Del två, En gång, Lekte? Nej!

från Maskineriets invandrarverk, hoppar, lurade i ån, Svartån.

ja,

och trion, med elefanten var de en kvartett, ja, smiter åt höger, skyndar över fiskartorget, förbi, passerar, sans och förnuft, har de lämnat i första stycket.

De passerar, konstmuseet, vidare genom Vasaparken, under Cityringen, ner i hamnen gömmer de honom, under ett löv.


Ståendes, i hamnen, på rad, konstaterar Denandre att

Han syns, fan.

Jo, säger Poeten

Fan, båda två, ja.


Det är tyst ett litet tag, en stund.

Fan, han syns.

Säger någon.

Det är tyst lite till,

sen säger Denandre, något i stil med:

- Va fan, var han tvungen att vara en elefant, fan.

Vadå? Hade det varit enklare om han varit en hermelin?

- Ja.

Jo, det stämde ju, det hade varit enklare, betydligt enklare, om han inte varit en elefant, nej, utan en hermelin, ja, fan, tillexempel, men.

- Vadå men?

Nu var han inte en hermelin, nej, utan en elefant, bara att acceptera, gilla läget och gå vidare, fan, det var en elefant, ja, inte en hermelin, nej.

- Vadå, Haru gått kurs eller? Undrar Denandre.

Va?

- Det låter som det.

Ja, det lät som det.





Nu går det ett tag, en vecka, lite mer.

De har flyttat honom, nu bor Elefanten hemma hos Poeten.

Han delar soffan med clownen, Ronald McDonald har bytt namn till Poesi, spelar kort, Plump, med Elefanten, hela nätterna, förlorar, Elefanten är för dum, så han vinner, Poesi spelar för avancerat, så han vinner, Elefanten vinner, är för dum, Poesis finter för avancerade.

Fan.

Efter ett tag lär Poesi Elefanten att trumma tuffa Fela kutti- beats på mina soptunnor, av stål, köpta på skroten i Kolbäck, medan Poesi snackar, rappar, spottar, tuffa rim om sin tillvaro.




AJ ÄM ÄS BLACK ÄS Ö WAJT MÄN KAN BII


Han känner på polaren, ja och

TELL GRAND PAA AJ SÄD HAJ I GÅTTA GÅ SII A LÄJDY GOOD BAJ

Och

AJ SHOOT JO TWAJS

STÄBB JO WIDD Ö NAJF

STIIL JÅÅR WAJF

Och

ITS GONNA BE JUSI

I ÄM PÄCKING Ö USI

Berättar, sjunger, uttrycksfulla verser, om sitt liv.

SCHOGGER IN DA MÅRNING

SCHOGGER IN DA EVNING

SCHOGGER

VARENDA DA

DE Ä SÅ MAN LEVER

I U S A

Och


AJ GOTT

BIGG PÄNTS

BIGG PÄNTS

BIGG PÄNTS


Och

IS IT BEKÅÅS I ÄM BLÄCK?




Han är inte svart, nej, vit, ja, men,

ni vet?


I ÄM AS BLÄCK ÄS Ö WAJT MÄN KÄN BII



Elefanten får Poesi att sluta med socker, gå över till jordnötter.


De andra kunderna glor misstänkt, stirrar, som om de aldrig sett något liknande, när Poeten, som varje eftermiddag, stegar fram till kassan och köper flera ton jordnötter, på tok för mycket, för att det inte ska vara något skumt på gång, nej.

Turken i kassan, är egentligen kurd eller från Irak, kanske Pakistan, ja, men ni kan ju inte skilja på de där, nej, jag skriver turken, så blir ni inte förvirrade, nej, oroliga, fan, han hajar, är vaken och närvarande, gör kopplingen, har sett den röda tråden, sambandet, gör kopplingen, mellan löpsedlarna:


UTLÄNDSK ELEFANT

STULEN FRÅN

PARKEN ZOO I

ESKILSTUNA!!!!!!



Fan, stulen?

- Ja, stulen.

Fan.

- Vadå?

