De lyckade. De "lagom"

Jag är en som inte lyckas. Jag är en sådan som står ensam kvar. Dom flyr, alla jag bryr mig om, lämnar mig. Ensamheten river.

Dom kommer tillbaka, hand i hand, dom som lyckats. Dom ser på mig, där jag ligger på den hårda asfalten. Jag gråter ut hela mitt hjärta, hela mitt allt. Ni ser på mig med avsky i blicken. Jag vill inte låta er gå igen. Jag vill inte bli ensam. Jag river och sliter i er, vill få er att stanna kvar. Jag förlorar all min stolthet för att få er att stanna hos mig. Jag skriker, vrålar, kan inte förstå att jag skrämmer alla så. Ni är så rädda att bli som jag. Ni är rädda för att bli så ensamma, bli så kärlekstörstande.

Jag vill bara ha kärlek, är det det som skräms? Närhet. Ömhet. Från vem som helst. Jag menade aldrig att skrämmas, jag menade aldrig att visa min enorma kärlekstörst. Jag skulle döljt den om jag visste. Jag skäms så mycket. Snälla. Jag skäms. Jag försökte hålla kvar i dom som sprang, det blev mitt uppdrag. Om jag släppte skulle jag kanske kunnat ta mig upp, men jag höll kvar. Ett krampaktigt grepp om din hand. Jag försökte så mycket. Jag försökte alldeles för mycket att få allt bra. Jag försökte för mycket för att bli lyckad, alltså blev jag lämnad kvar.

Ingen vill hjälpa en ensam, ingen vill hjälpa någon som behöver hjälp. Ingen vill fastna. Dom lyckade fnyser åt mig. Jag kom aldrig så långt som dom. Ibland kommer det någon, någon som kan hjälpa mig upp, och jag försöker verkligen att inte skrämma bort den någon, men min törst är så stor, min hunger så omättlig, så jag kämpar för mycket igen, tänker att jag aldrig lär mig. Du, du som ville hjälpa mig, springer. Jag ser efter ryggtavlan och sträcker ut min hand. Men ni springer alla så fort och jag får inte springa med.

Jag minns en av er så starkt. Du snuddade vid mina fingrar och log. Dina blå ögon lyste upp hela min värld. Jag såg min räddning. Jag såg mitt ljus. Jag sa åt dig att jag tyckte om dig så mycket. Jag sa allt för att inte få dig att gå, för att inte vända ryggen till, som alla andra gjort. Jag nuddade din arm. Jag nuddade bara, men det var för nära. Jag får inte gå så nära, jag får inte tycka om, jag är inte som ni. Så du flydde. Och jag förstod inte vad som hänt. Jag är en som aldrig förstår. Jag bad dig att stanna kvar, jag blev en galning utan någon stolthet kvar. Jag skrek för att få bort din likgiltighet, men du bara såg på mig och din blick, ditt svek.

Du kommer tillbaka till slut. Ni lyckliga. Ni som håller hand. Ni som vågar vara "lagom". Det passade dig så bra. Man ska vara "lagom" och det är inte jag. Jag tappar min värdighet med mina tårar,fast värdigheten är borta för längesen. Dina blå ögon är fulla av rädsla och förakt. Ni blir rädda för dom som inte är som ni, ni som lyckades, ni som vann.

Jag är nog en sådan som ni kallar galen. En sådan som ni pratar om med kalla ord. "Stackare". Ni är så rädda för mig. Av all er rädsla bygger jag mitt skal. Jag tål inte er neutralitet, jag behöver känslor. Hat. Kärlek. Närhet. Starkt. Jag vill leva i färger, i ljud som ni, i er värld finns det färg, ljud. Här är allt tyst. Skalet stänger ut allt. Är det konstigt att bli arg på tystnaden? Är det så väldigt konstigt? Ni kallar mig tokig, för att jag är så arg på all neutralitet. Jag måste slåss, annars fryser jag kanske ihjäl. Jag skakar för att värma min själ. Borde jag också vara neutral? Kanske borde jag leva mig lycklig i min tysta värld, men det är sådant jag aldrig förstår, för jag är inte som ni, jag är inte en av de lyckade.

Av Veronica Sjöberg 08 jun 2003 11:14