Hemlös i Stockholm - vem orkar tillbaka?

Att det inte borde få finnas en enda hemlös i vårt så
kallade välfärdssamhälle är vi nog alla överens om. Men när man börjar prata om hur man ska lösa det här enorma problemet, som dessutom bara ökar och ökar, då går åsikterna isär.

Det mest logiska vore att alla fick en bostad, men riktigt så enkelt var det ju inte. Missbruk kan ju inte accepteras och försök placera en psykiskt sjuk hemlös i någons trappuppgång. Då blir det liv. Eller förresten, det behöver inte vara en psykiskt sjuk heller. Det visar Annika Nilssons artikel i DN den 15:e november i år. Det räcker med att du säger ordet bostadslös så verkar Svensson börja skaka.

"Vi har flyttat hit för att få hjälp och bo i trygghet. Det här är vårt hem. Nu får vi faran inomhus" säger en boende i servicehuset Mälteriet på Reimersholme.

De bostadslösa som skulle vara aktuella för dessa
lägenheter var till exempel en ung mamma som kanske
blivit bostadslös vid en skilsmässa eller dylikt. Farligt, farligt... En annan boende tycker helt enkelt att "staden kan ordna bostäder för de hemlösa någon annanstans". Jaha.
Var då? Och hur sjukt är det inte att man behöver
presentera vilka som flyttar in i ett boende innan de
ens flyttar in? Får man diskriminera en grupp människor på de sättet? Byt ut bostadslös mot invandrare eller homosexuella.

Idag finns det mängder av alternativ. Lågtröskel och
högtröskel finns det redan och sedan har vi ett
mellantröskelboende på förslag av Margareta Olofsson.
Men min tröskel då? Ett boende där jag får bestämma själv? Där jag kan bjuda hem några vänner på middag och ta ett glas vin till maten utan att riskera att bli utslängd?
Nej. Och då har jag aldrig haft alkoholproblem.

Hur går det då till? För enkelhetens skull kan vi ta ett exempel;

En anställd på ett daghärbärge möter en hemlös man som
är 57 år gammal. Han orkar inte mer. Orkar inte med
sitt alkoholmissbruk. Orkar inte sova ute och i portar
och orkar inte bli misshandlad av väktare och fulla
ungdomar. Socialtjänsten kontaktas och mannen går på ett första möte. De kollar upp så att han verkligen tillhör dem
och tittar på vad han anses behöva för hjälp. Det första han blir erbjuden är en plats på ett natthärbärge, ett boende utan trösklar. Det vill säga ett boende där mannen som vill bli kvitt sitt alkoholmissbruk ska köa för att komma in till ett varmt rum med upp till sju andra boende.

Alkoholmissbrukare blandas med narkotikamissbrukare
och med psykiskt sjuka. Självklart så finns det inget
krav på att personer som bor här ens har en vilja att
förrändra sitt liv. En lämplig miljö för en som vill
sluta? Nja... Platsen på ett natthärbärge kostar runt 250 kronor per natt. Om behandling beviljas så ökar notan med minst 40 000. Detta om alternativet blir en
öppenvårdsbehandling. Självklart måste då mannen få någonstans att bo. Alternativet blir då kanske ett inackorderingshem. Pris? Cirka 450 kronor per dygn.
Mannen klarar av behandlingen och går klart sin
eftervård. Eftervården är en träff i veckan och ingår
faktiskt i det första priset. Skulle han däremot tagit ett återfall någon gång under tiden så åker han ut från inackorderingshemmet och därefter självklart även från behandlingen. Behandlingen kräver oftast att du har ett boende. Under tiden som du bor på inackorderingshemmet så är de enda sysselsättningarna, som du garanterat har,
alkoholproven och eftervården. I övrigt finns det inga
garantier för att man har något alls att göra.

För den här mannen är det svårt att komma tillbaka till
samhället utan hjälp. Han har supit under större delen
av sitt liv och kan inte "Svensson koderna". För en 57-årig man är det dessutom svårt att acceptera att reglerna på det här inackorderingshemmet bestämmer hur sent han får vara ute på kvällarna. Klockan 22:00 är vanliga på de flesta ställen. En 15-åring får ofta vara ute längre än så...

Trots alla krav och integritetskränkande regler så
kämpar sig mannen igenom året som krävs för att bli
aktuell för en träningslägenhet. Äntligen en egen
dörr.. Eller? Nja.. Inte riktigt.. Du bor ensam och nåde dig om du låter någon annan bo där. Då kan du bli av med
lägenheten. Gå direkt till fängelse utan att passera
gå. Tillbaka till början. Du får inte dricka alkohol, inte ens om du inte har haft alkoholproblem.

När du bott i träningslägenheten i ett par år så kan
du kanske få en försökslägenhet. Fotfarande inget eget.
Mannen är nu 60 år och får fortfarande inte bestämma
själv. När får han kontraktet? Ja.. det finns exempel på folk
som bott i sin försökslägenhet i nästan fem år utan
att det har hänt. Ändå är meningen med en
försökslägenhet att kontraktet ska övergå till den
boende. Kanske finns det inga lagar och regler som
bestämmer hur länge man får bestämma över en vuxen
människa.

Men i och för sig så är det inget större problem. Det
anvisas knappt några försökslägenheter idag. Tacka fan
för det när socialtjänsten ställer så höga krav att
många av mina mer "Svensson lika" bekanta hade valt
utanförskap istället för omänskliga krav. Vem orkar
hela vägen?

Allt han ville ha var en säng för natten och en egen
dörr att stänga.

Av Rolf Nilsson 25 nov 2003 19:40