Han är fan befriad.







Han, Turken, har gjort kopplingen mellan löpsedlarna och den lilla killen i för stora brallor, som köper på tok för mycket jordnötter, på tok för mycket för att det inte ska vara något skumt på gång, ja, men han skvallrar inte, nej, tycker synd om Elefanten, ger Poeten rabatt, inte mycket, nej, inte så det märks i balansräkningen ska studeras av maskineriets ekonomirunkare, ja, fan.

Men en kväll, lyssnar de på Ben Folds Five, Ben går lös bakom pianot och Elefanten kan inte lägga band på sig, nej, det börjar rycka i snabeln, han rusar ut på balkongen, hämtar ljudstyrka från hela sitt enorma magparty, nej, magparti, ja, förlåt, jag slant, fan.



BRööööööööööööööööööL!

BRÖÖÖÖÖÖÖöööööööööÖÖÖÖÖÖL!

BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!




Låter det när min afrikanske vän och kollega ger uttryck för sin frustration och sorg, ute på balkongen.

Fan,

väggarna skakar,

porslinet skallrar.

ja, grannarna, varenda en av ostätarna, ringer och skvallrar, tjallar.

Ja,

nu var goda råd dyra,

fan,

det kokta fläsket stekt,

tiden knapp,

ja,

vi måste gömma honom.



Ja.

Fan.

- Vi måste gömma honom!



Skriker någon.



Fan.



- Snart står invandrarverkets agenter vid dörren.

Någon annan.

Ja.

-När som helst.

Fan.

Stormar de,

Lägenheten,

in genom dörren,

- Vi måste gömma honom, vrålar, Denandre igen.

Fan.

Med dragna pistoler,

nej,

kanoner.

Fan.

Kommer de

i kostymer

föreställande

vargar utklädda till får


utvisa,

sparka, honom över gränsen.

ja,

aj.


Fan.

Paniken sprider sig.

De trillar

huller och buller

över varandra

Igen.

Snavar i sina stora brallor.

På tok för stora.

Han är för stor.


Vi måste gömma honom.


Han är för stor.


Fan.

Kunde han inte ha varit en hermelin.

Fan.

Nu är han en elefant.

Har du gått kurs?

Det låter som det?

Ja, det lät som det.



Det är tyst ett tag de hämtar andan, lugnar ner sig, ett par hekton, alla tre.


Fan, var gömmer man en elefant?

En illegal invandrare?

Fan.

Han är så jävla stor.

- Prova under diskbänken, tycker fatalisten,

ja.

De provar.

Ståendes på rad, med Poeten, ja, Fatalisten har fastnat framför TVn, CNN, något om att tre poeter kidnappat en elefant från Parken Zoo i Eskilstuna.

Fan.

Kidnappat?

Han är fan befriad.

- Tre poeter?

Ja.

- Fan.

Vadå?

- Jag är fan inte poet?

Inte?

- Poeter är fjolliga mesar, fan.

Va?

- Ja fjolliga.

Fan.





PANG!







ja

aj!

fan vad ont det gör på överarmen, Denandres, ja, men det kan han gott ha, ja, fan.

Ståendes bredvid Poeten, konstaterar Denandre:

- Fan, han syns.

Ja, han, Elefanten,

syns,

är för stor.

Fan.

När som helst.

Snart.

Nu är tiden knapp.

Ja.

När som helst.

Stormar ostätarnas soldater texten.

Fan.









Jag vet, utbrister Denandre.



Vadå? Poeten.


- De vill ju kasta ut han?

Ja.

- För han är illegal.

Ja?

- Han får inte vara här?

Nej?

- Han är olaglig?

Ja?

- Så de vill hitta han, Elefanten, så de kan kasta ut han ...

Ja?

... får inte vara här?

Ja?

- Jo, men då så.

Vadå?

- De kommer leta?

.
.
.


- Var kommer de titta, leta, sist?



Poeten vet inte, nej, tittar frågande på Denandre fortsätter.


- Utomlands.


Utomlands?



