Bamses råd till en ung hund

Jag är husets hund och det är ingen sinekur. Ändå tänker jag dela med mig av mina erfareheter för en ung hund kan göra bort sig ordentligt: Människorna är ju så ologiska och irrationella.

Särskilt slitsamt är det nu när jag är ensam. Så länge gamle Barry levde tog han hand om plikterna, vaksam som han var. När han gav skall var det liksom bara att instämma. Nu väntar dom sig att JAG ska vakta huset, och det är liksom inte min stil. Jag vet ju att alla som kommer in här bara längtar efter min kärlek så jag tar emot alla på samma hämningslösa sätt. Visst händer det att några välter i dörren, men det är inte mitt fel. Jag vill ju bara slicka dem lite i ansiktet. Allt annat vore ohövligt av oss hundar. Egentligen är man hövligast ifall man nosar lite där bak men det har inga människor förstånd på.

SÅ dyrt med kemtvätt som alla talar om KAN det bara inte vara? Och glasdörrarna till bokhyllorna: Hur kan det vara mitt fel att de har så dåliga fönster att de går att krossa med svansen? Man måste ju få visa att man är glad?

Det är min plikt att se till att matte rör på sig! Hon är latast i huset men är lättast att fås ut genom mitt "ge matte dåligt samvete -spel" Dåligt samvete hos människorna är hundens bästa vän: Glöm aldrig det! Lite jämrande ljud, puffande på kopplet och en trånsjuk blick gör susen.
Väl ute ser jag till att hon får jobba. Vi är kanske lika tunga men i mitt fall är det muskler, inte fett. Hon har ingenting annat att göra än att sätta sig på ändan när jag kastar mig framåt Fast i går föll hon på näsan. Jag fick lite dåligt samvete men ni skulle bara veta vad den där lilla trasselsudden sade på hundspråket. Sådan hundar kallar mina hussar för fittslickare: De tror att jag inte fattar galloppen, men man är väl skärpt. Grannen har två löpska tikar: Jag behöver väl inte säga mer?

Det var tur att jag är så stor och tung när jag krockade med den där bilen, men har man arbetat i flera dar med att gräva ett diskret hål under staketet, och undgått upptäckt så är de ju klart att man drar.

Den där nosremmen gillar jag inte men jag gjorde bort mig när jag satte tänderna i den där taxen! Vilket liv för en sån där liten stöddig sak. Ett skämt till hund om ni frågar mig. Allt jag ville var att skaka och skaka tills den slutade skrika och dog, men matte tjöt lika högt som taxen så till slut sansade jag mig. Vetrinärräkningen blev dyr.
Sedan dess är jag misstrodd har jag förstått. Mitt råd måste bli att inte låta sig provoceras till att sätta tänderna i någon oförskämd liten byracka: det är en allvarligt försyndelse.

När den senaste äckliga lilla människovalpen var här stal den all uppmärksamhet ifrån mig. Matte lät lika fjantig på rösten som hon låtit när jag var en liten valp. Jag var ju SÖT! Den där ungen dräglar värre än jag, saknar päls och är inte ens rumsren än. Jag högg tag i det lilla monstret för att bära ut det i hallen men vilket liv det blev! Jag blev rentav misstänkt för att hysa illvlja mot eländet och det blev mig de kastade ut. Mig gullegubben! Försök således aldrig att bära omkring på människovalpar. Tvätta dem inte ens i ansiktet: Få saker upprör människorna lika mycket.

Jag blir ofta missförstådd, det är ett som är säkert. Som när jag kommer i full galopp emot någon gammal tant med en intressant småhund. Jag vill ju bara leka, men hur ofta börjar inte tanterna skrika och lyfta sina små råttor högt upp i luften? Hur kan det då vara mitt fel att de ramlar omkull när jag hoppar? Att välta pensionärer är nästan lika illa som att tvätta små barn i ansiktet. Man bör avstå. För husfridens skull.

