Vem vill ha kritik?

Det sämsta jag läst. Kasta bort och tänk om från början till slut. Något så uselt ska du inte slösa tid eller färgpatron på. Släng det bara. Skriva är inte din grej, har du provat sportfiske?

Så skulle jag förstås aldrig skriva i ett omdöme till en författare vars text jag fått förtroendet att läsa och ge konstruktiv kritik på. Någon betalar mig alltså för att jag ska tycka till, vanligtvis om en roman. Jag är lektör och redaktör i kombination. Och jag är brutal. Ärlig helt enkelt, och i just den ärligheten finns brutaliteten. Jag ser ingen som helst vits med att skriva att något fungerar som inte gör det. Inte heller att fegt hoppa över det. Och jag använder inte uttryck som bra eller dåligt överhuvudtaget.

En roman som fungerar som det är tänkt, blir jag indragen i, kan inte släppa förrän den är färdigläst. För det krävs en historia. Det räcker inte med att berätta om udda roliga typer i en annorlunda miljö. Karaktärerna är trovärdiga och vältecknade, flerdimensionella. Dialogen leder handlingen framåt, berättar något om både den som talar och den de talar om. Det är inte allmänkonversation. Texten är gestaltad där det krävs och berättande i avsnitt som behöver en snabbare takt. Det finns en grundkonflikt och delkonflikter, utan konflikt - inget drama. Författaren skapar spänning genom att förespegla. Den får mig att tänka lite extra, tillför något nytt. Personerna i boken bryr sig och det är här och nu där jag som läsare får följa med. Författaren har ett eget språk och använder inte slitna klichéer. Där finns planteringar som är så väl och fiffigt dolda att jag blir överraskad när jag kommer till skörden. Jag vill alltid bli överraskad, men jag vill aldrig bli lurad.

Om ingen av ovanstående ingredienser, som bör finnas i en roman, fungerar, ja då går det inte att göra någonting. En redaktör kan inte ge en författare en känsla denne inte har. Däremot kan hon ta fram sådant författaren inte förstår att berätta. Något han eller hon nämner i en bisats kan vara vad hela romanen borde handla om. Det har jag sett vid flera tillfällen och då hjälper jag författaren att plocka fram det. Att förstå kärnan, essensen i sin egen berättelse är svårare än vad man kan tro. Vad handlar detta egentligen om? Och det är inte alltid man har det helt klart för sig från början. Det kan dessutom ändras under skrivandets gång.

Den absolut bästa förutsättningen för att skriva en roman som många vill läsa, är att man har något att säga, något man vill delge sin omvärld. Sedan skapar man personer som berättar den historia som på bästa sätt får fram budskapet. Och budskap behöver inte alls betyda att man skriver en roman där man vill övertyga människor om något. Bara att man vill nå ut. Berätta sin historia.

Det vanligaste är att en nybörjarförfattare är duktig på någon av ingredienserna. En skriver rolig dialog, en annan har en väldigt bra historia som inte riktigt förvaltas på bäst fungerande sätt berättartekniskt, en tredje målar upp bilder jag direkt ser framför mig. Men ofta fallerar något och det är därför de ber mig läsa och komma med konstruktiv kritik. Troligen för att de känner själva att något inte riktigt är som de skulle vilja ha det, men kan inte sätta fingret på exakt vad, eller också är de så hemmablinda att de knappt ser vad där står längre. Då kan en lektör eller redaktör vara till stor hjälp.

Får man bara beröm och klappar på axeln kommer man inte vidare. Man lär sig ingenting av det, men det gör man av konstruktiv kritik om man ger sig själv tiden att verkligen ta den till sig och fundera noga över vad lektören tycker i sitt omdöme. Första reaktionen kommer från reptilhjärnan och den skriker: Försvara dig! Någon angriper dig, gå till motattack. Kan man bara ta sig förbi den första reaktionen, och det kan man lära sig att göra, kommer man att se en helt ny värld öppna sig. Det är sant. Jag har varit med om det själv och jag har hört det från så många andra att jag måste tro på det.

Nummer ett är att förstå att kritiken inte är riktad mot dig som person. Det är texten som avhandlas, inte du. Den gode kritikern förstår också att berätta varför visst fungerar och annat inte och hur man kan lösa det istället. Det viktigaste är ju att du får veta varför, eller hur? Inte bara att. Kan man inte hantverket kan man inte heller besvara frågan om varför det inte fungerar. Det blir något svävande i stil med, nja… jag vet inte, jag tyckte bara inte att det var så bra. Vart leder det?

Vad jag som redaktör också bör göra är att ställa frågor. Jag tar inte texten rakt av och ser det som facit, så här ska det vara. Jag funderar kring vad som händer i manuset, och i vilken ordning. Påpekar att om du skriver att någon inte har ett val, så ska det verkligen vara underbyggt också. Läsaren ska inte sitta och tänka: Vadå? Det är väl bara att han ger sig av. Då faller hela problemet platt.

