Humor på 10 000 meter

"- Har du kollat bogvisiret?" Han är lite över fyrtio och kinderna är så där charmigt röda, som de bara kan bli på någon i den åldern. I hands hand sitter en plastpåse fastklistrad och ifrån den klirrar det ljudligt. Han nyper sin hustru, som står framför honom, nonchalant i stjärten och blinkar samtidigt år mig med höger öga."- Klarar vi det här bjuder jag dig på middag på månen", säger han sedan. Han är nu själv förvånad över hur rolig han är. Hustrun fnittrar nervöst och tittar ursäktande på mig. Kön börjar röra sig och de försvinner ner i mittgången.

Min arbetsdag har börjat. Flygvärdinna. Detta lite mytomspunna yrke. Det finns många bra historier om oss, men har ni hört våra historier om er? De är inte så dåliga de heller. Jag njuter varje sekund. Här möter jag den gode glade svensken i sitt "esse". Jag står där med ett leende och möter er i dörren när skall iväg på den årliga, efterlängtade charterresan.

En välklädd gentleman stiger nu ombord."- Går denna direkt till Sergelstorg?" Nu haglar skämten över mig, och väl uppe bland molnen fortsätter detta lustspel. Vi har icke-rökaren som har hamnat bland rökare. Maskinen är helt full och passageraren vet att det inte finns en enda ledig stol kvar. Då får jag höra: "- Förra året flög vi med era konkurrenter, och de kunde minsann ordna det!" Fick Ni en plats på vingen då, tänker jag… Eller mannen som varit och tjuvrökt på en av våra toaletter och som med hela sitt register försöker övertala mig att det måste ha varit hans after shave som utlöst vår rökvarnare. Får han verkligen rösta, undrar jag samtidigt som jag ler med hela ansiktet.
"- Kaffe, någon som önskar kaffe?" Kannan tar snart slut och jag går tillbaka till mitt lilla kök och hämtar tekannan i stället. Jag går ut i kabinen igen."- Någon som vill ha te?"Den lilla damen i stolen på 4 c tittar förvånat på mig,"- Åh, kan du både kaffe och te? Det är inte klokt vad ni är duktiga!"

Det krävs verkligen att man är en duktig skådespelerska för att klara alla dessa underbara situationer. Den smala mittgången är vår estrad och här utspelas allt ifrån Shakespeare till Nils Poppe. Att vara lite hobbypsykolog skadar inte. Jag har mer än en gång försökt att avstyra en skilsmässa någonstans över medelhavet."- Äh men skall Ni inte försöka en sista gång?" Eller det äldre paret som slogs så våldsamt att jag fick be två andra passagerare att hålla fast dem under landningen. Jag tror att vi till sist fick binda fast mannen med hans egen slips i armstöden, för att få honom lugn. Numera är jag extra försiktig då jag närmar mig en barnfamilj på rad ett. Här kan precis allt hända. Förra veckan då jag erbjöd pappa Klas-Kenth en kopp kaffe sade han ja tack samtidigt som han lade en bajsig blöja på min kaffebricka."- Ta hand om den här är du snäll", löd hans order. Visst så gärna.

På rad fem undrar en medelålders kvinna om hon kan ta lite mjölk ifrån min mjölkkanna på kaffebrickan. Ja visst, mjölk i kaffet tycker jag också om, tänker jag och sträcker fram brickan åt henne. Hon frågar igen om det verkligen går för sig. Efter tredje gången hon frågar mig samma sak, höjer jag rösten något; "- Ja, naturligtvis". Då tar hon min lilla mjölkkanna, sätter den till munnen och dricker upp allt i ett svep! Så sätter hon tillbaka den på brickan, prydligt bredvid sockerskålen och säger nöjt, tack så mycket. Jag ler, nickar och går vidare mot nya djärva mål.


Sjuksköterskan har också sin givna plats i mitt yrke. Här tar vi hand om allt ifrån nageltrång till hjärtinfarkt. Jag håller vänligt kräkpåsen åt Lelle fjorton år, samtidigt som jag erbjuder hans mamma lite mer Risotto. Smaklig måltid. Har vi någon som blir riktigt sjuk ombord har vi oftast en läkare eller sjuksköterska ibland våra passagerare som villigt ställer upp och hjälper oss. Det gäller bara att vi kontrollerar deras yrkeslegitimation. I våras fick jag hjälp av en "läkare" att ta hand om en man som hade bitit sig i ordentligt i tungan. Allt gick bra, men det visade sig senare att vår medicinares arbetsplats var Solvalla och att hans senaste patient hette Brunte. Så helt utanför hans gebiss, förlåt jag menar gebit, var det ju inte.

Tyvärr händer det även ombord på ett flygplan att människor avlider. Ofta är det äldre personer och ofta händer det i sömnen. Problemet kvarstår trots allt, hur skall vi lösa det på ett snyggt sätt? Ett exempel är mannen som dog ombord på det stora amerikanska flygbolaget för ett par år sedan. Han reste ensam och det var dags för landning. Värdinnan som skulle kontrollera hans bälte upptäckte "olyckan" och tog ett snabbt beslut. Hon drog upp hans filt under hakan på honom, hämtade sin Sony freestyle och satte hörlurarna på honom. Sedan lutade hon åldringen mot fönstret."- Ja se gamla människor, de kan somna precis var som helst…

Nu är jag på fest och min bordskavaljer vill inte ge sig. "- Åh, är du flygvärdinna. Så intressant! Jag har ofta undrat…" Efter fyrtioåtta olika frågor har jag fått nog. "- Och du då, hur länge har du varit hjärnkirurg?", frågar jag honom vänligt, men han vägrar att byta samtalsämne. Då ger jag upp, och numera har jag bytt taktik. Jag har ett standard svar på frågan vad jag arbetar med; "- Jag är resande i metallrör", svarar jag alltid och slipper på det sättet ytterliggare frågor i ämnet yrken.

Slutligen vill jag, så här "inför landning", betona att jag verkligen ÄLSKAR mitt arbete, trots allt ni just läst. Flygvärdinna är mitt drömyrke. Det är det som är så häftigt. Vi människor är underbara och jag längtar varje gång att få träffa er alla, när ni skall upp i det blå. För när ni trivs i kabinen har jag fått min lön.

Välkommen ombord!

Av Anna Bystedt 14 dec 2003 00:28