Varför engagerar olycka mer än lycka?

Samhällskverulanter som finner nöje i att vädra missnöje håller igång samhället. Konsumtionssamhället lever på de som beklagar sig och knorrar. Utvecklingshämmat skulle samhället bli om allt var idel förnöjsamhet och glädje över livet. Mycket vill ha mera, människan blir inte nöjd och det vet reklamindustrin. Vi tror till slut på behoven den skapar och att den täcker brister vi inte visste vi hade. Den styr oss med långsam hjärntvätt och vi köper om inte allt men nästan för en liten stunds lycka. Ändå säljer inte lycka så mycket som olycka och katastrofer, krig, mord och skilsmässor. Våldtäkter, drogmissbruk och psykiskt störda missanpassade människor. De läser vi om och tittar på med större intresse än solskenshistorier, lycklig kärlek och harmoni. Gräsligheter som lik av dissekrerade och konserverade människokroppar som hänger i trådar på utställning, blodpool i installation och sönderskurna barn på bild tar allt större plats inom konsten. Olyckliga, makabra händelser väcker intresse och skapar arbetsplatser. Det främjar utbildningen för yrkesfolk som kan ta hand om allt elände och medierna har goda dagar.

Olycka engagerar mer än lycka. Ord som låter så banala och kvasiromantiska att man nästan inte vågar uttala de högt med risk för att verka sötsliskig eller låta smått löjlig.

Tragedier lockar mer än komedi. Vi förfasar oss och ryser i en gemensamt upplevd olycka som förenar ovänner och okända.
Är det för att en lycklig händelse är mer självklar och en olycklig i behov av större bearbetning? Är en lycklig människa ytlig och okomplicerad medan en olycklig är mera intressant? Ändå skyggar vi för de ensamma och svårmodiga och dras till de till synes glada lättillgängliga. Varje dag jobbar vi för att bli så lyckliga som möjligt, det är en så grundläggande självklarhet att vi ska göra så att det inte behöver ordas om. Men lyckan är lika allvarlig som olyckan. Den tar större plats i tillvaron för de flesta av oss utan att vi närmare reflekterar över att den faktiskt finns. Om man riktigt tänker efter. Det är svårt men det hjälper att tänka efter att det kunde vara mycket värre.
Kanske olyckan måste finnas för att accentuera lyckan?

Ett lands välfärd mäts i BNP men det är inget mått på mänsklig lycka. Nu har man insett det, äntligen. Därför har ett nytt värde presenterats- WISD- Weighted Index of Social Development, där de nordiska länderna ligger högst medan USA är i nivå med Polen och Baltikum. Förklaringen är enkel, ett land kan ha hög BNP men samtidig orättvis fördelning av resurser och hög fattigdom. En krass verklighet i svart på vitt för USA men en väg mot större lycka för dess invånare? Hoppas det.

Nu ska EU försöka nå upp till USAs BNP-nivå med alla medel och ta upp konkurrensen som en av världens supermakter. Vilket betyder att fler arbetsplatser måste skapas om produktionen ska stiga. De fattiga, åldringar, skolor och sjukvård är olönsamma och bromsar drevet till lyckolandet. Historien har fallit i glömska, de missnöjda som startade sina uppror är grå forntid.

Ofta är det en fråga om värderingar; Den som är lycklig över lite har mycket att vara lycklig över.

Många människor som lever under knappa förhållanden kan ändå känna sig nöjda med sin tillvaro. Om grundbehoven är tillfredsställda, som mat, värme, socialt nätverk enligt Mendels pyramid är lycka bara en kort flyktig känsla. Ett rus över något man inte kan sätta de rätta orden på. En träffande formulering, ett magiskt ögonblick med någon, ljuset som silas genom träden på ett speciellt sätt. En vy som flimrade förbi, den där låten som man ryste till och vill höra igen och igen.

Där kommer naturen in. Den är ett andningshål, en inspirationskälla, ett livselixir. Den är universiell, finns bara där oberoende av tid, rum eller BNP och underbar att fly till när det blir för mycket av det destruktiva bruset.

Men genom missriktad välvilja älskar vi ihjäl den.

Av Solveig Sjöskog 28 jan 2004 17:16