Gunnar Lund - Rund liten hund?

I alla fall inte vid det tillfälle som nu ska beskrivas, då alltsammans ännu bara var en enda stor valrörelse, och något landstrauma med ministermord ännu inte hade inträffat.

Den socialdemokratiska lokalföreningen i Gamla Stan hade vederbörligen, i god tid, på anslagstavlan på Köpmanbrinken, annonserat att minister Lund skulle komma och tala för ja-sidan inför EMU-valet.

Förplägnad fanns från och med klockan 18.00: skinksallad med krämig dressing, ostsmörgås på mjukt bröd, citronvatten; kaffe eller te med äppelkaka. Ett skrovmål för trettio kronor som avnjöts medan jag, inte utan förundran, såg mig om i församlingen.

Jag kunde i sammanhanget lätt ha passerat som representant för ungdomssektionen, trots att jag redan gick i mellanstadiet när vår nuvarande monark tillträdde sitt ämbete för trettio år sedan.

När Lund anlände fem minuter över sju hade situationen normaliserats såtillvida att medelåldern i den nästan fulla församlingssalen sjunkit till runt sextiofem.
Ordföranden introducerade talaren och nämnde att Gunnar Sträng ofta varit här och talat, samt att hans anföranden hade varit två timmar. Numera gällde en halvtimmes tal och sedan en halv timmes frågestund.

Det var som sagt inget särskilt påfallande eller överraskande med Gunnar Lund. Möjligen då hans nyrakade nackbotten, den hade samma kulör och utbredning i volym som hans mörka skäggbotten. Man får aldrig se nackbottnar på teve.

Med den grönrutiga kavajen avhängd på blädderblocket och armbandsuret på bordet framför sig började Lund sitt anförande. Publiken lyssnade koncentrerat på introduktionen till ämnet och det hela gick väl rätt bra.

Efter några minuter hände dock något. Lund talade långsammare och långsammare. Till slut tog det stopp mitt i en stor parallell gest: armarna rakt utsträckta framför bröstkorgen. Ett ögonblick tyckte jag faktiskt lite synd om Lund trots hans goda ministerlön och hans dyrbara manschettknappar.

Lund vaknade, tursamt nog, snabbt till liv efter sin lilla mikrosömn. Sedan talade han lugnt, tydligt och vänligt om för oss vilka som var ja-sidans rätta och goda argument. Han var, i detta sällskap, bland partivänner, långt från den aggressive försäljartyp han framstår som i etermedias tidssnaggade intervjuer.

Under den avslutande frågestunden vandrade den enda mikrofonen fram och tillbaka mellan talaren och publiken. Jag fick sista frågan. Lund grimaserade när jag ställde en tull/valuta-fråga som var relaterad till EU:s enorma jordbruksstöd. Men han svarade ändå vänligt, och medgav att jordbruksstödet var ett stort handelsproblem.

Jag och den mäktiga ministern var alltså överens.
På hemvägen mediterade jag, inte utan visst välbehag, över hur många kloka människor det ändå finns.

Av Magnus Löwendahl 24 sep 2003 16:19