Ett djävla svek!

Hur gör man egentligen? För att få människor att bry sig..

Ibland känns tillvaron så oändligt dyster och jag undrar varifrån det ständigt positiva i mig kommer. Är det bara överlevnadsinstinkt? Kanske är det för att jag försöker se till små förändringar som får mig att hålla mig ovanför ytan. Att tänka på de förändringar man faktiskt kan åstadkomma med relativt enkla medel... inte tänka så mycket på det som tyder på att allt är på väg åt helvete. För det är väl så det är... Det räcker ju med att öppna en tidning, slå på teven så vet man. Egentligen. Så väldigt mycket blir bara sämre och sämre. Och människor verkar inte ha tid, ork eller lust att bry sig.

Massor av människor på jorden blir fattigare och fattigare. AIDS skördar miljontals människoliv. Unga flickor i Sverige skär sig själva. Kalvar tas från sina mammor direkt efter att de fötts. Skogar skövlas för att ge plats åt motorvägar. Stadsbor känner behov av att äga gigantiska terrängfordon trots att de släpper ut dubbelt så mycket skit som en vanlig bil. Grisar kastreras rutinmässigt utan bedövning. Företag tjänar pengar på att ytterligare försämra våra dåliga självförtroenden. Barn lämnas hela dagar på dagis, trots att de är så små att de inte ens hunnit lära sig gå. Över hela jorden utnyttjas kvinnor i våldtäktsindustrin.

Ändå finns det människor som inte bryr sig. Som inte vill vara med och förändra. Människor som inte upprörs i den utsträckningen att de känner att de vill ge av sin tid och pengar. Människor som inte bryr sig om att ens försöka konsumera medvetet. För det hjälper ju inte bara med pengar och hjälp. Vi måste lägga av med att dra ned andra i skit. Det funkar inte att köpa konventionellt odlade bananer och sedan skänka 50 spänn till någon välgörenhetsorganisation. Då går det ju bara på ett ut... om ens det. Vi måste sluta förstöra. Sluta förgöra. Sluta stödja övergrepp. Sluta blunda! För i helvete!

Att inte ens försöka få till en förändring är ett djävla svek! Extra tragiskt är väl att så många inte ens har tid och ork att bry sig om sina allra närmsta, inte ens sina barn. Är inte det, om något, ett tecken på att vi är på väg åt helt fel håll?

Jag håller mig flytande bland annat genom att tänka på de saker jag gör. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Men rätt ofta känns det som att jag kan göra bedrövligt lite. Frustrerande lite.

Jag önskar att det fanns fler. Som drömde som jag. Om en annan värld.

Av Liv Linder 02 okt 2003 12:33