Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Lilla Björn

Vem är du?

känslosam, djup och ofrivilligt utrustad med en alldeles för stor och komplicerad värld.
vild och levande
numera tyst
sådan är du för de som känner dej
Obegriplig, avståndstagande
och efterhängsen på samma gång, konstig, tragisk för de icke invigda
de som upplever det tysta utrymmet som skapas
mellan era ansikten och kroppar som ett kompakt
syrebefriat hav av obehag
och som efter några ansträngda minuter av svettningar, plötslig dålig andedräkt, flackande blick som sveper i ologiska, ryckiga mönster
väver ett spindelnät i ditt ansikte
granskar det inifrån och ut
reser sej, kippande och går
andas ut, lägger ansiktsdragen tillrätta
återfår sej själva och
firar av ett gnistrande leende mot den popfriserade servitrisen och ett urskuldande mot dej
personkemin kan ju inte alltid stämma.
och du sitter kvar,
som segrare över tystnaden som du lärt dej att bemästra
med stenansikte och tom blick
trots att stormen rasar precis innanför din bleka, fräkniga förpackning
och dina matta gröna ögon
Som förr brukade glittra sej genom tiden, livet
Omedvetet uppta alldeles för stor plats på pojkarnas näthinnor
Färga Gula fläcken Grön
och ibland faktiskt skummar över
blir små kvävda skrik i din storblommiga
sjuttiotalskudde och jag vet
älskade du att du inte är den du var, nu när han är borta
död
han som såg stjärnhimlen i ditt fräkniga ansikte
som så varsamt leende pekade ut både karlavagnen och
Lilla Björn,
när ni låg där på filten och skrattade åt snuskiga molnformationer
tre pigmentfläckar i en liten rad över näsroten
där där och där
innan det fruktansvärda hände
innan du började ta åt dej, sänka blicken
innan ditt gigantiska minnesarkiv slog tillbaka mot dej
varsamt bevarade och arkiverade alla blickar och ord
alla ögonblick av förnedring
ensamhet.
Som rullades upp som filmscener inuti ditt huvud i möten
med människor
när möjligheter gavs dej.
fick dej att sänka blicken
ursäkta din existens.
sen besegrade du tystnaden - en mycket subtil utväg
och du blev oövervinnlig på arga leken
lekte med din egen spegelbild
när utmanarna försvunnit
och nu
sitter du här
ensam på coffe shop
Lämnad
det rinner osynlig jordgubbsmilkshake i ditt ansikte
klibbar fast i ditt hår, skär sej mot allt det röda
och du skäms, Skam skam.
ångesten brukar du lyckas lura iväg för kortare stunder
Apport!
när du tittar på Vänner och faktiskt lyckas glömma
ignorera
bortse från att det är kommersialism, nationalistisk massproduktion där stora pengar står på spel
som bara utnyttjar din längtan efter något verklighetsabsorberande
att dom inte är dina vänner på riktigt
att dom är välbetalda hollywoodskådisar som
aldrig skulle kännas vid dej
Oh
vad du längtar efter lite ömsesidighet
för när teven stängts av
det blåa flimrande skenet
är tomheten lika ekande
fönsterna lika smutsiga
och telefonen lika tyst.
och du HATAR att behöva vara bunden till ditt egna jag och din egen verklighet
önskar att allt kunde bli lite mer flytande
lite luddigare i konturerna.
inga skarpa, hårda profiler och silhuetter
avtecknar sej mot den rosa solnedgången
och du tänkte, när du stod i den långa fredagskön på konsum, att:
här står vi ju universum intill universum intill universum intill universum i en lång rad
och ändå kan vi inte nå varandra,
inte få del av och tilldelas fritt inträde i varandras världar
vi är begränsade.
och fast att du blickade rakt in i den store mannens röda täckjacka så förstod du
att muren var välcementerad
och att du var för svag för att
gå lös med hacka och spett
och det fyllde dej återigen med hopplöshet
den där fredagen
Men nu är det nu
och Musik blir din räddning
på kafeet
Med Oberört ansiktsuttryck hivar du upp lurarna ur den svarta tygkassen.
Reser dej
fäller upp luvan
undviker all ögonkontakt
du och dom andra är bara marionetter
och vandrar ut i staden med underbart melankoliska metaforer i öronen.