Därför dödade Mijailo Mijailovic Anna Lindh

Gärningsmannens tidiga historia talar för hög ångestbenägenhet, närhet till depressiva reaktioner, gemenskapshämning i förhållande till jämnåriga och främmande personer, men intakt gemenskapskapacitet när han känner sig trygg, accepterad och älskad. God begåvning, ansvarstagande, pliktmedveten, samvetsstyrd. Han ter sig traumatiserad av sin uppväxt och familjesituation. Hans funktionsnivå är trots detta relativt ok upp till 17-års ålder. Då får han ett affektgenombrott  - sådana har förekommit tidigare, men inte så allvarliga - som medför ett dråpförsök på fadern. Detta är så allvarligt att det inte är förenligt med hans självbild - han är tvungen att omdefiniera sig själv och går in i någon sorts motbild. Jag vet inte hur mycket psykiatrisk hjälp han fick under den tiden han borde enligt domen ha fått mycket - men det hjälpte inte. Han går in i en antisocial roll och döms igen till samma påföljd. Han är nu över 18 år och tillhör ett ingenmansland mellan barnpsykiatri och vuxenpsykiatri - hur det var med hans kontakter med vården under den tiden vet jag inte. Ungefär samtidigt får han en fix idé om en flicka och hennes syster och utvecklar ett stalkingbeteende, antyder möjligheten av paranoida mekanismer i hans sätt att tänka - borde ha utretts mycket noggrant, men man genomför inte ens en §7-undersökning (liten sinnesundersökning) i anslutning till att han döms för det brottet. Han lånar vid det här laget mediciner av sin syster, som också har psykiska problem, och kompletterar antagligen på svarta marknaden. Den konsumtion av tabletter som nämnts ligger betydligt över vad systern kan ha fått utskrivet legalt. Under sommaren 2003 mår han successivt sämre och söker akut hjälp vid åtminstone ett tillfälle, antagligen fler. Han skickas hem från den vuxenpsykiatriska akutmottagningen och begår dråpet ett par dagar senare.

Vem tar han livet av? En framgångsrik kvinna som leende möter hans blick på alla annonspelare i staden. En representant för samhället, makten och vuxenvärlden som han inte fått tillträde till. Vem är han själv. Misslyckad. Trots god begåvning. I vilket tillstånd befinner han sig?

Om jag träffar en kvinnlig patient som rapporterar ångest sedan någon tid som enda symtom - då måste jag utesluta depression som förstahandsalernativ. Om jag träffar en manlig patient som på samma sätt rapporterar irritabilitet och aggressivitet - då måste jag utesluta depression som förstahandsalternativ. Skillnaden är att människor söker psykiater för ångest men inte för aggressivitet. Och särskilt inte män. I den mån en sådan person söker hjälp krävs det en avsevärd psykiatrisk hantverksskicklighet för att få fram depressionssymtomen - de är inte förenliga med mansrollen.

Vi styrs i relativt stor utsträckning av inre behov som utformas som gestalter - bilder - som sammanfattar oss själva självbild och vår situation i världen, bland andra människor. Exponering för situationer som i blixtbelysning sammanfattar hela detta komplex av föreställningar kan aktivera beteendesekvenser som man inte har full insyn i och kontroll över - omedvetna behov och konflikter blir plötsligt knivskapt aktuella och kan leda till jagfrämmande handlingar den medvetna självbilden i kontrast mot de omedvetna behoven.

Vid depressioner är bilderna av världen förändrade - ens egna tillkortakommanden är värre och andras framgånger mer lysande. Vid djupa depressioner får man depressiva vanföreställningar och kan drabbas av hallucinationer. Ofta är depressionen kopplad med hämning - man företar sig inte något. Ibland finns det ingen hämning - och några gånger finns agitation eller överaktivitet. Hos män kan plötslig aggressivitet utgöra en manifestation av depression. Särskilt om man upplever en "nyckelsituation" som övertydligt belyser kontrasten mellan egna misslyckanden och andras framgång. Under ett kort förlopp upptäcker Mijailo Mijailovoc utrikesministern - han träffas i veka livet och alla svek från vuxenvärlden aktiveras. Utrikesministern blir en representant för svikarna - ett drama på symbolnivå utvecklar sig i Mijailo Mijailovics inre. Hans rationella handlingsförmåga begränsas av att olika delar av hans personlighet frigör sig från den integrerande kontroll som håller ihop oss som individer med skarp identitet. Han uppger sig ha en inre röst som styr honom när han begår dråpet.

Om denna analys är korrekt är det fullt tänkbart att Mijailo Mijailovic kommer att bedömas ha varit allvarligt psykiskt störd i gärningsögonblicket - och han kan då inte dömas till fängelse. Det blir svårt att upprätthålla brottsrubriceringen mord - uppsåtet är inte rationellt.

Varför erkände han till slut? Han är tillräckligt rationell för att veta vad som hänt så sjuk är han inte. Hans misstro mot "systemet" har minskat under utredningens gång kontakter med själasörjare, läkare, advokat, vettiga förhörsledare som till slut etablerat förtroende - han hade utvecklat så mycket tillit att han kunde bjuda på ett erkännande.

Av Sten Levander 12 jan 2004 12:06