Du fattas mig

Dina födelsedagar kommer och går men de firas inte längre eftersom du inte finns hos mig mera. Tidigare grät jag mig igenom dem i djupaste förtvivlan. Numera ler jag mig igenom dem med de gladaste minnena av vår tid tillsammans.

När som helst kan jag sluta ögonen och se dina skrattande ögon framför mig. Mina händer minns varje centimeter av din lilla fulländade kropp. Jag kan ännu känna de knubbiga små armarna kring min hals och hela min varelse förnimmer ännu din doft: Den som känns som en blandning av sommarblomster, yasmintvål och mogna vinteräpplen.

Jag sörjer dig med en ursinnig sorg som tangerar vreden:
En vrede så stark att den skrämmer mig i bland. Jag sörjer ju inte bara mitt barn. När du dog tog du så många med dig. Den unga flickan, den vuxna kvinnan du aldrig fick bli. Den unga mamman, den mogna kvinnan. Den gamla gumman som tiden inte skulle ha tillåtit mig att få möta. Hon som skulle ha suttit i solen för att lindra sin ledvärk medan hon skojat med barnbarnen. Ingen av de här individerna fick leva.
Du tog dem alla med dig när du dog!

Jag tänker mig att någonstans därute i livet finns det en ung man som du skulle ha älskat. En annan kvinna föder hans barn. De som skulle varit dina och mina barnbarn. Och han vet inte ens om att du har funnits. Han kanske skulle gjort dig lycklig? Lika lycklig som din pappa gjorde mig? Men någonstans finns säkert också mannen som skulle svikit dig genom att trampa på din kärlek? Någonstans därute finns kanske någon som skulle ha gjort dig väldigt illa? Nu blir det inte så. Vi ,din pappa o jag, finns fortfarande kvar och så länge en av oss två lever så är du inte helt och hållet död: Du är levande i vårt minne. Jag fasar för att bli den sista kvar för när din pappa dör så finns det igen jag kan minnas dig tillsammans med. De är alla borta i dag.

Jag möter ibland föräldrar som förlorat sina barn och upphöjt dem till änglar. Vårt Änglabarn säger de med vördnadsfull stämma. Det gör mig ursinnig. Vilket självbedrägeri är inte detta? "Du valde att bli en ängel" kommenterar de sina barns död. I helvete DU valde att bli någon ängel! Du älskade varje dag av livet och miste det i en tragisk och onödig olycka. Det hände som absolut inte får hända och jag betalar av på mitt straff och min skuld varenda vaken minut! Vår förlust känns stor men din var total! Du miste det enda liv som du någonsin kommer att få.
Om jag hade trott på en Gud så hade jag aldrig kunnat förlåta honom detta. Du är ingen ängel däruppe bland skyarna utan en urna med aska i min garderob.

Tiden försvinner i allt snabbare takt, månader och år avlöser varandra med allt kortare intervaller. Eller det verkar så. Dina födelsedagar kommer och går med samma värk i bröstet för tiden läker inte alla sår även om det är en trösterik tanke. Man lär sig bara att leva med den bultande smärtan, klumpen i halsen, saknaden och en stilla, med åren tilltagande resignation.

Nu är julen här. Dina syskon och deras vänner och barn fyller huset med värme, kärlek, skratt och gemenskap.

Ändå fattas du mig aldrig så mycket som just då!

Av Sunny Börjesson 22 dec 2003 14:57