Efterfesten

Det är,

efter

festen,

mitt i natten,
efter fyra,
kanske redan fem,
åtminstånne kvart i,
ja.


Det är
efter
festen,
en helt vanlig, som så många andra, på den här tiden, när jag springer runt i stora brallor,
stora brallor,
ja.
Jag har,
stora brallor
stora brallor,
Ja.

Jag har,
stora brallor,
tillslut,
som efter så många kvällar,

har jag,
ramlat hem,
utmed Storagatan,
Vasagatan,
genat genom,
klättrat över muren till,

Botaniska trädgården,

inklämd mellan Stadsbibliotekets och Rudbeckianska gymnasiets huvudbyggnader,

av ingen anledning alls,

nej,

tar jag vägen,

omvägen,
ner till,

utmed,
Svartån,
på fel sida,

av alla praktiska omständigheter,
allt rationellt,
ut ur centrum,


tillslut,
har jag,
kommit till sans,
gått tillbaka över bron,
Vallbybron.


Fan vad högt och här hoppar folk?

Ja.

Svängt höger,

vid Rocklundamotet,

tillbaka ner,

mot,

i,

centrum,

igen,

till den lilla lägenheten,

en etta,

ja.

Engelbrecktsgatan.
Mitt emot
Rudbecksparken
är tom så här tidigt om morgonen

nej

sent om natten,

ja,
den är tom,
parken,

Rudbecksparken.


Jag sitter, som vanligt.
Efter att ha trillat,
snubblat,
upp för trapporna,

in i hallen,

genom halldörren,
alltså, jag hade ju öppnat den först, dörren, ja, inte trillat genom plankorna, som Bukowski, i novellen EN GOD HISTORIA, nej, fan vad sne hyresvärden hade blivit,
ja,

fan, vad ont det hade gjort,

aj,

träspånen yr,

inte,

nej,

fan,

tomten spyr,

ja,

han spyr,


julgröt,

mjölk,

kanel

och

kardemumma,

ägg,

ett,

stekt,

ett,

kokt,

skivat,

två,

ägg,

ja,

en,

sill,

sallad,

inlagd,

vitlök

och

senap,

ost,

mjuk

och

även,




hårt,

ja,

bröd,



gravad lax,

sås,



must

och

snaps.

Ja.

Och Mamma Annas julkorv,

fan,

död gris,

instoppad i sig själv,

döpt,

adlad,

till prins,

fan,



mördad ko,

rullad,

i ströbröd,

stekt,

ja,

och

skivad grisröv

fan,

skivad grisröv?

Och så trycker vi ner det i mixern,

ja,





SURR!

SURR!



Bladen snurrar.




SURR!

SURR!



Toppa med ketchup, ett ton, fan, inte mer, nej, ett ton räcker, ja


och


dit med ett sugrör och


SLURP!




Så har vi fått de resultatstirrande ekonomirunkarnas rationella, effektiva julbord, ja,

det är betydligt lönsammare än det mer uttrycksfulla, vanliga, som vi kärleksnostalgiska poeter tuggar i oss, på julafton och, i form av rester, ett par dagar efter, ja.

Men förstår ni inte? Ni dödar kärleken, utrotar alla spår av det uttrycksfulla, fan, hojtar Bukowski, där han sitter bredvid mig i den där soffan, röd, Ikea, ja, i Denandres lilla lägenhet, i en annan text, i centrum av stentuffa Västerås, ja.

- FACK ÅL OVV JO!

Skriker han och sen även jag sträcker armen och ett långfinger, det vänstra upp mot kameran, publiken, precis som Bukowski, säger jag,

- FACK ÅL OVV JO!

Hojtar vi, där vi sitter, jag bredvid Charles, Bukowski bredvid mig, till vänster, från er sett, men till höger om mig, ja, det där är ju relativt, beroende från vilken vinkel man tittar på skiten, höger, vänster? Ja, äh, ni hajar? Ja?
Jag har,
trillat,
snubblat,
landat i
den gröna lilla fåtöljen,

hämtar jag från en annan novell,
DOKTORN GÖR ÉNTRE,
den, är grön, inte novellen, nej, fan, fåtöljen, är, rutig som på sjuttiotalet, rund, som Ägget, men inte lika dyr och exklusiv, nej.
Jag sitter,

ensam,
på golvet?