- Ja, där tittar de aldrig, fan ...

Utomlands?

- Ja, där tittar de aldrig, nej, fan va bra, där letar de aldrig, vi gömmer honom utomlands, de ger sig inte, kommer kolla under varenda jävla sten, men utomlands kollar de aldrig, nej.

Du är ett geni, tycker Poeten kysser Denandre i pannan, de dansar glatt, runt i lägenheten, ja.

- TYST! skriker Fatalisten vill titta på TVn.

Du tittar väl fan inte med öronen? Tycker Poeten.

- Nej, men tyst, det här är intressant, det är några fånar som snattat en hel elefant från Parken zoo i Eskilstuna. Fatta, en hel jävla elefant.

Va fan! Det är ju vi. Vart har du varit de senaste sidorna? Va?

- Äre vi?

Ja.

- Jasså, jaha, där ser man, fan vad tufft.

Ellehur?

- Jo.

- Nej, tycker Denandre.

Inte?

- Nej, en elefant? Var du tvungen att skriva att det var en elefant, så jävla klantigt, han är ju för stor, går ju inte, är skitsvår, att gömma, fan.

Klantigt?

- Ja, klantigt, skitklantigt.

Fan.

- Skitklantigt.

Han är en elefant, ja, fan inte mitt fel, nej.

- Jo.

Nej, han är en elefant, ja, men det är inte jag som hittat på, nej, fan, det är så här.

Jag hittar inte på.

Nej.

Jag hittar inte på.


Kom inte och säg något annat, han var en elefant, ja, inte jag som hittat på, nej.




Fan.




Och nu en höstkall Septemberdag, en helt vanlig, som så många andra, i verkligheten, på Kallepåspången i centrum av stentuffa Västerås. De är där alla tre, Han, Denandre och Hon istället för Fatalisten är, inte där, nej, någon annanstans, ja, inte där.



- Vadå? Undrar Denandre, har läst klart utkastet, lagt ner pappret, på bordet.


Vadå? Undrar Poeten, ställer ner sitt kaffe, en vanlig, i mugg, en grön, på bordet, ja på bordet, inte på golvet, nej, på bordet, ja.


- Vi snattar en Elefant?

Snattar? Nej, vi befriar.

- Befriar?

Ja.

- Varför det?

- Djur i bur, säger hon.

- Djur i bur?


Ja, djur, vilda djur ska springa på savannen, simma i haven, säger Poeten.



- Ja precis, Hon håller med, de tycker likadant, Hon och Poeten, tycker likadant, bägge två, ja.


DET ÄR

DU OCH JAG

MOT VÄRLDEN,

sjunger Poeten, tyst för sig själv.

Hon ler.

De tycker likadant.

Ja,

de tycker likadant, hon och han.

- Vadå? Han hade det väl rätt så bra, som var där han var? Elefanten.

Fan.

- Vadå? Han hade mat och kompisar, fan så mycket mer mat, hans liv var ju bra mycket enklare där, än på savannen, fan.

Men, vad är det värt, egentligen, mat och trygghet, praktisk enkelhet, rationell lönsamhet, när han samtidigt berövats från sin frihet och inte har någon kärlek, fan.

- Du är inte en Elefant, tycker Denandre.

Ja, jo, det kan Han, jag, Poeten, inte gärna neka till, nej, han är inte en Elefant.

- Precis.

Vadå?

- Han var inte en elefant, nej, så han kan inte veta, säger Denandre, pekar på Poeten, överlägset, som om han hade ett äss, ett helt gäng äss i bakfickan och de spelade kort, ja, han, Denandre är rätt säker på att han har rätt, hyfsat övertygad att det inte är moraliskt försvarbart att roffa med sig, snatta en elefant, nej.

Vadå?

- Du är inte en elefant, nej, så du vet inte.

Vet inte vadå?

- Huruvida, Elefanten faktiskt kanske trivs bättre där, i buren, än på savannen, nej.

Jo, han, Denandre, hade gått på kurs.

Fan.

Av T.L Stjerna 22 feb 2004 18:36