Döda döttrar stör inte

Ingenting kan ju hända längre. Allting har redan hänt.

Annorlunda är det med de levande döttrarna. De lämnar mig ingen ro!

När de inte plockar blodiglar ur kroppen under trackingen i norra Thailand så dyker de med hajar utanför Stora Barriärrevet eller vallfärdar till den heliga Ganges, där deras magar packar i hop.

De råkar ut för jordbävningar i Indien och deras buss sköljs av landsvägen i Bolivia.

Medan den ena sitter isolerad i en hydda i Vietnam medan floden stiger så djuphavsdyker hennes syster utanför Beliz. Där får man ta svåraste dykarcertet utan hälsokontroll.
Med astma är sånt inte att tänka på hemma i Sverige.
Särskilt häftig är nattdykning när man kan se stjärnhimmlen på många meters djup om man släcker lamporna.

Den yngsta åker "svartbåt" under deck mellan Kuba och Mexico. Medan den andra nattvandrar ensam i New York. Hon tänker så bra där, på gatorna, ensam i natten.
Och aldrig, aldrig lämnar de mig någon ro.

Genom åren har deras långresor givit mig en rutin.
Varje morgon är det samma ritual. Nyheterna! Var har det hänt katastrofer sedan i går och kan dom olyckligtvis befinna sig där? De är i Indien under jordbävningen, i Mexico under tromben som sköljde bort "deras" strand och en av kamraterna drunknade under dykning i Australien.
Deras kompisar åkte med bussen före dem i Nepal.
Bussen försvann i den djupa ravinen men kompisarna satt på taket och kunde slänga sig av.

"Det förstår du väl", säger den yngsta i telefonen,
"så dumma att vi sitter inuti bussar här nere är vi ju inte!"

Av någon anledning känner jag mig inte särskilt lugnad.

Min lilla döda flicka vet jag var jag har. Hon stannar i sin urna till tidernas ände. Det är aldrig hon som ringer i gryningen långt hemifrån och säger "Bli inte orolig nu men" ...eller "du blir väl inte arg nu, men..."

Sondöttrar orsakar också vaknätter. Ständig oro...
Alltid klumpen av vanmakt någonstans i magtrakten.

De är så skyddslösa ännu ,så utlämnade åt de vuxna ,som utkämpar sina krig med barnen som vapen. Utan att se, utan att höra. Den lillas samtal brukar komma framåt kvällen.
"Farmor... INGEN vill ha mig! Ingen i hela världen!"
"Dom är så dumma, dumma, dumma!" Och alla mina lungnande försäkringar att hela världen älskar henne räcker inte till!

Du ligger där så stilla i din urna och låter mig tala helt ordlöst till dig. I sinom tid ska vi vila tillsammans.
Oss stör ingen på den yttersta dagen. Du kommer inte att maila och tala om att nu är naglarna lila och visst är det väl höjdsjukan? Ja, på dessa höjder på Inkaleden i Peru så låter det troligt.

"Vad gör jag åt det?"
"Jag mailar till någon som vet. Under tiden... sitt still, håll dig varm och drick vatten. Maila tillbaka om en halvtimma."

Stora syster i Vietnam har blivit biten av "något".

Om "något" är en insekt, groda eller annat framgår inte så tydligt i majlet.
"Sök lokal läkare", mailar jag tillbaka.

Så återkommer den yngsta. Hon mår bättre men har blivit biten av en katt! Jag exploderar!

"För helvete. Du VÄGRADE ju att ta rabiesvacksin!
Inga hundar, inga katter!"
Stopp och radera .
Skriv snällt. Tänk logiskt.
Inte skrämma henne.

"Statistiskt sett är risken oerhört liten", skriver jag balanserat. "men du bör avvakta till i morgon i bebyggda trakter. Du har 48 timmar på dig att få din spruta."

Jag slår näven i databordet och skriker "Jävlar, jävlar, jävlar", tills jag får returmailet.

"Du är alltid så lugn", läser jag sammanbitet.
"Du vet alltid vad vi ska göra!"

Älskade döda dotter.
Låt mig bara sitta här en stund med din urna i famnen och minnas allt roligt vi hade.
Det är så fridfullt med dig. Så välsignat rofyllt trots smärtan och saknaden.
Din resa är fullbordad.

Jag somnar i soffan och vaknar av telefonen.

"Ringer de collect också", hinner jag tänka innan jag hör sonen i andra ändan.

"Mamma ,säger han upprört,
"Jag har Happy här och vi är på väg till skolan.
Jag har så hög feber, bara."
"Hur hög?"
"Över 38. Kan det vara farligt?"

Jag ler för mig själv . Allt är ju relativt här i livet.

"Nej då, älsklingen, ligg bara still och drick vatten."
Farfar hämtar Happy.
"Du bor ju bara fem minuter från Huddinge Sjukhus om det skulle bli värre."
"OK"

Jag ställer tillbaka urnan med din aska under trappan.
Döda döttrar stör inte.
Dem händer det ingenting mer.

Av Sunny Börjesson 10 sep 2003 10:36