En vanlig kvinna

Nu läste hon det igen: "boken handlar om tre vanliga kvinnor". Berta hade börjat uppmärksamma detta med att vara vanlig - en vanlig kvinna. Det skulle tydligen tolkas positivt numera. Det var alltså inte längre intressant att vara unik, nu skulle man i stället vara vanlig. Överallt och i alla sammanhang stod det så. Nu senast var det i en recension av Michael Cunninghams "Timmarna", denna prisbelönta roman som byggde på Virginia Woolfs "Mrs. Dalloway". Virginia Woolf hade en gång i en essä ställt frågan, varför så få böcker handlar om vanliga kvinnor och sedan själv besvarat den med att alla romaner beskriver män och deras dynamiska liv, vem skildrar en torggumma eller blomsterflicka i stället för att skriva den hundrade avhandlingen om Napoleon. Så hade hon sagt och det var detta som hon hade velat förändra när hon skrev sina romaner. För sin tid och sin samhällsklass hade Virginia Woolf försökt att skriva om vanliga kvinnor, sådana som hon själv uppfattade som vanliga, även om dessa inte i första hand var torggummor eller blomsterflickor utan typiska dåtida borgerliga kvinnor. Men en Mrs. Dalloway eller en Mrs. Ramsay skulle inte vara vanlig i Sverige idag. Men hur var då en vanlig kvinna här och nu? Vem var hon och var fanns hon?

Berta satt och drömde över sina böcker medan hon läste tidningen och funderade på Virginia Woolf, Mrs. Dalloway och vanliga kvinnor i största allmänhet. Tankarna gick åt olika håll, en vanlig kvinna, uppsats, måste börja skriva nu, om vad, kan inte komma på något, kanske gå på bio i stället, först läsa tidningen, en vanlig kvinna... Denna gång gällde det en inlämningsuppgift i svenska, den sista uppsatsen hon behövde skriva innan hon var färdig med sin lärarutbildning. Medan hon funderade, slog det Berta att hon skulle kunna skriva om "en vanlig kvinna av idag". Hon skulle kunna intervjua en sådan och sedan skriva om henne, eller kanske skriva om sig själv. Hon var nog ganska vanlig, 26 år, ogift, inga barn, lagom lång, lärarstuderande, egen lägenhet i förort, råttfärgat hår, glasögon. Men hon var förstås tjockare än de flesta och hade ett ovanligt namn: Berta Nussdorfer. Det vore nog bättre med någon som var helt igenom vanlig. Bertas bästa väninna hette Annika Nilsson, det var ett vanligt namn. Men Annika tävlade i kampsporter och hade flygcertifikat. Definitivt inte vanligt. Och det borde förmodligen vara någon som var äldre än Annika. Berta kom ihåg att hon någonstans hade läst att den vanligaste kvinnan i Sverige var 42 år, hette Anna, Maria eller Eva, hade två barn, tyckte om att laga mat, arbetade inom vården, tränade en gång i veckan och sprang Tjejmilen eller något annat motionslopp en gång om året.

Vem skulle hon intervjua? Kanske kunde hon ringa moster Anna Maria? Som hade två av de vanligaste förnamnen i Sverige och dessutom hette Andersson, som var ett av de vanligaste efternamnen. Och 57 år var inte helt ovanligt. Tjejmilen hade hon också sprungit några gånger, och hon var lagom lång och lagom tjock. Men moster Anna Maria arbetade inte inom vården utan hade ett eget plåtslageri. Och hon tyckte inte om att laga mat, och inte hade hon två barn utan tre adoptivbarn, det var inte vanligt. Hennes man var 15 år yngre, det var inte heller vanligt, trodde Berta. I så fall skulle hon själv hålla ihop med en 11-åring, vilket var fullständigt otänkbart. Och olämpligt.

