt min återkommande återfall. Då rekommenderade hon en öppenvårdsbehandling, som hon och jag var på infosamtal hos. Jag bestämde mig för att börja där. Så jag började där i början av augusti och gick där i 14 veckor 3 timmar om dagen för att få lite tid i
drogfriheten. Jag och min tjej flyttade till en lägenhet i Hägerstensåsen. Jag bytte arbetsplats i samma veva och började en praktik på Rfhl Riksförbundet för hjälp åt läkemedels och narkotikaberoende. Dom tog sitt sociala ansvar och har hjälpt oss i arbetet i våran förening Stockholms hemlösa. Därifrån kan jag jobba med det jag brinner för idag, att hjälpa folk som är i den situation som
jag var innan jag bestämde mig för att göra något åt
min situation. Det vill säga alla människors rätt att
vara vad de själva vill och att samhället också ska ta
sitt ansvar om man vill ändra sin livssituation. Jag
har väldigt svårt tro att någon vill leva det liv jag
levt, men samtidigt måste samhället ändra strategi när
det gäller att försöka straffa de som gör det, till
ett annat liv. Den viktigaste faktorn om man vill
förändra sitt liv till något bättre, är tillit till
varandra och naturligtvis att jag själv ser problemet
och vill göra någonting åt det.

Om inte jag ser problemet själv, hur ska någon annan
kunna hjälpa mig då? Hur mycket "straff" som än utdelas så förändrar det inte situationen åt något positivt håll i alla fall, utan snarare växer ett hat fram. Och hat gör ingen människa problemfri. Idag lever jag ensam, vilket kan vara svårt vissa stunder, men min tjej och jag gjorde slut innan vi gjorde varann illa, så att vi fortfarande kan vara
vänner. Vilket alla fall jag är väldigt tacksam för. Tack "Tjejen" du kanske räddade mitt liv och jag är dig evigt tacksam. Kram.

Av Rolf Nilsson 29 mar 2004 18:54