"...död är mitt sista hopp"

#2. Fortsättning på "Felicia är död..."

: : :


Hästarna i bortre kurvan kommer närmare och närmare och gud vad jag älskar dessa vackra djur med sina muskulösa kroppar deras frustande och de vidgade näsborrarna och hovarnas rytmiska pendlande så lätt så lätt mot den hårda sanden och jag tittar på bongen för säkerhets skull som om risken finns att texten skulle ha transformerats till någon annan kuses nummer kanske Victory Tilly From Above Fräkke Fredrik men nej det är sant Tout ou rien allt eller inget som just nu travar så säkert mot mål och ligger i täten helt oslagbar det känns som om hjärtat flyttat upp i halsgropen och jag kan inte andas fyra miljoner FYRA MILJONER snart snart och fan vad ljudet från publiken är öronbedövande eller är det bara jag som vrålar att du kommer att ta hem det här Tout ou rien kom igen kom igen du fixar det här tout tout tout…nej, nej.

NEJ!

Fanskapet galopperar in i mål!

Hur fan i helvetes jävlar…?


: : :

- Kvastö, söndagen den 21 juli 2003, 04.24 -

Jag vaknar svettig. Greppar mobiltelefonen på nattduksbordet. Snart halv fem. Tungan klibbar mot gommen. Mardrömmen igen. Jag förstår inte varför. Tout ou rien, min sista spik. Den gick ju in. Jag vann mina miljoner och kunde ta min time-out. Jag är priviligierad. Är jag inte värd det här livet? Är det därför jag drömmer, om och om igen, att hästen som ger 144 gånger pengarna galopperar in över mållinjen och diskas?

Man kan aldrig vara riktigt säker på Tout ou rien. Allt eller inget. Antingen travar valacken säkert in i mål, eller så inbillar den sig att loppet går på Täby Galopp och inte Solvalla. Fyra miljoner. Jag berättade inte för de andra hur mycket jag vann, bara att det var tillräckligt för att jag skulle kunna ta en välbehövlig paus.

Jag har haft tid att tänka ett tag nu. Passar jag egentligen som polis? Kreativ, känslig, obstinat, nyfiken. Det är vad kollegorna säger om mig. Men hur fixar man att vara en kreativ polis idag? Kreativ och initiativrik? Vill inte tänka mer på det nu. Lägenheten i Enskede är uthyrd till en frilansjournalist. I den här kåken trivs jag. Det var ett klipp. Vinterbonat med tvätt- och diskmaskin. Köpte det möblerat, bara att flytta in. Färjan från Waxholm tar ett par timmar, men det är det värt.

Vem hjälpte mig i säng igår? Minns inte. Frida? Jag brukar alltid ställa en stor sejdel vatten på nattduksbordet innan jag lägger mig. Det står ingen där nu. Jag reser mig med möda och går naken ut ur sovrummet, vidare genom stora rummet med matbordet, pinnstolarna och renhornet på den pärlspontadade väggen ovanför bäddsoffan.

Siktar in mig på köket. Hittar ett någorlunda rent glas på diskbänken och fyller det med vatten till bredden, sveper det, fyller det på nytt och tar det med mig tillbaka till sovrummet. Jag stannar vid altandörren, den står uppställd och är fastkrokad i ytterväggen. Jag tycker om att stå här, titta ut och andas in gryningen.

Ett svart myggnät med tyngder nertill och kardborrfästen i kanterna sluter tätt runt dörröppningen. Tänk att jag kom ihåg att stänga igen. Märkligt hur mycket som går på rutin. Jag lossar myggnätet på sidan och går ut. Huset ligger högt och från den stora altanen kan jag skymta den lilla hamnen mellan tallarna och den spegelblanka fjärden utanför.

Ser hamnkrogens båda takkupor, de spröjsade fönstren är stängda. Fönstren på gula villan nedanför bergknallen står däremot på vid gavel. Där övernattar de, Frida och de andra som serverar på hamnkrogen. Jag skulle hellre vilja att hon sov hos mig, men det har inte varit riktigt läge för det ännu. Jag var mer berusad än vanligt igår. Jag misstänker att jag nog har tagit några steg tillbaka istället för framåt när det gäller henne. När jag tänker närmare efter är jag nog för gammal.

Fan vad det stinker öl och gamla fimpar här ute. Vi brydde oss inte om att plocka undan innan vi gick. Gröne Jägarn var ledig från disken på hamnkrogen, rökte cigarr och sjöng Cornelis. Sören och Mattias, slogs de? Tänk att två bröder kan vara så olika. Det gick inte att vara utomhus, myggen var överdjävliga. Vi trängdes inne i värmen på krogen och fukten dröp utefter väggar och fönster. Cosmos spelade och det kom folk från både Svartö och Möja. Kände igen några från Ljusterö också. Det var fullt i gästhamnen redan vid åtta.

Jag har några luckor. Minnesluckor. Det är inte bra, det är inte bra alls. Borde kanske ta en vit månad, men det är fan så svårt när alla vill sitta ner och prata, bjuda, skåla. Det är solen. Värmen. Atmosfären. Jag älskar den här platsen och människorna som bor här. Gubbarna som känner till varenda kobbe, varje skär, var fisken finns. De har så mycket mer än jag någonsin kommer att få.

Så här står jag nu naken och bredbent på min altan i gryningen och blir sentimental. Känner en sval bris svalka mina 187 cm rödbrända kropp. Det är knappt en krusning på Kvastöfjärden och på andra sidan sundet speglar sig Söderö trolskt i vattnet. En mås seglar upp ovanför gula villan, jag följer den med blicken när den fortsätter ut mot fjärden. Fri som fågeln, tänk vilket liv.

Nej, om jag ska försöka sova lite till.

Det är nu jag hör skriket. Det låter inte alls som en mås. Det låter mer som en skräckslagen kvinna. Nej. Inte nu. Inte jag. Jag ångrar att jag överhuvudtaget gick upp.


/Det började med en måsfärd. Fortsätter med en lätt utbränd och bakfull vad annars polis. Vad ska det bli av den här historien? Ja, vi får se...

Bidrag till författarskolan

Av Anna-Carin Collin 24 sep 2003 14:32