Lika feltolkad blir jag när jag jagar katterna här hemma.
- "Fy Bamse ropar alla i kör", fast det alltid är de där kattrackorna som börjar.
En vass klo på nosen när man bara vill lukta. Falska inställsamma typer, de där. Den fräckaste av dem alla är den där gamla kattan som en gång var en eländig övergiven sommarkatt. Hon kissar i min nannakorg! Matte muttrar om nån jycke som heter Fråjjd när hon kommer på det men honom har jag aldrig träffat. Jag känner bara Figge nere vid Konsum.

Toppen av missförstånd... nja... sprid inte det här till granntikarna, men när de tar in ett träd åt mig att kissa på så är det väl klart att man tackar och lyfter på benet?
Inte kände jag till något om julgranar, heller? Föresten: Gamle Barry har minsann berättat hur han satte eld på både granen och sin svans för att matte absolut skulle ha levade ljus. Hon bytte till elektriska ljus sedan.

Katterna har låda. De behöver minnsan inte gå ut och kissa mitt i vintern.

Jag är bra på att läsa av matte. Bättre än hon är när det gäller mig. Är hon ledsen eller arg så vet jag. Likaså om hon bara börjar TÄNKA på promenader. Jag vet inte varför jag vet vad hon tänker men jag gör det. Denna färdighet bör vi hundar ligga MYCKET lågt med. Vi har nytta av att ligga ett steg före.

Ibland matstrejkar jag. Bara låter bli att äta. Det kan jag verkligen rekommendera. Då får jag enorm uppmärksamhet.
Lilla Panny med de mjuka händerna sätter sig på golvet i hallen och matar mig för hand, bit efter bit. Hon är mjuk på handen, den flickan!

Men säg inte detta till någon: De ÄTER HUND i hennes hemland! Man kan få ståpäls och kalla kårar ända ner till svanstippen när man hör sånt. Fast Panny skulle aldrig börja tugga på mig. Henne manipulerar jag bättre än alla de andra.

Kia kommer upp och stampar hotfullt med ena foten i golvet och pratar om hundar i tredje värden. Som om jag bryr mig om de? Det måste ligga norr om stan för där har ju inte ens varit. När hon blir riktigt obehaglig berättar hon var i välden just min hundras är en delikatess. Jag stönar och rullar med ögonen. Då blir hon också orolig och börjar mata mig för hand.

I höstas försvann min ene husse och var borta länge, länge.
Ingen hade tid med mig längre och alla bara grät. Mitt i alltihopa så kom det en skrikande pälslös människovalp till! Så kom husse tillbaka till slut och satt i sin vanliga stol men ingenting var som förut. Han reste sig nästan aldrig upp och våra dagliga promenader var det aldrig tal om mera. Ingen hade tid med mig och jag kände mig eländig.

Matte sprang runt honom och frågade stup i ett om han visste vad hon hette? Visst är hon vimsig men borde hon inte vetat det själv? Husse bara log tyst. Jag gav mig inte utan buffade och knuffade med huvudet i magen på honom och en dag pratade han igen:

Han sade:
- "Bamse! Bamse heter du!"
Och matte började gråta igen men sedan kom han ihåg de andra namnen också och kunde äntligen tala om för henne vad hon heter.
- "Puh!"

Matte faller fort till föga. Hon är ovanligt blödig av sig.
Det är därför vi alltid har huset så fullt av äckliga katter, ormar och kaniner. Visar någon henne en övergiven mager skabbig liten sak så kan man vara säker på att den blir kvar hos oss. Om någon närmar sig huset med en misstänkt låda eller kartong nu för tiden så kastar sig alla på dörren: - "Nej, NEJ visa den inte för henne!"
Två av mina föregångare har fått en snabb och tidig död i cancer och det lever jag högt på.

Hon blir orolig nästan genast och kommer fort fram med några extra godbitar som hon stoppar ner i matskålen. Sedan börjar hon också att handmata mig! Där jag ligger omgiven av kliande händer, framviskade kärleksord och utvalda godbitar känner jag mig som den kung jag är. Voff på er!

Av Sunny Börjesson 02 jan 2004 13:29