Apparaten i örat

Efter att en längre tid sagt "Va" när hustrun talade till mig beslöts att ett hörselprov var ett måste.

"Kan Du säga Bööö också??" frågade hon ofta.
Troligen dansk humor.

En rar audionom vid hörselvårdavdelningen omtalade resultatet på ett skonsamt sätt. Därefter togs beslutet. Jag trodde att ett stort åbäke skulle hänga utanför - på örat.

Så icke - en snabbstelnande massa sprutades in - sändes till fabrik - kom tillbaks och ställdes in till behaglig styrka. Nu ber jag hustrun att inte skrika till mig.

Varför berättar jag detta? Förklaringen på att jag måste avbeställa min egen stol på konserthuset. Vilket är något av en tragedi.
Ett årligt abonnemang - på ett antal konserter - där man har samma plats varje gång.

Efter att ha lyssnat på radio P2 varje dag - spelat skivor - detta är slut. Ljudet hörs inte längre naturligt.

Inga fler operaföreställningar - gör inte så mycket - nutidens unga regissörer misshandlar föreställningarna så till den milda grad - att njutningen förstörs.

Exemplet i sin prydnad är när tysk television spelar in en 12 timmars föreställning av "Nibelungens ring." Alla 4 verken kom i följd; Rhenguldet - Valkyrian - Siegfried - Ragnarök. Alla medverkande gick i arbetskläder på ett märkligt skeppsvarv. Materialet är hämtat av tonsättaren från nordiska mytologin.

Malmö musikteater uppförde Puccini’s "Bohème".

Tredje akten skall börja: "En mörk vintermorgon utanför ett värdshus vid Barrière d’Enfer. Lantmän och kvinnor kommer med sina varor till torget. Snön faller stilla, träden är vintervita."

I denna föreställning försiggick Mimis möte med Marcel på en soptipp - papper flyger omkring - arbetare går omkring och sopar.

Många är de föreställningar som unga genier förstört i sin iver att visa originalitet.

Tack till Ingemar Bergman som gav oss "Trollflöjten" och "Glada Änkan" medan hörseln var perfekt.

Är det då bara trist att gå på opera - icke.

En gång när vi bodde i Göteborg skulle Sixten Ehrling dirigera Verdis "Maskeradbalen". Den danske tenoren Tony Landy skulle sjunga samt agera som Gustav III. Anckarström skall i fjärde akten avlossa ett skott mot kungen varefter han skall skall dö, sjungande sitt avsked till livet.

"Storan" skall ha all ära av föreställningen - att vridscenen strejkade får väl skyllas på teaterns ålder.

Följande skall hända: Kungen stapplar fram - en marmorbänk kommer bakom honom. Här skall han falla ned. Nu kom det ingen bänk - varför det måste stapplas tillbaka - då kommer denna och en ny vändning måste företagas - sången har nu nått dithän - han måste dö - vad är att göra - kungen lägger sig på golvet - utandas sin sista suck - kören ropar "Vilken ädel man". Marmorbänken försvinner ut till vänster.

"Detta vill jag se en gång till!" säger min begåvade hustru.

Hur blir det då med talpjäser? Dagens skådespelare kan inte artikulera. De mumlar eller pratar i munnen på varandra. Såg en äldre film - Swedenhielms av Hjalmar Bergman
med Gösta Ekman d.ä. i huvudrollen. Han hade ett uttal så när han sade "Sol" kunde man känna hur den lyste i Karlstad.

För övrigt i dessa moderna filmer är det en tävling mellan skådespelare och bakgrundsmusik - vem kan överösta varandra längst?

Vi har text-tv. Tack och lov för det.

Sedan finns ju Sourze - här behöver man ja inte höra vad man själv skriver - som väl är.

Av Lennart Ekman 27 maj 2003 09:52