Bara en liten tår

Vinden virvlade upp det tunna pulverliknande lagret av snö som försökt lägga sig under dagen. Det var kallt.

Calle stod på knä på en stol invid fönstret. Dörren till rummet var stängd och han var ensam. Så ensam. Så kall och med en knut i magen. Trots att han snart skulle bli tretton år och nästan vuxen så grät han. Tårarna trillade nerför kinden. Ansiktet var sammanbitet. Han kände sig som en djävla barnunge där han stod.

Så hörde han porten öppnas. Han tittade ut genom förnstret och såg Pappa komma ut. Snön yrde runt benen på honom. Han vinglade mot bussen efter att ännu en gång svikit Calle och Mamma. En tår, en alldeles äkta salt liten tår, letade sig nerför kinden till mungipan.

"Han skall hem nu." hade Mamma sagt
"Vadå hem?" sa Calle. "Han bor väl här hos oss även om han har en lägenhet på det där andra stället." Därpå sprang han in i sitt rum och drog igen dörren efter sig.

Calles Mamma och Pappa hade bott isär ett bra tag. De var inte skilda. Inte ännu. Anders, som Calles Pappa heter, var alkoholist. Första gången Calle hade sett Anders berusad och förstått att något var fel, var när Anders fyllde femtio. Grannarna på landet kom redan klockan sju på morgonen. De kom med raketer och bomber. Sådana som väcker upp en hel stadsdel om de smäller inne i stan. Dagen ut gästades de av folk från när och fjärran som ville uppvakta Anders. Han var ju omtyckt av i så många människor i sin omgivning. Arbetskamrater, släkingar, grannar, vänner och bekanta.

Anders var glad och lycklig och smålullig mest hela dagen. Med så mycket uppvaktning kunde man ju inte annat. Han drack inte särskilt mycket under dagen. Det var senare, på kvällen, det sprack. Anders blev redlös och fick till slut bäddas ned. Några släkingar hjälpte Mamma och de hjälptes åt att vaka så att Anders inte skulle kräkas i sömnen.

Det kanske var spänningen inför fördelsedagen, brukade Calle tänka. Han skulle gärna hitta tusen anledningar till att Pappa betedde sig på det sättet han gjorde, bara det inte var det där med spriten. Calle visste inte säkert, men om det var spriten, skulle han få se mer av detta kaos. Och han blev livrädd när han tänkte på det.

Calle snörvlade där han nu stod.

Det var som i en återvändgränd. Calle och Mamma skulle gå tillbaka ut. De skulle lämna Pappa långt där inne i gränden, ensam och utan stöd. Han skulle ta sig ut om han ville. Eller gå längre in bland skuggorna med sin skam. Om han inte orkade bemöta kraven och se möjligheterna utanför gränden.

Calle kunde se busshållsplatsen från sitt fönster. Han väntade på bussen "tillsammans" med Pappa i över en halvtimme. Bussen kom och gick. Ingen vinkning, inget leende inte ens en blick upp mot fösntret där Calle stod.

Calle var kall inombords. Magen var spänd och hård som en knytnäve. Han önskade att någon kunde spola tillbaka bandet. Bara några dagar så att han själv kunde ställa allt till rätta igen. Han skulle kunnat bevaka Anders varenda minut, så att han inte kom åt flaskan. Men han insåg det lönlösa i en sådan tanke.

Pappa har gått nu, full och vinglande.
Han hade lämnat dem en sista gång.

Han skulle inte komma tillbaka, det visste Calle.

Och så blev det.

Bidrag till författarskolan

Av Stefan Sladden Eng 26 sep 2003 11:53