Ja, på golvet.

Jag har,

trillat ur

fåtöljen,
välte,
ja,
fåtöljen,
har jag köpt på myrorna, välte, fan, vid Köpingsvägen, 89 pix, billigt, som fan, ja, jag sitter på golvet,
ja,
jag sitter på golvet.
Ensam.
Ja.
Eller Nej, alltså inte ensam i den bemärkelsen att jag inte har, saknar, sällskap,

nej.

Fast ändå ensam, i den bemärkelsen att vi alla, alltid är ensamma, ja, oavsett hur många som sitter och trängs med mig på bussen, etthundrafemton, skakar, hostar, sig upp för Oxbacken, genom, morgonen, stormen, skiten, vardagen

och

jag spyr

mentalt.
Fan.
Jag,
spyr,

Jag,
spyr.

Jag,
stirrar på
Bukowski sitter
i fåtöljen, den större, bruna, slitna, värdig en belönad författare, ja, i det stora hörnet mitt emot mitt sitter Bukowski med kalsongerna runt fotknölarna
och
är,
fjolligt självupptagen.
Ja.
Fjolligt självupptagen.


Fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,
fram och tillbaka,


hela natten,låter det

Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,
Flipp Flopp,

När Bukowski, runkar, är fjolligt självupptagen, medan Burroughs går fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka, full av kanel och kardemumma, hög på tomteglögg, travar han fram och tillbaka, fram och tillbaka på badrumsgolvet endast iklädd sina badtofflor och med huvudet invirat i silvertejp, ja, silvertejp, han, William, Burroughs har virat silvertejp runt huvudet, ja, han är hög på tomteglögg, har virat silvertejp runt huvudet, ja, läs novellen DERAS FINASTE STUND, så förstår ni kanske, ja, han har virat in skallen i silvertejp och travar fram och tillbaka på badrumsgolvet, i badrummet, med sina badtofflor.

Flipp Flopp!
Flipp Flopp!
Flipp Flopp!

Låter det.

Bukowski runkar.
Burroughs travar,

fram och tillbaka,
fram och tillbaka,

Flipp Flopp!
Flipp Flopp!

Bukowski runkar,
Burroughs travar.

I köket sitter Strindberg och är deprimerad, irriterad, han funderar.
Strindberg funderar.

Sitter.

Funderar på Alkemistens vis, ja han var det, Alkemist, ja, en stor del av hans tillvaro gick ut på att fundera, hur han ska kunna göra guld av vanlig gråsten.

Ja, han vill,
göra guld av vanlig gråsten,
ändra på rådande världsordning,
göra guld värdelöst, inte mer värt än gråsten, nej, värdelöst, utan värde, ja.

Jag, skriver texter istället, vet inte vems utsikter som är ljusast? Nej.

- Titta på den här, hojtar Bukowski från sitt hörn och jag försöker låta bli, inte titta, se, på hans korta, tjocka, kilformade organ, står likt en stolt general, uppsvälld, röd, nästan blå, ur hans skrev, öppna gylf.

- Den är inte särskilt stor?

Nej, den var inte särskilt stor, nej.

- Nej, men den är tjock, säger Bukowski mäter tjockleken nere vid roten mellan tummen och pekfingret, drar, med vänster hands långfinger och tumme upp förhuden, så den, förhuden, Bukowskis förhud, står upp som ett tält på toppen av kuken, som ett romerskt legionärtält, ja, gruppen, inte mer än tre soldater, har slagit, läger, upp tältet av hud, på toppen av Bukowskis kuk, inte särskilt stor, egentligen, nej, men tjock, nertill, kilformad, så de skrek, gnydde som om den var det, stor, ja, fast det var den inte, nej, men det känns som det, om han trycker, ända in, till roten är tjockast, ja, det känns som det, säger de, en del, ja, ganska många faktiskt, ja.

Av T.L Stjerna 05 feb 2004 10:52