Delikatessdrottningen

"- Nummer 48, tack!"
Jag står vid charkdisken med kölappen i handen, och väntar på min tur. Det är lördag förmiddag och ICA affären i min lilla by, är full av folk. Damen bakom leverpastejen ropar igen.
"- Oj, det är visst jag", säger jag, och sträcker fram "den lilla röda". Jag tittar på salamikvinnan som plötsligt har tappat all färg i ansiktet och bara står och stirrar på mig. Har min frisör glömt att ta av mig slinghättan i håret, tänker jag och ser mig oroligt omkring. Det är faktiskt många som tittar lite underligt på min person. Syns baguetten jag har stoppat in under kavajen, kanske.
"- Men guuuud, jag visste det! Jag har sett dig på TV! Du är filmstjärna"!
Nu hoppar och studsar delikatessdrottningen som en galning, och ropar till de andra:
"- Det var bara såå nära att hon vann en resa jorden runt!"
Nu börjar det bli så pinsamt så att jag bara vill försvinna in under en lättrökt skinka och inte komma fram igen förrän det nalkas jul. OK jag är skyldig. Bura in mig då, bara Ni tar mig härifrån!

Jag har alltså varit med i en frågetävling på TV, det är allt. Varken mer eller mindre. Men jag lovar Er, Ni skulle bli förvånade så många som tittar på TV en fredagkväll klockan åtta, och som minns det dom har sett. Jag är helt chockad. Veckan efter programmet hade sänts var nästan overklig. Alla som jag mötte, precis alla, hade en liten glad och trevlig kommentar angående mig. Jag fick höra rubbet.
"- Så gammal du såg ut!
"- Vad hade du gjort med håret!"
"- Har du gått upp i vikt på sistone!
"- Amen hur kunde Ni missa de två sista!
Just nu funderar jag mycket på detta fenomen. Media. Visst är det intressant. Jag är så fascinerad. Tänk att verkligen vara kändis, på riktigt menar jag. Fy bubblan. Jag förstår de som hoppar av en sån karusell och hellre blir möbeltapetserare i en avlägsen håla i övre Norrland. Lugn och ro.

Så här ligger det till. Jag älskar att skriva. Det är det jag är satt på jorden för att göra liksom. My bag, my cup of tea. Bra eller dåligt, har jag ingen aning om, det är bara något jag måste göra för att må bra. Som att andas. Just nu har jag lite på gång och jag skulle vilja ge ut ett par böcker före jag blir för gammal och måste flytta in i" en etta med lock". Vad jag också vill är att skriva manus och producera, gärna för TV eller radio. Och gärna barnprogram eller dokumentärer. Vi får se. I alla fall inte framför kameran, utan bakom. Under årens lopp har jag träffat många i den världen, och på den vägen blev jag tillfrågad om jag ville vara med i en tv-tävling för vuxna. Nej gud, tänkte jag. Dels hinner jag aldrig titta på tv och dels tycker jag att vuxna som leker i burken inte är så värst intressanta precis. Efter ett par telefonsamtal till tänkte jag om. Va fasiken, en hel dag på tv-huset, där har jag ju verkligen möjlighet att se hur det går till. Bara gå runt och spana och lära och kanske knyta ett par användbara kontakter, den chansen får man ju inte missa.

Sagt och gjort. Jag tackade ja. Vi var två som skulle tävla i ett lag, så jag var alltså tvungen att hitta en lämplig medtävlare. Med stor familj och massor av vänner var det inte lätt. Vem skulle jag välja? Det namn som kom upp i mitt huvud hela tiden var Marie. Kursare, arbetskollega och väninna. Galen, rolig, känslosam och vacker. Allt i en härlig blandning. Jag ringde henne direkt och efter lite övertalning var hon helt med på noterna. Ja, det gör vi! Först skulle vi dit och presentera oss tillsammans med en massa andra. Vi garvade hela tiden där och när det var vår tur att gå upp på scenen och berätta om varandra kände vi precis samma sak. De tidigare paren hade stått där uppe och talat så väl om varandra."- Hon är så snäll, vi känner varandra så bra, vi behöver inte säga ett ord vi bara förstår varandra ändå, den bästa väninnan man kan ha" Etc. etc. Det kändes lite patetiskt, så vi gjorde precis tvärtom kan man säga. Vi pratade om varandras negativa sidor istället. "- Anna snackar om en bok hon håller på att skriva, det har hon gjort i flera år, men ingen har sett den." "- Marie är så känslig och djup så man måste avsätta en timme om man krockar med henne på posten". Typ. Det blev många skratt och vi kände när vi gick hem att det hade gått bra.

Nästa dag ringde de från produktionsbolaget och talade om vilket datum, en månad senare, det skulle bli inspelning. Ett par dagar senare fick jag ett kuvert ifrån inspelningsbolaget. Där i fann jag ett litet brev med tips inför den stora dagen. Där låg också tävlingsreglerna som man skulle läsa noga och försöka lära sig. Som jag skrattade, jag fattade ingenting. Jag ringde Marie och hon höll med, vad menade de? Det ordnar sig, tänkte vi.

