Rekrytera - taktik eller intuition?

Den lilla dräkten sitter perfekt, naglarna är långa och röda och håret är stramt tillbakastruket i en liten knut i nacken.
Vi hälsar och hon sätter sig ner framför mig. Hennes utseende gör mig nästan stum. Så vacker hon är. Tänk att man är begåvad med en sådan enorm intuition, det här blir bra, det känner jag liksom på mig. Intervjun börjar.

"- Hur kommer det sig att du vill bli flygvärdinna?", frågar jag lite försiktigt.
"- Äh det vill jag egentligen inte alls, men jag kom inte in på den linjen jag ville så jag har inget annat att göra just nu."
"- Okej, vad tror du är det roligaste med att vara flygvärdinna?", försöker jag.
" - Att man får komma ut och resa billigt och att man tjänar mycket pengar, och så säger folk att man kan handla sprit med bra rabatt, och att man festar rätt hårt på hotellen, och det verkar ballt. Föresten, det är okej att jag röker medan vi pratar, va?"
Jaha ja... "- Vad tror du är negativt med yrket?"
" - Att man måste ha med en massa tjatiga passagerare att göra, det verkar döjobbigt. Men man får väl markera om de blir för stökiga. Sånt pallar jag inte".
Jag förstår. " - Ja, tack för att du ville komma. Vi hör av oss inom en vecka."
"- Ja gör det va."

Att anställa ny personal är bland det svåraste som finns. Men också det roligaste och mest lärorika man kan syssla med. Man lär sig enormt mycket om både sig själv och om människan i stort. Att lita på något som heter intuition är ganska vanskligt i en sådan situation. Förutfattade meningar och attityd är också andra hjälpmedel som man kan vara utan vid första mötet med den tilltänkte.

Jag har den stora äran att få vara med och rekrytera kabinpersonal på ett ganska stort, europeiskt flygbolag. Just nu är det av naturliga skäl inte direkt högsäsong på nyanställningar i flygbranschen, men saker och ting kan ändras snabbt i dessa tider.
Första gången jag var med och rekryterade personal överhuvudtaget var för tjugo år sedan när jag jobbade som datasäljare i Lund. Det var min far som var högste chef och jag fick ofta sitta med när vi skulle nyanställa folk till kontoret. Det kunde vara alltifrån städpersonal till säljare och chefer. Jag hade gått lite kurser och var laddad till tänderna.
"- Vad har du för betyg i gymnastik?", det var så min far började alla intervjuer. Och för det mesta var det svaret avgörande för om personens närmsta framtid var säkrad eller inte. Det tog lång tid innan jag vågade fråga pappa vad gymnastik hade med företagsekonomi att göra.

Jo du förstår, sade han, folk som idrottar har disciplin, de rör på sig vilket är bra för hjärnan, deras sjukfrånvaro är minimal, de är vana vid lagarbete och att ha en tränare som bestämmer vad de ska göra. De mår bra rent fysiskt och de frigör endorfiner när de idrottar som gör att de även mår bra psykiskt. De är vana vid att ha mål att arbeta mot, de tycker om att ha konkurrens och oftast har de ett sportigt och fräscht yttre. Där satt den.
Vi skrattade ofta åt pappas filosofi, men jag måste erkänna att alla hans anställda var otroligt motiverade, de stannade alltid kvar länge och det var bra folk över lag som arbetade med honom. Jag lärde mig massor som jag har nytta av än idag, även om vi på mitt nuvarande företag inte riktigt väljer personal efter deras gymnastiska färdigheter.

När vi rekryterar här kallar vi en grupp i taget, där vi efter en kort information om oss och dagen, sätter igång med tester, grupparbeten och intervjuer. Det är spännande att möta alla dessa människor. Jag glömmer aldrig flickan som berättade följande för mig och en intervjukollega, när vi frågade henne efter hennes yrkesval:
" - Jag har alltid drömt om att bli flygvärdinna. Ni är så vackra när ni kommer promenerande tillsammans med piloterna på flygplatsen. Ni ser så lyckliga och stolta ut. Efter dessa ord tittade hon blygt ner i sitt knä, var tyst en liten stund, sedan tillade hon väldigt tyst: -… och så luktar Ni så gott också".
Då tänker jag på min man. Han tycker inte alls att jag luktar särskilt gott när jag kommer hem ifrån en Las Palmas tur och retur. Tvärtom skulle man kunna säga.

