Sverige är inget lyckligt samhälle

Visserligen tycks det ha funnits en hel del teknisk bevisning
som ändå, med stor sannolikhet, skulle lett till en fällande dom, men ett erkännande från den häktade kommer att ge rättegången en helt annan karaktär och framförallt en helt annan efterbörd. Kanske slipper vi nu den härva av
konspirationsteorier, spekulationer och det rena vanvett som följde efter det ännu ouppklarade mordet på Olof Palme. Erkännandet får luften att klarna.

Men det som redan nu avtecknar sig är istället en dubbel tragedi: För det första att Anna Lindh rycktes bort mitt i livet, en kvinna som inte ens hunnit till mitten av sin levnads bana och som förmodligen haft en lång politisk karriär framför sig. Det är en tragedi för de närmast anhöriga men också för hela Sverige. För det andra handlar detta om den misstänktes tragiska livsöde, en ung grabb som av olika omständigheter förvandlats till en spillra av en människa - och där växer den stora frågan om misslyckad
integration, ja om ett samhälle som driver ut så många människor i marginalen att det känns som om det ber om våldsdåd och vansinnigheter.

Sverige är inget lyckligt samhälle. Det är många människor som idag vandrar i tunnlar där inget ljus siktas vid tunnelns ände. Svenska folket är på många sätt ett tröttkört folk, det vittnar sjukskrivningarna eller den ökande förbrukningen av antidepressiva medel om. För de allra flesta innebär det naturligtvis inte att livet går överstyr, men för alltför många är gränsen idag mellan ett liv i värmen och ett liv i kylan hårfin. Så ser det för övrigt ut i hela västvärlden: Tjugo år av hög arbetslöshet,
nedskärningar, antipolitik och antireformer samt allehanda nyliberala straffpredikningar har satt sina spår, i många fall direkt på kroppen. Nej, jag vet inte vem Mijailo Mijailovic är. Av hans livshistoria har hittills bara konturer synts i den - i sådana här fall - notoriskt opålitliga mediebevakningen. Men det är knappast något vågat tips att anta att hans liv
är ett liv i skuggan av alla de problem som en utsatt människa kan drabbas av i detta land.

Om organisationer brukar man fråga sig om de är lärande organisationer eller inte. En lärande organisation förmår reflektera över det som sker inom den, dra lärdomar, se kriser också som vägvisare in i andra sätt att fungera. Är
Sverige idag ett lärande samhälle? Nej, jag kan inte tycka det. Ändå är det inte kunskaper som fattas. Vi vet i stort sett vilka mekanismer som driver människor ut i avgrunderna, vi vet vad ett samhälle med hög arbetslöshet gör med sina innevånare, vi vet vad den numera permanenta otryggheten skapar för attityder, vi vet hur enormt behovet är av gemensamma berättelser som förmår
lyfta oss ur våra monologiska liv.

Vi vet allt detta. Politikerna vet det. Ändå sker mycket litet för att vända färden mot ett samhälle med djupnande klyftor.

Den stora lärdomen av mordet på Anna Lindh borde utgå från de frågor som varje tänkande människa ställer sig inför Mijailo Mijailovics ansikte: Vad drev honom till det dåd han i dagarna har erkänt om än inte fällts för ännu?
Vilket slags samhälle skapade honom? På vilket sätt är politikerna i slutändan medskyldiga? Enligt försvarsadvokaten Peter Althin saknade den
misstänkte ett politiskt motiv. Det är antagligen sant, även om Sveriges och Anna Lindhs accepterande av de folkrättsvidriga bombningarna av Balkan har nämnts i sammanhanget. Men varje mord som inträffar, särskilt av denna dramatiska karaktär, måste tolkas i ett bredare politiskt ljus där de sociala omständigheterna ställs i förgrunden. Ett sätt, kanske det viktigaste, att hedra Anna Lindhs minne är att ställa sådana frågor.

Av Göran Greider 08 jan 2004 01:01