Ett samtal senare

Telefonen ringer, jag orkar inte gå fram till telefonen, det gör ingen. Det har varit en lång dag och efter jobbet är alla trötta. Min lillasyster lyfter på luren, det märks att hon pratar med främmande, hon vänder sig om "till dig pappa". Min far tar telefonen och brister ut i gråt. Det är hans äldsta bror på tråden, från Bagdad.

"Alla mår bra!" Min farbror och far skriker fram hälsningar och förfrågningar åt varandra, vi behöver inte fråga vad som sägs, vi hör rösten från Bagdad när den glädjefyllt gratulerar oss att Saddam äntligen är borta. "När kommer ni?" Så fort vi bara kan. Det är dags att återvända till det land som jag knappast minns. Det är dags för min far att återse den familj som han inte har sett på årtionden. "Hur ringer du, telefonerna är ju nere?" Min farbror har köpt ett Thuraya telefonkort, samtal över satellit, från en av handlarna som har poppat upp som svampar på Bagdads gator. "Vad har du för nummer, vi ringer upp!" Svaret blir att min farbror inte vet, försäljare skinnar ett undertryckt folk. De säljer kort utan nummer för att tvinga fram köp. "Alla mår bra!" försäkrar rösten igen. "Vi är glada som aldrig förr, vi ses snart!" Och där tog samtalet slut. Telefonen läggs på och ännu mera glädjetårar, stor lättnad.

Så mycket vi inte förstår, inte för att vi inte vill utan för att vi inte kan. Här sitter vi och kritiserar amerikaner och britter för anfallet, medan en hel befolkning välkomnar den. De vet att enda sättet för dem att bli av med Saddam är genom en invasionsstyrka. Bomber, sårade och döda. Pulveriserade hus. Allt kan man stå ut med bara Saddam försvinner. Och nu är han borta! Vet ni, det är så lite folk som verkligen tror på det här. Så starkt har Saddams grepp varit. Man vill se och känna friheten med sin egen kropp, eller höra från dem som nu är fria. Saddam -är- borta!

Betyder det här att jag nu skall sitta ner och hålla käften om USA i framtiden? Nej. Inte ens när det gäller Irak. USA har under president Bush blivit en militaristisk stat, dess försvarsbudget överstiger alla världens länders försvarsbudgetar hoplagda. Det finns en agenda här som USA inte kan gömma undan längre. "Gör så mot andra vad du fruktar att de skall göra mot dig." Min kritik fortsätter.

I Irak begår idag britterna och amerikanerna fler misstag. De mixade signalerna som irakierna får kan aldrig vara bra. Först går man ut och säljer idéen om demokrati till irakierna för att sedan motsäga sig själva och gå ut med den typ av uttalande som Rumsfeldt kom upp med igår: "Vi kan inte tillåta att de radikala muslimerna vinner valet, vi vill inte ha ett andra Iran." Det här är ju västpolitik, västdemokrati. Kommer irakierna att förstå detta eller kommer de att fråga sig själva om amerikanerna verkligen vill ha demokrati eller om det bara var skitsnack. Här i väst är vi vana vid homogena partier som alla anger samma agenda men använder olika ord för att beskriva den. Här är vi vana vid att välja vår diktatur för några år istället för att som i öst få honom påtvingad på oss. Vi har blivit så vana att vi kallar detta fenomen demokrati. Men är detta vad vi skall lära irakierna? Att deras röst ändå inte spelar någon roll eftersom de troligen inte kommer att få välja den de önskar? Kommer vi att respektera deras val när vi väl sitter med facit i hand?

Redan idag lanseras Ahmed Chalabi som Iraks nästa president. Denna man lämnade Irak när han var fjorton år. Han är dömd för svindleri och tjugotvå års fängelse i en jordansk domstol. Pentagon vill se honom som Iraks president, mest eftersom han är USA-vänlig. Irakierna vill inte ha honom. De känner inte denna person och de vet att han ingenting kan om vad de har gått igenom, hur de har lidit under alla dessa år. Min fasta övertygelse är att ingen utlandsirakier skall ens få möjlighet att ställa upp i ett irakiskt val. Hela den irakiska oppositionen i utlandet borde lägga ner verksamheten och konstatera nöjt att de har lyckats med sina mål att få bort Saddam. Irakierna borde få vårt stöd i alla sätt och former istället för att få oss på styrande poster. Ett demokratiskt Irak skall ledas av en inhemsk medborgare som har folks respekt och själv känner till det lidande som landet har gått igenom genom att själv ha lidit lika mycket som alla andra.

I vårt hem är huvudbryderierna stora. Hur ska vi skrapa ihop pengar till en resa till Irak? När ska vi åka, hur ska vi åka? Varför ringer våra släktingar inte upp igen, de lovade ju att de skulle göra det. Kanske den här gången får vi tag på ett telefonnummer? Huvudvärk och sömnlöshet, men det gör inget. Saddam är borta och vår familj mår bra. Dags att andas igen.

Av Naseer Alkhouri 27 apr 2003 13:16