Ta ställning till organdonation

I Sverige dör i dag mer än 20 procent av dem som väntar på en ny lever, ett hjärta eller nya lungor innan det kommer ett lämpligt organ.

Jag vet hur det känns att gå omkring i denna dystra väntan. Jag har själv gjort det. Månad efter månad var jag svårt sjuk och undrade om jag skulle nå fram till transplantation eller hinna dö innan läkarna kunde säga att "nu, äntligen har vi en lever som kan passa dig".

Den främsta orsaken till bristen på organ är att anhöriga säger nej till donation. I vårt grannland Finland säger nästan alla ja.

Vad beror skillnaden på?

Jag tror att Sverige redan från början hamnade snett. Här infördes begreppet hjärndöd i samma andetag som bristen på organ debatterades. Hjärndöd blev något suspekt som sjukvården hittat på för att få fler organ. Det blev något hemskt, något farligt, och var vi inte döda när vi kom till sjukhus så dog vi nog när respiratorn stängdes av för att man skulle kunna plocka ut våra organ. Och debatten tystnade.

Vi behöver en ny debatt och en ny chans att registrera vår vilja, och mitt förslag är att vi gör det i anslutning till EMU-valet.

Det behövs en debatt liknande den i Finland, utan otydliga budskap.

Finländarna insåg tidigt att det endast finns en död. Det är när hjärnans alla celler har dött. Hjärtat kan man ju både stänga av och sätta på så länge hjärnan får syre. Död är man först när hjärnan dör. Därför infördes hjärndödsbegreppet.

När sedan den finländska debatten om organdonation kom i gång flera år senare kunde man få en "riktig" diskussion, det vill säga diskutera kärnfrågan, om man ska bidra till att andra ska få chans att överleva eller inte. Rutinen för dödförklaring var ju redan avklarad.

Resultatet är uppenbart. 1998 hade Sverige och Finland lika många donatorer per miljon invånare. Därefter har siffran ständigt stigit i Finland, medan den sjunkit i Sverige.
Det vi nu måste göra i Sverige är att få folk att ta ställning till denna grundläggande fråga: Vill jag efter min död, om det är möjligt, donera mina organ för att andra ska kunna överleva, eller vill jag det inte?

Det måste vi själva ta ställning till. Det är en för viktig fråga att belasta de anhöriga med i en situation där döden har kommit hastigt och man bara vill skrika nej till att dödsfallet över huvud taget har ägt rum.

Varför då inte använda den stundande EMU-omröstningen för en sund debatt? Om inte valdeltagandet blir alltför lågt kommer större delen av den svenska befolkningen över 18 år att gå till vallokalerna. Låt dem också ta ställning till organdonation, inte utifrån någon konstruerad debatt om ifall man verkligen är död utan om man vill rädda livet på någon annan eller inte.

Låt alla röstande samtidigt med EMU-valet få ett registerkort där de kan kryssa för ja eller nej till att rädda andra människor efter sin egen död. På det sättet når man visserligen inte valskolkarna, men förhoppningsvis tar de ställning i den vettiga debatt som vi fortfarande väntar på.

Av Martin Klepke 28 maj 2003 09:25