Eller den trevlige australiensiske flygkaptenen som jag skulle köra i min bil till hans hotell, efter en flygning för en tid sedan. Honom glömmer jag aldrig. Där var doften av flygvärdinna inte heller så tilltalande, skulle man kunna säga.
Jag har en liten skopåse i tyg i vilken jag alltid stoppar ner mina kabinskor efter utfört arbete. Den brukar jag alltid placera ordentligt i min väska, men av någon okänd anledning hamnade väskan i bagaget på bilen, och skopåsen bakom oss i baksätet.
Jag satte mig bakom ratten medan kapten Clary fick nöja sig med högersätet. Efter en liten stund kommer en doft smygande ifrån baksätet, som påminde om någonting mycket gammalt och mycket ruttet.
" - What is this smell in your car, Anna?"
“ - Oh the smell...Ah it must be an old apple that my daughter forgot in the car last week."
“ - It is a very strange smell, Anna".
“ - Yes isn´t it."

När jag sitter och intervjuar en person slåss jag ofta av tanken hur underbar och unik varje människa är. Det finns alltid någonting hos var och en av oss som man kan älska. Det gäller bara att hitta det och att hitta rätt våglängd att kommunicera på. Ibland öppnar personerna sig till den milda grad att man har svårt att hålla tårarna tillbaka, ibland är det tvärtom, då bubblar man av skratt så att man tror att man skall explodera. Men att bryta ut i skratt vid en intervju, speciellt när intervjuoffret inte berättar något roligt, är kanske inte att rekommendera. Det har hänt mig och det kändes förfärligt att göra så.
Det händer även ofta att man blir så rörd eller känner sådan sympati för någon att det kan ta dagar innan man kommer över det man har fått höra. Det är starka saker som en del människor behöver prata om. Då känner man nästan att man skulle vilja lägga undan alla papper och säga: "- Men du, nu skall du inte vara ledsen längre, vi finns ju här hos dig, berätta allt från början."

Vi strävar alltid efter att alla sökande skall lämna oss med en känsla av att intervjun har gått bra. Och jag tror faktiskt att vi lyckas, vid de flesta tillfällen i alla fall. Att just visa respekt och ödmjukhet mot varje individ anser jag vara otroligt viktigt.
Trots att vi har ett par gallringar av folk innan vi väljer ut de som skall få komma till intervjuerna, kommer det alltid att slinka igenom en och annan som inte borde ha kommit så långt. Men då brukar jag tänka att jag har i alla fall har lärt mig något på detta möte, och att jag är övertygad att den sökande också har lärt sig ett och annat.
Det finns ibland de som till exempel inte kan svara på varför de kommit till oss, eller de som inte vet vad vårt yrke innebär överhuvudtaget.

För ett par år sedan frågade jag just en tjej, som kom ifrån Emil i Lönnebergas hemtrakter, vad hon trodde vi flygvärdinnor gjorde uppe i kabinen. Hon hade ingen aning. Hon tänkte länge, länge. Nej, hon kunde inte komma på något. Hon hade flugit ett par gånger men aldrig tänkt på vad vi gjorde eller varför vi var där. Men tänk, sade jag, vad tror du är viktigt på tiotusen meters höjd? Hon tänkte en stund igen, sen sade hon på ringande småländska: "- Att en kömmer när en kaller"

Jag önskar ibland att alla, som är det minsta intresserad av psykologi och människor, skulle få prova på att vara med och intervjua en person. Det är inte lätt, kan jag säga. Ofta får man frågor ifrån andra, arbetskollegor till exempel, hur man kunde ta in Mr. X eller hur man kunde nobba Mrs. X. Jag lovar er, en människa kan ha många skepnader och man kan aldrig vara säker på att det är den äkta varan man har att göra med. Man måste se upp. Det kan vara en piratkopia.

Av Anna Bystedt 20 dec 2003 14:50