Historien om mig

Jag har levt mina första 42 år i ständig kontakt med svensk psykiatri, vilket gör mig till en psykiatrisk konsument. Det utbud av tjänster och varor som psykiatrin erbjuder måste motsvara det som efterfrågas, annars påtvingas konsumenten något som den inte vill ha. Utifrån några av mina erfarenheter som konsument ska jag försöka beskriva en del av vad som efterfrågas.

Vi kan börja den dag jag föddes, 13 april 1959. I och med min födelse fick min mamma en amningspsykos. När jag var 6 år kallades det för schizofreni, som senare blev manodepressivitet. Hon dog när jag var 42 år. Under alla dessa år har mamma tagit någon typ av medicin mot sina problem. Dessa mediciner har dämpat alternativt totalt drogat ner henne. Däremot har aldrig grundorsakerna till hennes problem botats. Hon lärde sig aldrig att hantera sig själv och sina problem.

Under dessa 42 år som jag levt som barn och anhörig till mamma har jag aldrig blivit erbjuden något som helst stöd. Som barn var det bara pappa som pratade om mammas sjukdom. Med facit i handen, så klarade han inte av det på ett bra sätt. Pappa var alldeles för tyngd av skuld och skamkänslor inför vad som hänt hans hustru för att kunna hjälpa sina barn. Han projicerade över sina problem som familjeförsörjare, förälder och make på oss barn. Visserligen omedvetet, men han visste inte hur han skulle hantera situationen.

Vi barn, min tre år äldre bror och jag, fick lära oss att hantera problemet med mammas sjukdom på det sätt som den vuxna omgivningen hanterade den. Det var med största möjliga tystnad. Med så få ord som möjligt berördes mammas problem. Om de berördes, så var det med ord som schizofreni, manodepressivitet, hallucinationer, förföljelsemani, mediciner, biverkningar, tvångsinläggas på sjukhus. Ord som jag var för liten att förstå. När de vuxna pratade om mamma, så pratade de över huvudet på mig, aldrig direkt till mig. De använde inte riktiga meningar om vad de paratade om, utan pratade med meningar med omskrivningar, hummande, blickar och nickningar. Detta lärde mig att mammas sjukdom pratas det inte om. Jag lärde mig att förtränga det svåra med mamma. Svåra känslor som ilska, sorg, rädsla och maktlöshet bearbetade jag inte. Just därför att de inte bearbetades blev de en del av min personlighet. Jag blev en tyst, sorgsen och ensam liten flicka som ingen förstod.

Större delen av min barndom var det mamma som tog hand om oss barn i hemmet. När jag var mindre och mamma lades in på mentalsjukhus, så kom mormor till oss för att ta hand om oss barn och hemmet medan pappa arbetade. Mormor var väl bra, men hon pratade inte om mammas sjukdom med mig. Även hon var tyngd av skuld och skam inför vad som hänt hennes dotter. Efter en tid på mentalsjukhus kom mamma hem igen. Med nyinställda dundermediciner. De första dagarna var mormor kvar, men sedan fick mamma klara av barn och hem själv igen. Nerdogad med medicin skulle hon ensam klara den saken. Det blev inte alltid så bra. Under vissa perioder hade vi hemtjänst som kom en gång i veckan. Hemtjänsten trädde in i husmors arbete. Mamma vilade när hemtjänsten var där, ensam. Ibland visste jag inte att hemtjänsten hade kommit, utan trodde att det var mamma som höll på i köket. Jag kunde rusa in i tron om att mamma var där och hitta någon helt annan. Mamma var borta. Hemtjänsten pratade aldrig om mammas sjukdom eller problem med oss barn.

När jag och min bror blev äldre så kom det ingen alls och hjälpte till i hemmet. Mormor dog när jag var 11 år och mamma ville inte ha någon hjälp. Vad pappa, min bror och jag ville hade ingen som helst betydelse. Mammas ord var lag. Resultatet blev att ju sämre mamma blev på att upprätthålla livets vardagliga sysslor som städning, tvättning och matlagning desto mer fick vi andra ta över. Främst pappa som blev "den dubbelarbetande ensamstående pappan med två barn" plus en nerdrogad fru liggandes på soffan, som också skulle skötas. Han teg och knotade på, för han hade inte så mycket annat att välja på. Pappas yrkeskarriär slutade att fungera. Hans kropp sa så småningom ifrån med diverse smärtsymtom. Pappa slentrianmedicinerades med kortison i flera år utan effekt. Däremot fick han biverkningar av dessa mediciner som till slut ledde till långa sjukskrivningar och halv förtidspensionering. Han dog vid 68 års ålder, då var jag 36 år.

Utanför hemmet fick jag efter bästa förmåga klara mig själv. Jag har ytterst få minnen av att mamma var med mig ute som stöd och vuxen till mig. Däremot har jag desto fler minnen av att jag som barn fick vara stöd till mamma, när hon skulle vistas utanför hemmet. Som när hon skulle ta bussen in till staden för att handla och möta upp pappa. Hon var fruktansvärt nervös inför denna händelse som inträffade varje torsdag. Bussen som hon skulle åka med gick på eftermiddagen. Denna dag fick jag inte lämna hemmet. Mamma behövde mig som stöd. Efter lunchen drack mamma en kopp kaffe och kedjerökte cigaretter. Jag satt vid köksbordet med henne och tittade på när hon rökte nervöst. Tittade på hennes nikotingula pek- och långfinger. Såg hennes nervösa blickar mot klockan. Hon kunde inte prata, bara tyst vänta tills det var dags att gå. Sen följde jag henne till busshållplatsen. Väntade tills bussen kom och såg henne kliva på. Bussen for iväg med mamma och jag gick ensam hemåt till ett tomt hus. Det fanns inga vuxna att prata med om mammas nervösa beteende. Ingen vuxen som kunde tala om för mig varför det kändes så jobbigt att vara med mamma de här dagarna och varför det kändes så mycket lättare när bussen for iväg med henne. Efter ett tag slutade mamma att åka in och handla och pappa fick sköta den proceduren själv.