När någon anlitar mig ser jag bara texten. Jag är helt och fullkomligt fokuserad och koncentrerad på den. Jag vill alltid att det ska bli en så bra roman som möjligt i slutänden och därför kan jag upplevas som brutal som jag skrev tidigare. Jag tar inga som helst personliga hänsyn faktiskt, därtill är jag för upptagen av att nå ett bra resultat.
Därför är jag inte heller särskilt intresserad av att arbeta med en text skriven av någon som inte satsar allt och verkligen tar sitt skrivande på allvar. Jag lägger ner väldigt mycket tid och energi på manus jag läser och då är det inte roligt med någon som bara skriver lite på kul ibland, men vadå liksom, skiter väl jag i om det inte blir så bra. Mamma gillar det. Tufft? Ja. Det är en tuff bransch.

Hittills har alla författare utom en jag arbetat med tagit till sig kritiken mycket bra, även de som fått ordentligt tuffa omdömen. För visst gör det ont. Men när det har fått ligga till sig ett tag, fått sjunka in, om författaren verkligen är intresserad av att skriva sin bok, ja då brukar de tycka att där allt fanns några korn bland synpunkterna. Detta handlar ju inte om att jag är skitbäst, det handlar om att författaren är hemmablind för sin text och jag läser den för första gången. Samt naturligtvis att jag har lärt mig hantverket under många år och aktivt arbetar med skrivande varje dag.

Jag ser saker författaren för länge sedan har sorterat in i hjärnan med en bild och där har den blivit kvar som facit, icke ändringsbar. När jag påpekar att jag förstår vad författaren vill säga, men jag kan inte läsa det någonstans utom mellan raderna, läser han/ hon sin text igen med nya ögon och ser, hoppsan ja. Det hade jag glömt. Mycket lätt hänt.

De vanligaste nybörjarmisstagen är:

Att personerna i boken inte bryr sig. Varför ska jag som läsare göra det då? Liv eller död. Utan konflikt - inget drama.

Att närvaro saknas. Det som händer bör hända här och nu. Inte att det hade hänt, brukade hända, skulle hända. Här och nu. Det betyder självklart inte att man inte kan ha tillbakablickar, men inte om sådant som är av stor vikt.

Att författaren glömmer sina planteringar, alternativt inte förstår vad en plantering är. Allt. Precis allt man skriver i en roman ska ha där att göra, annars ska man stryka det. Om man inte är fullt medveten om vad man gör och därför upprättar egna regler, men jag rekommenderar å det starkaste att först lära sig dem som redan finns. När man kan reglerna kan man bryta mot dem för då vet man varför, hur och i vilket syfte.

Författaren skriver att Kalle hittar en plånbok. Han stoppar den i väskan och glömmer bort den. Det är en tydlig plantering, något kommer att hända med eller på grund av denna plånbok. Den bör återkomma. För varför nämna den överhuvudtaget om den inte har med något att göra, leder till något annat? Femtio sidor senare hittar Kalles flickvän plånboken i hans väska och blir livrädd. Den tillhör en välkänd våldsbrottsling som bor i staden. Där kommer skörden. Som samtidigt är en ny plantering. Vad kommer att hända nu? Läsaren vänder spänt blad, för han/hon minns den självklart, har säkert nyfiket undrat vad som ska hända med den, och löser författaren då det fiffigt och på ett överraskande sätt, kommer läsaren tycka att författaren är briljant. När det ena hela tiden leder till det andra skapar man en mycket läsvänlig och spännande miljö. Om plånboken aldrig återkommer har författaren lurat mig. Det ska vara ett syfte med allt som står i en roman.

Allt som nämns är naturligtvis inte planteringar, och det är viktigt att förstå vad som gör att något uppfattas så av läsaren. Det är egentligen väldigt enkelt. Ge inte utrymme åt personer, ting och händelser som inte har med din historia att göra. Allt bör ha relevans. Om du skriver att Kalle träffar Lisa, vad kommer det att leda till? Ingenting? Stryk mötet. I vårt dagliga liv sker sådana möten ofta, man hälsar och går vidare, men så går det inte till i fiktiva världar. Alla frågor läsaren kan ha ställt sig under resans gång bör också vara besvarade när boken är slut. Däremot behöver slutet inte alls vara solklart.

Se konstruktiv kritik som en inspirationskälla. Du kan lära dig oerhört mycket om du ger dig själv tillåtelse att göra det. Om du släpper egot och koncentrerar dig uteslutande på texten. Frågar: Vad kan jag göra för att den ska bli så bra som möjligt? För det är väl målet ändå? Det kräver en viss flexibilitet, men det är faktiskt inte så svårt när man vant sig. Var inte rädd att ändra så länge det är i linje med din uppfattning om hur romanen ska skrivas.

Det bästa tycker jag är när redaktören ställer frågor till författaren. Inte frågor i form av förtäckt kritik och det är viktigt, utan ärligt menade frågor av typen: Är det någon särskild anledning till att de bor i olika städer? Vad händer om de bor i samma? Om det nu skulle vara en relevant fråga. Men naturligtvis ska du sortera bland tipsen, råden och förslagen. Du tar till dig det du tycker är bra och håller med om, resten struntar du i. Det är alltid du som bestämmer.

Av Monica Rolfner 07 jul 2003 12:12