Svensk sportjournalistik?

Varför hör merparten av svensk sportjournalistik till det man i folkmun kallar SMÖRJA? Varför lackar man ur "big time" varje gång man ögnar igenom ett pekoral till artikel av firma Wennman/Olsson/Anrell? Varför vrider man sig i plågor när Peter Jidhe ska våldta nästa intervjuoffer som kommit i vägen för hans narcissistiska ideologier?

Svenska sportfånar från landet, uppväxta och vältrade i lyx sen barnsben, har blivit erbjudna jobb på våra största men knappast främsta medier sen den dag de klev av på centralen. Deras CV är späckat med rekommendationer från patroner, grevar och diverse löst folk från den skånska myllan, som står i sina skotskrutiga kjolar och talar om deras son som "en begåvning utöver det vanliga". Dessa herrars små snoriga glin har aldrig bemödat sig med att reflektera över sin egen roll i sammanhanget, och att det faktiskt lönar sig att göra en någorlunda research när man ska undervisa i sportvärldens alla egentligheter.

Det verkar räcka med att knyta en fet fransk slipsknut, spara gårdagsnattens knullrufs och bryta på charmig småländska för att casha in 30 i månaden utan att skämmas. Det verkar reko att behandla de riktiga stjärnorna i sammanhanget läs spelarna som luft, bara man ser sig skymta Mr Pulitzer någonstans långt, långt borta i horisonten.

Tidigare nämnda Peter Jidhe är just en sådan. När han under OS i Salt Lake började en intervju med skidlandslagets läkare med att pilla bort hans solglasögon från ansiktet och rycka i hans skidjacka för uppmärksamhetens skull började man undra om man bevittnade en "Stefan och Krister"-buskis. Jidhe trodde för ett kort ögonblick att han var rockstjärna med tiotusentals skrikande småbrudar till groupies nedanför scenen, istället för att spela den verklighetsbaserade rollen som sportjournalist i den statliga teven. Varför läkaren inte gav Jidhe en rak höger är för mig den största gåtan i sammanhanget. Man kanske möjligtvis smetar folk i ansiktet med snoriga, smala fingrar och man är en gravt störd sociopat, inte om man är anställd av SVT. Det som spelades upp inför miljontals sportintresserade tittare var totalt sinnesjukt.


När Mats Olsson och hans lilla bibel "Offside" vann stora journalistpriset härom året fick han för sig att han, och inte Norman Mailer, borde ligga bra till som referenslitteratur för framtidens JMK-studenter. Att hans mögliga retorik och usla dynamik i artiklarna verkligen är framtidens melodi. Vad Mats garanterat INTE har fått för sig är att hans lustmord av det vackraste spelet fotboll, som finns att läsa i denna pocketutgåva, inte håller måttet, vara sig som sportlitteratur eller som sköndito. Den suger för att tala klarspråk. Men så länge gamle Birger från Uddevalla bemödar sig med att pröjsa 50 spänn på lokala macken för 100 sidor ogenomtänkta, journalistiska försök till tryckt papyrus, så kommer Mats Olsson vandra iväg över söders höjder med ett småleende över läpparna, i tron att han är den just nu största, och främsta journalisten i Sverige.

Runt 1 april, inför Sveriges Davis Cup match mot Australien, gick det ut ett pressmeddelande om att Magnus Larsson var skadad, och därför inte kunde medverka som singelspelare i dessa matcher. Sportmedierna snappade naturligtvis upp detta som man sig bör och beklagade sig över det inträffade och hoppades att DC-kapten Wilander hade ett par ess i rockärmen. Dagen efter visade det sig allt vara ett klockrent aprilskämt som, tror det eller ej, inte togs emot väl av alla inblandade.

TV 4:s Ola Wenström var en av dem som direkt började lipa. I sin CBS 60 minutes-kopia "kanon och kalkon" kastade han tomater på landslaget och kallade upptåget för "barnsligt" och undrade om det inte vore bättre att koncentrera sig på Australien-matchen än att driva med svenska sportjournalister. Vad han verkar glömt är att det är just dessa herrar som brukar driva med folk till höger och vänster. När han för egen skull själv halkade på bananskalet var saknaden av självdistans och självironi tragiskt påtaglig. "Man gör bara inte så" gnällde Wenström på kafferasten nere i katakomberna på TV 4, innan han samlade ihop fyrans bästa redigerare för att klippa ihop nämnda opus "kanon och kalkon" i hopp att rädda sitt, och sina kollegors anseende. Wenström själv verkade inte medveten om att hans självgoda och narcissistiska utspel var hundra gånger mer pinsamt och barnsligt än Wilanders lilla rackartyg.

Men värst av dem alla är den alltid lika självbelåtna pojkspolingen Albert Svanberg, som i sin bajsbruna manchesterkavaj sitter och pratar om sig själv i fem minuter varje söndagskväll i tvåan. Han verkar ha det så mysigt i den där soffan att han glömmer bort VARFÖR han sitter där från början. Varje mening börjar och slutar med ett resolut "jag", varje ny frågeställning är så egocentrisk att man kan skönja ett mobbat barn som nu äntligen får tala till punkt. Allt detta medan äkta hälften Katarina Hultling håller tummarna i kulisserna för att lilla Abbe inte ska ramla ur soffan av upphetsning över sin egen förträfflighet.

Sist men inte minst mannen med den största ryggsmärtan sen Cruzito Candelaria kastades med ryggen först på vattencisternen uppe på den där kullen i LA i filmen "Blood in blood out"; Christer Ulfbåge. Han verkar ha tappat konceptet helt. Varför jobbar mannen kvar? När djurgårdscoachen Niklas Wikegård bemödade sig med att ta sig till studion i TV-huset för att kommentera NHL-slutspelet förra veckan stod "Ostbåge" och stirrade in i väggen. Blicken tycktes ha fastnat på allt annat än Wikegårds nuna. Kollade han in ljusspelet på dekoren eller? Fick han plötsligt en lätt hjärtinfarkt? Nåja, han var i alla fall inte ett dugg intresserad av Wikegårds ganska intressanta teorier om Hävelids eminenta backspel och Paul Kariyas Japanbakgrund. Han verkade mest vilja hoppa ut genom fönstret.

Men Christer, det är bara att hoppa! Då kanske någon ung, hungrig och påläst yngling, med fler behov än att mätta sin egen självcentrerade mun, kan få chansen att utrycka sig lite "sportjournalistiskt". För det är väl ändå det ni sysslar med? Du , Jidhe och de andra.

Av Niclas Schaub 23 maj 2003 10:29