Döm inte trädet efter barken

Jo, visst stod han där, under körsbärsträdet, på samma ställe som så många gånger förut.

Den svarta bomberjackan, de stora stålkängorna, de uppvikta jeansen, den rakade skallen och den bistra uppsynen skar sig mot de mjuka rosa körsbärsbladen. Konstigt, tänkte hon medan hon med medlidande i blicken granskade honom och trädet. Hans ögon bryter verkligen mot det onda yttre. Såg man bara ögonen skulle man tro att han var godheten själv.

Det är synd om dem, de kan inte må bra av att ha så mycket hat inom sig. Man borde ge dem mer kärlek, men hur? Hon log för sig själv.

Hennes vänner brukade säga att hon skulle gå ut och krama nazister, de retade henne ofta för hennes fåfänga tankar om kärlek. De tyckte att det bästa sättet att få bort rasism och nazism var att slåss och förstöra deras lokaler. De kanske hade rätt, hon tvekade ofta om hur man skulle göra. Men våld och hat kunde aldrig vara bra. Hat föder ju hat. Ett körsbärsblad flög över hennes ansikte.

Men det är klart att det måste finnas ljus någonstans inne i deras inre också. Som stjärnor på en nattsvart himmel. Det var ju verkligen synd om dem. Man skulle prata med främlingsfientliga människor, tänkte hon. Men en svartskalle som jag skulle de säkert slå ner innan ett ord kommit över mina läppar. Om man kollade dem i ögonen kanske? Hon hade hört om att folk som mördat och misshandlat andra människor aldrig sett offren i ögonen. Fast det kunde ju vara en skröna.

Killen vid trädet svor till. Hon tittade upp och såg hur han bränt sig på fingret när han skulle tända en cigarett. Det blåste en hel del. Hon svepte kappan tätare omkring sig och ökade farten. Trots att det var juni hade vädret slagit om och temperaturen var strax över 5˚. Hon tänkte på när körsbärsträden började blomma. När folk började hänga ute på kvällarna och gå i t-shirt. Det var också då nazisten vid trädet började stå där och titta på henne. Varför han inte stod tio meter bort vid körsbärsparken där dom alltid brukade hänga när dom var fler hade hon alltid funderat på. Hon kom ihåg hur obehagligt det hade varit, nu hade det nästan blivit en vardaglig sak, så ofta som han hade stått där.

Hon rycks upp ur sina tankar av ett högljutt gäng som kommer från parken. Med en uppgiven suck ser hon hur killarna river ner grenar från körsbärsträden och sliter dom vackra bladen i stycken. Vad får de ut av det där? Det var i 17-18 års ålder, så nog borde de veta bättre tyckte hon. Killen vid trädet mötte hennes blick varpå han vände sig om och gick iväg. Det vackra trädet såg genast vackrare ut, men dock också ensamt, som om något fattades. Hon älskade verkligen bladen som låg som en gång var hon gick.

Det var för mycket ondska i världen just nu, men det gick ju i vågor, dels genom årstiderna men också genom åren. På hösten är alla väldigt arga och sura, ju gråare väder desto gråare blir människorna. Sen kommer vintern när ingen säger någonting alls, sen kommer våren och folk tinar sakta upp, och ju mer sommar desto gladare och positiva blir folk. Men åren var värre, just nu var det en riktig svacka, alla gick omkring och var misstänksamma och otrevliga. Hon försökte se så glad och trevlig ut som möjligt, men allt man fick tillbaka var otrevliga blickar. Speciellt från "svenskar".

Många tittade på en som om man var en utomjording. Men de kunde ju inte veta att hon var född i Sverige och förmodligen var minst lika svensk som de var. Hon försökte alltid hålla skenet uppe, men det var inte alltid lätt. Att jämnt ha förståelse för allt och alla var jobbigt, visst var det svårt och jobbigt att jämt älska och ibland blev hon också förbannad och ledsen, men mest ledsen. Framförallt när hon såg hat. Att människor kunde hata varandra så mycket att de misshandlade, torterade och dödade varandra.

En skarp vissling skar genom luften.

- Oj oj oj, vilken snygging! en av killarna ropade till henne.

Hon tittade upp, skakade på huvudet och gick vidare.

- Bruden! Dissar du oss eller? Kom igen, dra hem till oss och mys lite.

- Nej tack svarade hon, jag ska hem.

- Äh, inte dissar en snygging som du oss! Kom igen, dra hem med oss och hångla lite.

Gänget var inte mer än två meter ifrån henne och stämningen började bli en aning obehaglig. Hon körde ner huvudet och tittade på dom få körsbärsbladen på marken, vinden hade blåst bort dom flesta just från det här stället. Hon började gå snabbare. Fan, kan dom inte låta mig vara bara, tänkte hon irriterat. En knuff i sidan fick henne att snubbla.

- Vad håller du på med? frågade hon ilsket.