Kanske det vore bättre att intervjua en granne. Tvärs över farstun bodde Birgitta, som visserligen hette Skare i efternamn, stod det på dörren, men hon var sjuksköterska, skild och ensamstående mamma till en tonårsson som gick i gymnasiet. Det verkade vanligt. Nästan alla tonåringar gick i gymnasiet, och sjuksköterska var ett vanligt kvinnoyrke, även om det numera inte var så vanligt att det fanns tillräckligt av dem på sjukhusen. Och Birgitta verkade att tycka om att laga mat, det doftade alltid så gott och kryddstarkt från hennes lägenhet. Annars visste inte Berta så mycket om Birgitta, de hade mest hälsat på varandra och bytt några ord om vädret, men hon beslöt ändå att ringa på. Dörren öppnades av en kvinna i overall och stora handskar. Det visade sig att Birgitta hade kaninuppfödning i stor skala i lägenheten. Definitivt inte vanligt. Och tonårssonen stod vid spisen och förberedde middagen. Han ville bli kock så småningom och lagade redan utsökta måltider, berättade Birgitta. Berta inspekterade kaninerna och tackade för besöket.

Nästa försök fick bli hos gamla fru Hansson två trappor ned. Hon var förstås inte i den åldern när man springer motionslopp, men hon kunde möjligen ha arbetat inom vården eller tyckte kanske om att laga mat. Berta hade hört att fru Hansson skulle vara lite senil, inte precis diagnosen Alzheimer, men man hade sett henne springa ute i bara nattlinnet mitt i vintern vid ett par tillfällen, och det var väl inte det allra vanligaste. Fru Hansson, som visade sig heta Greta, öppnade dörren på Bertas ringning, men några frågor ville hon inte svara på, utan nu var det Greta som i stället ville fråga Berta hur man gör om man behöver bli av med någon som ständigt tittar in genom brevlådan eller skickar hemliga meddelanden via hål i väggen. Det lät inte som senilitet utan snarare som paranoia, vilket väl inte var så vanligt hos gamla kvinnor. Laga mat tyckte hon inte heller om, och några barn hade hon inte, endast en brorsdotter i Guatemala. Nej, Greta var nog inte heller en lämplig representant för en vanlig kvinna av idag.

Berta gick hem och funderade. Hon beslöt att definiera ordet vanlig innan hon gick vidare, då skulle det säkert bli lättare att hitta en riktigt vanlig kvinna. I Svensk Ordbok stod det "alldaglig och föga märkvärdig" medan hon i Illustrerad Svensk Ordbok hittade definitionen "ofta förekommande". Vem kunde man hitta som var alldaglig, föga märkvärdig och ofta förekommande? Torggummor och blomsterflickor, som Virginia Woolf hade nämnt, förekom inte ofta numera, däremot affärsbiträden och städerskor, trodde Berta.

Berta gick först till Konsumbutiken på hörnet. Affärsbiträdet i utgångskassan såg vanlig ut, vältränad och i lämplig ålder, omkring 40, men han var definitivt en man. Berta nöjde sig med att köpa några liter vanlig mjölk och gick vidare till vårdcentralen för att höra om där möjligen kunde finnas en städerska. "Sådana har vi inte här, det är Swedish Clean AB som sköter städningen, jag tror att det enbart är män, och de kommer först när alla har gått för dagen", fick hon till svar av ett mycket ungt sjukvårdsbiträde, också detta en man.

Berta funderade. Det kanske vore bäst att inte endast definiera vanlig utan även kvinna? Hon beslöt att gå hem igen och titta i sina ordböcker. Men för att definiera kvinna kom hon inte långt med ordböckerna, i dem hittade hon endast definitionen "fullvuxen person av honkön". Efter att ha läst vidare i all annan litteratur hon ägde, förstod Berta att det inte endast var kvinna som hon behövde definiera utan även kön. Till slut trodde hon sig ha funnit den ultimata definitionen, hos Judith Butler var det väl, om hon inte mindes fel: Kroppens och könets materialitet iscensätts i en ständigt pågående process, där det är omöjligt att urskilja den rena kroppen från framförandet av den. Var tar kroppen slut och var börjar våra föreställningar om den?

Berta började förstå varför de flesta ville skriva om Napoleon, "om det så var den hundrade avhandlingen", i stället för att skriva om någon okänd vanlig kvinna. Det måste ju vara en mycket enklare uppgift, för vem var en vanlig kvinna och var fanns hon? Napoleon var däremot redan definierad som en ovanlig man och hade en redan definierad manlig kropp. Och plötsligt visste Berta vad hon skulle skriva sin uppsats om, naturligtvis om Napoleon.

Av Elisa Auer 09 apr 2003 09:42