Det går inte. Nej.

fullt av blod,

liksom lungorna,

brutna revben.

Trasig.

Jag,

den store poeten.

Ja.

Den store allsmäktige domaren där uppe räknar till tio men jag reser mig inte, nej.

Det kommer inte att ske, nej, om du inte är beredd att ligga där bredvid med ont i pungen och ena ögat urgröpat, något jag lärde mig av Burroughs? Bukowski, nej det kan inte varit Bukowski, det utspelade sig i Mellanamerika, det måste ha varit Burroughs, i en novell jag inte minns namnet på, berättar hur han är inträngd i ett mörkt hörn i en gränd av tre hyrda tölpar som betalts för att banka livet ur honom. De ler sina breda men smala småskurksleenden, han känner hur de tafsar på trubbiga påkar och skarpa hårda knogjärn innanför rockarna. Han kommer dö där i gränden, ja. Det säger han åt dem, så är det och han berättar att det sista han tänker åstadkomma innan han lämnar jordelivet är att gröpa ögat ur en av dem, ja, han kommer att lyckas, för det är allt han tänker göra, han tänker inte ducka eller skydda sig från deras slag, nej. All hans kraft och energi kommer han lägga på att få in sitt gamla beniga, gula långfinger på insidan av ett av deras ögon och de måste fråga sig om de är beredda på att leva resten av livet med endast ett öga. Hade man betalat tillräckligt, va? Hade man det? Det fungerade och de lämnade honom ifred. Ja.

Det kommer naturligtvis inte fungera där på Storagatan mitt i natten, nej, fånarna måste ju slå ihjäl mig nu när alla som står runtomkring hört vad de sagt, ja, hyenorna vill ha sin show, så det är ju oundvikligt om de vill behålla hedern och det är därför ni måste ligga där bredvid med ena ögat urgröpt, ja. Men nej, det går inte. Det vet jag. Man har nämligen försökt.

En kväll för länge sedan, i en liten lägenhet uppe i Oxbacken, vi gick i högstadiet och Kapten, Professorn och en av Dupontarna hade fått i sig fel prylar, någon kom på den sjuka iden så satte vi igång, eller ja de satte igång, det var

käftsmäll

och

käftsmäll

och

käftsmäll

och

käftsmäll,

de slutade aldrig, någon höll upp mig och så

PANG! AJ!

Sen bytte de, någon annan höll mig under armarna och så

PANG! AJ!

Jag dunsar ner i golvet, studsar upp igen och möter en käftsmäll, igen

PANG! AJ!

Det pågår hela natten, det är som någon jävla orättvis, enkelriktad fightclub, flera år innan filmen och det känns inte alls befriande, nej, det gör bara ont, om och om igen. Det gör särskilt ont när det är Kaptenens tur,

PANG! AJ!

Till skillnad från de andra sillmjölkarna är han rätt så krallig. De gör sitt bästa, alla tre, men nej, det går inte.

Jag tänker på vad fysikmagistern sa, att allt är relativt, att när något når sitt slut,

upphör,

så är det helt oviktigt om det pågått i en evighet eller blott en sekund, när kulan stannar, spelar det ingen roll hurvida den rullat en mil eller endast en meter, nej.

På det viset klarar jag av det och det hela är över på en sekund. Sen vaknar vi, morgonen efter och åker till sjukhuset. Ingen vet vad som hänt, minns inte.


Nej.

Av T.L Stjerna 03 aug 2003 11:09