Eller som när mamma skulle gå på sykurs. Jag var 13 år och red i den bästa gruppen på ridskolan. Detta var viktigt för mig. Sykursen krockade med min ridning och jag fick byta grupp till den näst bästa gruppen. För detta blev jag mobbad och ifrågasatt av mina kamrater. Denna mobbning fick jag ta hand om själv. Ingen vuxen pratade om det här med mig. I tio veckor fick jag lida mig igen en sykurs med bara "gamla tanter". Allt för att stödja mamma. Mamma sydde ridbyxor åt mig. Ridbyxor som jag inte ville ha. Men mamma fick väldigt mycket beröm för hur fina dessa ridbyxor var och jag fick vid flera tillfällen mannekänga inför släkt och vänner för att visa upp mammas fina arbete.

Mamma hade ett beteendemönster som innebar att hon med jämna mellanrum slutade med medicinerna. Detta resluterade i att hon successivt blev mer och mer orolig och nervös. Vände på dygnet och hittade på diverse konstigheter. Som att köra grannarna på dörren, så de stod och grät bakom garaget och jag fick förklara varför hon gjorde så. Eller så var vattnet förgiftat. Efter ungefär sex månader var det så pass illa att hon måste läggas in på mentalsjukhus. Så när pappa kom och sa att mamma slutat med medicinerna, så infann det sig en diffus, obehaglig känsla. Jag visste vad som skulle hända. Och det fanns ingen att prata med om det här. Bara att vänta i tystnad.

Under mina nio år i grundskolan hände det en gång i femte klass att en lärare pratade lite med mig om mina problem. Min klassföreståndare tillika rektor på skolan kallade in mig på en rast.
- Hur mår du egentligen, Marie?
- Bra, svarade jag.
- Jaha, du kan gå igen, sa han och jag gick, utan att förstå vad det hela hade handlat om.

För övrigt gick jag ur svensk grundskola med 2,9 i medelbetyg. Jag hade fått lära mig att jag var omusikalisk, ordblind, kunde varken stava eller läsa, var dålig på gymnastik, kunde inte teckna, pratade för lågt, var för blyg och tyst samt dålig i matematik. En klasskamrat ifrån högstadiet, som jag träffade i vuxen ålder, mindes att vi en gång hade pratat om vad vi skulle bli när vi gått ut skolan. Jag hade sagt att jag inte kunde bli någonting, eftersom jag inte kunde någonting. Mitt arbete under barndomen att stödja och ta hand om mamma nämns inte i mina betyg.

Kravet på att jag skulle ta hand om mamma som liten var inte ett klart uttalat krav. Det var ett tyst ställt krav, tydligt visat av vuxnas frånvaro när det gällde att stödja mamma. Det fanns ingen som arbetade med att mamma skulle upprätthålla och utveckla de förmågor som hon en gång haft. Tvångsinläggning på mentalsjukhus och medicinering hade ingen som helst effekt på detta. Mamma skrevs ut som färdigbehandlad till ensamhet och passivitet. Ansvaret att sysselsätta och träna mamma mellan inläggningarna låg på oss i familjen. Ingen av oss hade utbildning på detta och vi utbildades inte i denna kunskap. Däremot ställde mammas psykiatriker krav på att jag skulle kunna detta. En dag när jag var 15 år var mammas psykiatriker på ett av sina sällsynta hembesök. Jag var hemma och han ropade på mig. Det var första gången i mitt liv som någon psykiatriskt utbildad person pratade med mig. Jag kom och satte mig i vardagsrummet. Satt i fåtöljen mitt emot mamma och psykiatrikern. Drog upp mina ben i fosterställning och la armarna runt dom.
- Varför hjälper du inte din mamma mer i hemmet?
- Jag vet inte, svarade jag. Fullt medveten om mitt dåliga arbete som stödjare till mamma, hon blev aldrig bra. Jag började skaka i kroppen av obehag inför kritiken på mitt arbete. Psykiatrikern tittade på mig ett kort ögonblick.
- Tack, du kan gå igen, sa han och jag gick. Kort därefter tog jag alla mammas mediciner och vräkte i mig. Jag ville dö. Jag var ju inte värd ett skit. Men jag spydde upp allt igen.

Mitt självmordsförsök passerade revy utan någon uppmärksamhet alls. Med tanke på mammas kontinuerliga önska om att dö, hotelser om självmord och självmordsförsök så tillhörde självmord vardagen. Jag reagerade inte ens en gång över att ingen reagerade över att jag ville dö.

Det som efterfrågas är att tystnaden skall fyllas med ord och förståelse. Frånvaron i vardagen skall fyllas med kunskap om en människas utveckling oavsett om en människa är sjuk eller frisk. Mediciner och slutenvårdsplatser löser inte detta, de är bara en liten del av något större.

Av Marie Hellström 10 okt 2003 17:11