Farmor, jag är vuxen nu

Men ibland har livet överraskningar för oss i beredskap,
blir inte som man önskar.


Ett av mina första minnen.
Knubbiga sommarbruna ben med sönderkliade myggbett.
Hoppar ur bilen, släpper loss allt spring som hunnit samlas i benen under bilfärden.
Upp på tå för att lyfta av ståltrådsöglan som håller trägrinden stängd.
Rusar upp för grusgången.
Stenarna rasslar under sandalerna.
Fort, fort, fort.
Uppför stentrappan, öppna dörren, genom hallen, runda hörnet och så in i köket.
"Hej Farmor!"
Varm, mjuk hand på lintotthår.

Minnet så nära hjärtat att jag fortfarande kan känna doften av köttbullarna.
Höra skogens susande spela med bäckens porlande.
Så nära för evigt att jag fortfarande kan se dig stå böjd över trädgårdslandet med blommorna du vårdade så ömt.
Kan om jag blundar hitta tillbaka till din röst, ditt skratt, berättelserna om pappa som liten.
Alltid en öppen famn.


Lika nära hjärtat ligger minnen av maktlöshet. En tappad tro på världen.
På att det som är gott har en evig plats.
En orättvisa omöjlig att ta på.

Mammas röst, lugnande men med en underton av blytungt.
"Sandra, farmor är jättesjuk."
Tonårigt hjärta fryser för första gången.
Mammas hand mot min kind, som för att skydda mig från det oundvikliga.

Elden i hjärtat.
Brinnande, brännande med en omöjlig intensitet.
Det kan inte vara så. Hon måste finnas.
Ska alltid finnas.

Omöjligt att möta pappas blick.
Se min lysande stjärna sakna styrka.
Hans maktlöshet så oändligt stor.

Jag vägrade förstå.

Åkte med pappa för att hälsa på dig.
Helt oförberedd på det jag ska möta.
Minns bara att jag hatade lukten.
Hatade.
Sjukhus.
Hatade.
Lukten.
Hatade.
Hatade de långa korridorerna.
Lika långa som ett andetag.
Hatade det mörka som tagit över min värld.

Där i den längsta vita korridoren, för första gången tvivel i bröstet.



Omgiven av vita lakan ligger du där.
Ditt bruna lockiga hår är borta.
Synen skär rakt genom mina näthinnor.
Kan inte se. Hjärtat spricker då.
Tittar ut genom fönstret, på livet som går vidare precis som vanligt.
Dina rynkiga rosiga kinder är grå.

Det du kämpar mot äter upp dig.
Din egen kropp sviker dig,
ett omöjligt slag om livet utkämpas inuti dig.
Dina celler förintar varann.

"Det finns ingenting vi kan göra."
Det måste finnas.
Förstår ni inte?
Det. Måste. Finnas.

Vågar inte röra dig, vågar inte gå nära.
Så skör och blek.
Rädd att du ska försvinna av värmen från min hand.
Känner pappas hand på mitt huvud.
Hur han gör ett försök att lyfta bort det som skär i mig.
Som tvinnat sig så hårt runt mitt hjärta att det svider.


Så många minnen.
Så fyllda av lycka och livsglädje, alltid sommar.

Hallonbuskar i stenröset vid lilla boden, dina och farfars övervakande blickar.
Små barnnävar rycker av bären och:
"Farfar, det är ingen mask i..."
Farfar oroligt väntandes nedanför stenröset.

Mjuka vita lakan med röda vackra täcket över i sovrummet på övervåningen,
kvällsdimman utanför fönstret som lyfter över den solvarma jorden.
Likt älvors dans över ängar. Svävande.

Vägguret i stora rummet, som vi skruvade upp med den lilla nyckeln. Väntade med spänning på att visaren skulle peka uppåt. Spratt till varje gång det dova donget träffade trumhinnorna.

Pianot på övervåningen som vi ömt misshandlade. Man fick luta rumpan mot pallen och sen höll jag och min bror båda fötterna på varsin pedal och framkallade de mest förfärliga melodier.

Kaminen i stora rummet, de glänsande luckorna. Era vakande beskyddande ögonkast i nacken. "Luckorna är jättevarma, ni får inte röra..."

Jordkällaren med syltad frukt och trädgårdslandet med rabarber precis utanför.
Ingen gör syltad frukt i min värld längre, Farmor.

Potatislandet. Hur vi ivrigt sprätte runt, ryckte upp plantorna, även de omogna, och skakade så jorden flög.

Hur du alltid tog med mig till rabatten som stäckte sig längs grusgången innan vi åkte hem. Hur du förmanade, akta dig för fingerborgsblomman, lilla vän. Och sedan lät mig välja vilka blommor jag ville ha i min bukett. Jag valde alltid samma, de små röda utanför köksfönstret under äppelträdet. Lindade om blött papper runt stjälkarna, för att blommorna skulle klara resan. Satt sedan på min bilkudde i baksätet med den lilla buketten i handen och strök över de röda mjuka bladen.


Som jag önskar att du skulle vara stolt över den jag blivit.
Att du kan känna att jag lever för dig varje dag.

Att du kan se mig ifrån himlen.

Detta är ett bidrag till författarskolan

Av Sandra Lundgren 04 aug 2003 10:23