Månaden gick fort och väl i tv-huset satte spektaklet igång. Vi fick träffa de två killarna som vi skulle möta på slagfältet, och vi blev anvisade ett rum som vi skulle vistas i hela dagen, tillsammans. Här försvann min chans att kolla runt och insupa atmosfären bakom kulisserna. Tävlingen gick ut på att vi skulle gissa sex yrken på sex personer, som skulle sitta i en panel framför oss. Vi skulle få ställa frågor och de skulle få visa oss de olika yrkena och sen skulle vi para ihop rätt yrke med rätt person. Och om vi vann skulle vi vinna en resa vart vi ville. Klart som korvspad?

Nu var det dags för sminkösen att göra sitt. Som jag berättade tidigare, så är Marie vacker. Jag menar verkligen, jätte vacker. Så det var inte mycket för sminktjejen att göra där. Värre var det med mig. Hur fan ser jag ut igentligen? Jag visste redan att man ser minst fem kilo tjockare ut i tv än på riktigt, och efter som jag redan hade en massa extra kilon i bagaget, var det ingen rolig syn. Hon sminkade och sminkade och sminkade, men näsan och läpparna blev inte mindre och magen fortsatte att hänga över byxkanten. Jag föreslog en papperspåse över huvudet, men hon sade att det var omöjligt för då prasslade det så i mikrofonen. Och färgen var förbjuden. Annars tror jag att hon inte tyckte förslaget var så dåligt. Jag tittade på Marie bredvid mig och undrade varför jag inte hade valt någon avlägsen släkting i Norge som är 93 år och väldigt rynkig. Där hade jag kommit i en annan dager, jag lovar. Men gjort är gjort, och Marie är mycket roligare än onkel Enkel i Oslo.

Vi slog vad med killarna vi skulle möta om att vi skulle vinna, och än en gång började vi diskutera spelreglerna. Nu med dessa två genier. Trodde vi. De förstod inte heller hur tävlingen gick till, i detalj, så vi kom överens om att bara låtsas förstå, alla fyra. Det gick jätte bra. Vi låtsades hela tiden. Det tar tre timmar att spela in en timmes program. För att vi skulle höras hade vi såklart mikrofoner placerade mitt fram på våra tröjor. Det var väl ok, men nerstucket i byxlinningen bak, skulle själva adaptern stor som en cigarettask till micken sitta. Det var bara det att den började glida neråt, och jag kände hur den sakta men säkert gled längre och längre ner mot "mörkare trakter". Tillsist var jag rädd att den aldrig skulle få se dagsljus igen så jag var tvungen att tillkalla hjälp för att sätta den på plats. Vilket en vänlig kameraman i sina bästa dagar, så gärna hjälpte till med.

En stund senare viskade Marie till mig att hon var jätte kissig. Hoppsan. Det var jag med, så vi fick be om ett par minuters paus för att rusa ut ur tv-studion och gå på toa. Vi asgarvade hela vägen, och när jag satt på stolen kom jag att tänka på den där filmen, Den nakna pistolen. Det var en kille som hade hållit ett fördrag för massor av människor och som efter gick på toaletten. Tyvärr hade de glömt att koppla ur hans mikrofon så alla som fortfarande satt ute i inspelningsstudion, kunde "följa hans eskapader". Live. Och det var inte lite ljud han kunde prestera, den killen. Jag var dock lite försiktigare och när jag kom ut möttes jag av en stressad studiokille som undrade var vi blev av. Spring, spring, publiken skrattade när vi kom inrusade igen med andan i halsen.

I gång igen. Alla dessa poäng. Lite till oss, lite till killarna, vi gjorde så gott vi kunde utan att förstå hälften. Varje gång det var en kort paus fick vi fråga vad det stod och vem som ledde. Det var svårt att se vad de gjorde i panelen och vi gissade mest hela tiden, men plötsligt så för stod vi att vi hade vunnit över pågarna i det andra laget. Pang tjong, vad hände?
Nu hade vi 30 sekunder på oss att placera ut de sex yrkena på rätt person. Nu skulle det gissas. Det här var inte lätt. Det var speciellt två som vi var rejält osäkra på, men tiden gick och vi chansade. Spänningen var olidlig, i alla fall för oss. Första rätt, andra rätt, tredje rätt, fjärde rätt, och sen då? "- Är du mulleledare?"- NEJ. Va vadå nej! Det är klart du är. I dag i alla fall!"- Är du tapetsör?"- NEJ. Det var det dummaste. Visst är du det. Vilka svikare. Så var det roliga slut, bara så där. Hur kunde de? Två fel och rätt ut i kylan.

Många har ställt frågan hur det kändes att stå där och i stället för 26 000 kronor endast få 4 000 kronor och en bukett blommor. Det skall jag berätta. Det kändes jätte bra! Vi gick ju hem med mer pengar i plånboken än vi hade när vi kom dit, och vi hade jätte roligt medan vi var där. Inte fick jag något producentjobb så där på studs precis, men man vet ju aldrig. Och vad det gäller vinstpengarna vi trots allt fick en del av, har vi nu bestämt vart vi skall resa. Vi skall åka till Jukkasjärvi. Och bo på Ishotellet. Så nu gäller det att lägga sig i hårdträning och värma upp läpparna så att de inte fastnar i kudden.

Lugnet har även lagt sig hemma i byn, och delikatessdrottningen är nu precis lika sur och snutig som hon brukade vara före den stora tv-showen. Hon har kanske insett att jag inte har någon möjlighet att rädda henne och föra henne till Hollywood. Jag är ju trots allt bara en vanlig, sketen medwurst kund.

Av Anna Bystedt 09 dec 2003 17:21