Saker som gör mig förbannad

Jag vill inte framstå som någon vresig och arg gammal gubbe, utan snarare som en liten unge som blir sur på saker och ting som oftast är ganska oviktiga, men ändå störande för dem som upplevt/upplever samma sak. Jag hoppas att texterna inte är för röriga, ibland vet jag bara inte hur jag ska lägga fram saken.

Det jag först tänkte klaga på är att ibland kan man ha vänner som är så falska så att man bara vill spy. Man kan vara med vännen och vännen kanske beter sig jättevänligt, man har roligt och allt verkar vara ok. Men hela tiden vet man nästan att vännen har någonting i bakhuvudet när vännen umgås med en. Detta är otroligt frustrerande och resulterar i tvivel på hela ens vänskapskrets i princip.

Att vara sådär glad och käck hela tiden och veta att alla man umgås med tror att man mår prima hela tiden och att man kan "ta vad som helst", när man egentligen känner sig jätteledsen och till och med sviken ibland. Man känner sig oförstådd och även om man vet att man kan ändra på saken är man rädd för att förlora det man har och det vill man inte heller för man känner att det man har måste vara bättre än att inte ha någonting alls.

Förlorad vänskap. Varför är vännen med en om vännen inte alls vill vara med en? Om vännen har hittat en ny vän med en lyxigare förpackning? Det får ju bara processen att kännas ännu mera smärtsam. Man känner en pliktkänsla som känns onödig eftersom plikten ifråga handlar om att tillfredsställa någon som man knappt känner längre och som man vet knappt vill känna en själv längre.

Jag vet inte om det bara är jag som känt så här. Det hoppas jag, för det är ingen kul känsla.

Av Charlie Eggers 28 jan 2004 17:31