Hur känns det då?

Jamen, hur känns det? I den sista delen av vår resa genom våra fem sinnena så stannar vi nu, lagom till Sourze nya format, vid känseln. Om den fysiska känseln finns inte mycket att skriva. En grizzlys vinge gör precis lika ont för dig som för en Cro-Magnon människa. Det som däremot är värt att betrakta en aning på djupet är den psykiska känseln. Eller kanske känslan.

Ni skall få ett trick.

I dag så väljer mer och mer yngre människor att genomleva och förkroppsliga det narciussamhälle som Socialpsykologen Christopher Lasch varnar för. Det är inte att överdriva att skriva att i dagens ungdomskultur så skall man vara stjärna. Men hur dom?

Nej. Hur känner dom sig. Tricket består i att du skall fråga dom:

"Hur känner du dig?"

Med största sannolikhet kommer dom svara "bra" och det är inget konstigt, men dom kommer att svara just "bra" eller något annat inom två sekunder.

Två sekunder att känna efter? Nej. Går inte.

Alla som utövat eller genomgått någon form av kognitiv terapi eller personlig utveckling vet att det är skillnad på känsla och tanke. Tankar kan starta en känsla men det är absolut inte samma sak. Men det finns två regler till.

I just samma ögonblick så går det faktiskt inte att känna OCH tänka. Just i det ögonblicket när du tänker så känner du inte. Det innebär absolut inte att man kan vara deppig en eftermiddag och inte tänka samtidigt, men lektionen som de flesta får
efter återvändande och distansens klarhet är att tankar och mycket tankar är ett försvar mot att känna efter. Det är lite otäckt.


För där finns något otäckt. Något som förenar de tre kroppsdofterna, de snabba blixtrande TV-kanalernas klipp, de flashbaserade popup-fälten, de ordbajsande multismakernas dekorativa apskit på Hagaparkens lyxkrog, det ständigt ljudfyllda samhället som förnekar det akustiska tomrummet och har skickat normalt, lugnt pratande personer från radion i landsflykt.

Det är inte tröttheten i sig som jag åsyftar. Det är fel fråga i rätt sak. Det är symtom på fenomenet likt en shapechanger, en demon som undgår definition och med det även vidare motåtgärder. Jag skall försöka att tänka lite djupare.

Vårt västliga samhälle är på rätt väg. Social och liberal politik har förbättrat villkoren för oss, statistik pekar på att arbetstimmarna går ned, inkomster ökar och regleringar i form av länder, totalitära system och lagar packar ihop och dyker snabbare än en Kursk. Man får bara inte kritisera. Man får inte. I synnerhet inte den tilltagande liberalismen och allt den står för. Gör man det och tittar på andra samhällen och tidsåldrar så kallas man antingen globofob eller kulturrelativist. Poängen finns dock där: Det går inte att jämföra en bonde från 1910-talets Sverige och diskutera "graden" av hälsoproblem och kvalité med en utbränd mediabrud från Täby.

Men hur känner vi oss egentligen? Samma källor som pekar på att det blivit bättre, friare och rikare, skvallrar även om en värld i emotionell dekadens och repression. "Seize the day" lät ju jävligt bra men när det blev "quarantine the day" under livskvaliténs prestigepiska så hoppade jag av.

Hur farligt är detta? Är jag bara en rädd domedagsprofet som redan blivit gubbigt gnällig? Jag tror inte det.

Det farliga och lömska i detta är inte att vi med våra avtrubbade sinnen blir mer farliga för oss själva eller andra, ej heller är det de kosmodemoniska marknadskrafterna som skor sig på detta. Nej, det lömska har en annan natur.

När är det nog? Att människan är anpassningsbar vet vi, men var är tröskeln? I ett debattprogram om småflickors mänskliga rättighet att få klä sig som prostituerade så ser jag Camilla Henermark som säger att moralförfallet inte är något att oroa sig för. Varje generation har blivit "värre", till sina föräldrars klagan. Ändå lever de och mår bra. Detta fortgår hela tiden.

Samma sak är det med slitaget med våra sinnen.

Så var går tröskeln?

Av Stefan Holmqvist - SHQ 28 maj 2003 17:37