Slutreplik i eurodebatten

Än en gång tar kolumnisten och dalademokraten Göran Greider till brösttoner i sin iver att övertyga sina läsare om eurosamarbetets förskräcklighet och utanförskapets förträfflighet. Jag inser att detta replikskifte oss emellan skulle kunna bli mycket långt, vilket antagligen varken skulle locka till läsning eller göra människor klokare om hur de borde rösta den 14 september.

Jag nöjer mig med en sista kommentar och sedan får Greider välja att fortsätta debatten på egen hand om han så önskar.

Om man till exempel följt SVT:s utmärkta programserie "Spelet om euron" om den historiska bakgrunden till EU- och eurosamarbetet har man kunnat lära sig att frågan om en gemensam europeisk valuta har drivits ända sedan den franske politiske visionären Jean Monnets dagar. Ett bärande motiv för detta var bland annat en fransk önskan om att minska USA:s inflytande genom att skapa ett starkare, mer sammanhållet Europa. När Greider hotar med att den gemensamma valutan "riskerar att tidvis öka konflikterna mellan olika regeringar" så är det samma sorts domedagsprofetior som nej-sägare alltid kommit med. Minns hur det lät inför folkomröstningen 1994, då till exempel Jonas Sjöstedt sa att EU aldrig skulle kunna utvidgas utan att det inom några år till och med skulle vara färre länder som var med i samarbetet. Nu står vi inför EU:s historiska utvidgning österut med 10 nya medlemsländer. Och fler knackar på dörren.

Vi som varit aktiva inom politiken ett tag minns hur det lät från Greider och andra nej-sägare när EU-länderna gemensamt bestämde sig för att skapa den gemensamma valutan. Det skulle aldrig gå att komma överens om en sådan, sa man då. Men det gick. Och sedan sa de att det aldrig skulle bli mer än ett par länder som var med till att börja med. Det blev 12. Och därefter sa de att introduktionen av sedlar och mynt skulle bli kaos. Men den gick smidigare och snabbare än vad till och med experterna trott och hoppats på. Nu säger Greider med flera att euron ska leda till splittring i Europa. Varför skulle de ha rätt den här gången när de haft så fel i alla förutsägelser om Europasamarbetet hittills? Det är ju tvärtom så att euron knyter människor och länder i Europa närmare varandra. Varför skulle annars de nya EU-medlemsländerna vilja ha euron så fort de bara kan? Och varför skulle alla dessa länder vilja medverka i samarbetet om de – som Greider säger – inte skulle få något att säga till om?

Och vad blir priset för ett svenskt utanförskap när vi om några år kan vara det enda landet, tillsammans med Ryssland, runt Östersjön som inte använder euron?

Av Ulf Dinkelspiel 06 jun 2003 13:23