- Jävla hora, du tror att du är något va? Vet du vad du är? En billig jävla slampa!

Killarna hade bildat en ring runt henne som blev mindre och mindre.

- Fan, lägg av, jag har inte gjort något, vad håller ni på med? sa hon med rädsla i rösten. Hon var trött, rädd och ville hem.

- Vad tror du vi vill?
- Jävla hora.
- Hur mycket tar du för ett ligg?
- Slampa, fitta!


Orden haglade över henne i takt med dom hårda knuffarna som fick henne att tumla omkring. Plötsligt kände hon hur någon tog tag i henne bakifrån och låste hennes armar. Hon började sparka och skrika i panik.

- Släpp mig! Fan ta er, lägg av!

Killarna bara skrattade och en av dem började ta på henne.

- Det är väl så här du vill ha det? frågade han med kylig röst. Hånleendet satt klistrat på hans ansikte och ögonen lyste av galenskap.

Hon grät okontrollerat och försökte fästa blicken på körsbärsträden när hon kände hur de började riva i hennes kläder, hela tiden skrek hon i skräck och panik. Ett slag över ögat fick henne att tystna för en stund. Hon letade intensivt med blicken för att försöka komma bort från det som hände, men inte ett spår av minsta lilla körsbärsblad. Nu var de tre stycken som slet av hennes tunna jacka och någon bakifrån satte handen på hennes mage och försökte hitta byxknappen.

Hon föll omkull på marken och en av killarna ramlade över henne. I fallet slog hon i huvudet men fick loss sina händer och började nu riva och slå i blindo. Två killar tog tag i henne och hon fick ett hårt slag över munnen och kände den varma smaken av blod i munnen.

Hon kände hur någon började slita i byxknappen men kände också hur hon på något sätt gled bort från kroppen. Plötsligt såg hon allt som hände från sidan, som en åskådare. Slagen och sparkarna mot kroppen kändes inte längre. En virvelvind fick körsbärsbladen att vackert falla till marken över henne.

Plötsligt ryggade alla killar utom den som fortfarande fumlade med knappen tillbaka. Någon rusade in i cirkeln och ett par starka armar slet upp och slängde iväg killen över henne. Plötsligt var hon tillbaka i sin egen kropp igen men vågade inte titta på vad som hände. Hon slöt ögonen och kopplade bort alla ljud. Hon tänkte på sommaren som varit och de blommande vita körsbärsträden. Hur hon hade gjort ett halsband av bladen till sin lillasyster. De hade varit så sköna mot ens kind. Hon kunde känna de mjuka bladen och den söta lukten när hon tänkte efter. Någon rörde vid henne kind och långt borta hörde hon någon prata. Sakta kom hon allt närmare verkligheten igen. Känslan av bladen och lukten höll sig ändå kvar.

En sammetslen röst nådde hennes öron och sa mjukt.

- Hallå? Hör du mig?

Försiktigt öppnade hon ena ögat och såg suddigt en kille i 20 års ålder.

- Hur är det? frågade han. Hon blundade, svalde och tog ett djup andetag.
- Tack så hemskt mycket, svarade hon. Herregud, tack så hemskt mycket. Hon öppnade ögonen och ryckte till. Ett kort ögonblick förvandlades tacksamheten till ilska.

- Du? frågade hon med förvåning.

Orden kom i en strid ström ur hennes mun, chocken var fortfarande kvar.

- Men, men, vad? Var det du? Varför hjälpte du mig för? Du, du tycker väl inte om sådana, sådana som mig?
- Varför skulle jag inte? svarade han med allvar i rösten och plockade försiktigt bort ett körsbärsblad från hennes ansikte och luktade på det.
- Är det för att jag ser ut som jag gör? Jag är inte nazist, jag är sharpskin. Nazisterna tog vår klädstil och vi vill bevara den i vår kultur, fortsatte han medan han tittade henne i ögonen.
- Så du är alltså, snäll? frågade hon, fortfarande med en del rädsla i rösten.
- Ja, jag tycker i alla fall om sådana som du, sa han med ett leende. Hon tog körsbärsbladet med en darrig hand från hans. Han fortsatte.
- Jag vill att folk ska lära sig att inte se till det yttre utan till det inre. Låta folk få en chans att visa vilka de är. Kärleken kommer alltid inifrån, man måste se igenom ögonen, ögonen är porten till själen.
- Klarar du att ställa dig upp?

Han reste sig upp och sträckte ut handen. Hon tog tag i den och mellan deras händer kändes det mjuka körsbärsbladet. Sakta reste hon sig upp, hennes kropp värkte och hon andades ryckigt och inte särskilt regelbundet. Benen skakade så hon tog ett stadigt tag i hans jacka. Försiktigt ledde han henne till bänken under körsbärsträdet. Plötsligt släppte chocken och tårarna som droppade ned från hennes kinder blandades med dom vackra körsbärsbladen på marken.

Av Johanna Strand 15 apr 2003 11:17