Pappa och våren

Pappa öppnar. "Tjena Mange". Vi kramas obligatoriskt. Det har kvällats, men våren envisas nu med ett sent ljus genom persiennerna i vardagsrummet. Väggklockan tickar och pappa släpper en brakare. Han har dålig mage, så den gör som den vill. Jag har accepterat det, och luften är fri.

"Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på, så jag köpte lite högrev. Jag tänkte göra en gryta."

Jag säger något jakande och sätter mig i soffan. Mina Marlboro Lights ligger i fickan. Jag tvekar en sekund innan jag frågar om det är okej att jag röker.

"Jaa, öppna balkongdörrn bara. Det står nog en askkopp på soffbordet."

Pappa har slutat med cigaretter sen ett par år, men hans sambo röker. Förut ville jag inte erkänna för honom, men vi passerade någon osynlig gräns och sen har det gått bra.

"Vill du ha en konjak?" Tonläget blir lite busigt och han står framför mig med flaskan i handen. Jag tackar ja och pappa porlar upp i två glas.

Han sätter sig ner i fåtöljen med ett sorts stön som betyder att han äntligen kan koppla av och betrakta trädtopparna utanför balkongfönstret.

"Hur är det då?" Efter att ha smuttat förklarar jag att det är bra och att jag just städat hemma. Jag berömmer konjaken och pappa säger att den är fin och berättar varifrån den kommer med sitt lite vuxna, konjakerfarna tonläge. Vi tittar på våren därute.

"Vill du hänga med till Dalarna någon gång?" Det erbjudandet har jag hört sen jag kom i puberteten, innan dess hängde jag bara med.

"Tänkte åka upp i helgen och kolla oljan. Vi kan bo därnere i nya huset, så vi kan fixa en brasa i öppna spisen."

Jag säger att jag får se och att jag kanske ska ut i helgen. "Okej, vi får se då. Yvonne ska ju träffa sin dotter. Det är ju lite trist när man är själv däruppe nu när farsan och morsan är borta."

Farmor och farfar blev alltid så glada när vi kom och hälsade på på somrarna. På något sätt har de varit gamla så länge jag kan minnas, men sen blev det för mycket och de dog för några år sen. De kallade varann för "Mor" och "Far". Brorsan och jag spelade badminton på gården. Sen gick vi ner till Erik och Karin och läste deras sons Fantomentidningar. Han brukade skjuta sparvar med luftpistol på deras tomt eftersom han tyckte det var nödvändigt. Vi tyckte nog mest att det var lite tufft. Vi fick kakor och saft hos Erik och Karin. Karin talade någon sorts uråldrig dalmål så vi nickade mest och försökte se ut som om vi förstod. Hon verkade nöja sig med det.

Nu är det mycket senare, och alla gamlingar är borta.

"Faan Mange, min mage blir jag inte klok på! När jag skulle till jobbet i torsdags fick jag vända halvvägs till tunnelbanan! Det var bara att gå hem igen! Det är nåt konstigt."

Vi skrattar och pappa häller upp en till.

Grytan puttrar på spisen. Jag erbjuder mig att duka så vi har det gjort. När jag kommer ut för att lägga fram bestick ser jag att pappa står på alla fyra vid stereon. Han stönar och jag frågar vad han håller på med. "Nä jag tänkte kolla om jag hittar den där Emmylou Harris-skivan. Du gillar ju henne, eller hur? Jag har en tidig."

Jag säger att det stämmer men att det inte är värt ett ryggskott. Han hittar skivan och lägger den på skivtallriken. Jag sätter mig i soffan igen. Vi lyssnar på Emmylou.

"Jäkla vackert fruntimmer det där," säger pappa. Han ger mig fodralet. Jag håller med, med invändningen att hennes skönhet tilltagit med åren.

Slideguitar och stämsång strömmar ur högtalarna. Vårkvällen har mörknat en aning, men pappa har mysig punktbelysning härinne.

Vi sätter oss till bords. Grytan är jättegod. Vi dricker Porter till maten.

"Du vet, det är kokosmjölken som gör det. Om du vill fixa lite käk såhär, så häll i lite sånt. Det förhöjer smaken. Och sen kan du ju spara till senare, det blir ju mycket om man gör en gryta."

Pappa och jag samtalar och mumsar. Vi pratar om utelivet i Stockholm. Han verkar tro att jag är någon sorts supertrendig barkonnässör. Jag gör mitt bästa för att leva upp till det förmodade epitetet, vilket kanske också förklarar hans antagande. Några tokiga anekdoter därifrån vill jag nämligen erbjuda honom då och då.

Samtidigt får jag lyssna på de vanliga förmaningarna; att akta mig för läskiga ungdomsgäng som vill spöa skiten ur folk och att inte dricka för mycket. Dessa båda ligger i topp också ikväll. Jag lovar att komma ihåg allt detta, även om jag påpekar att det var längesen jag stötte på arga bråkmakare på Söder.

Middagen är avslutad och det är dags att jag beger mig hemåt. Efter att vi tagit adjö och pappa sett till att jag inte glömt något, befinner jag mig på väg till tunnelbanan.
Luften har blivit kyligare nu, men jag ser några envisa snödroppar som lyser i en rabatt. De bockar, och utför en stolt och ömtålig hälsning i tystnaden.

Där under min promenad, börjar mina tankar flyta fritt. De är glada och leker tafatt med varann. De påminner mig om väsentligheter likväl som bagateller. Ibland är det svårt att skilja det ena från det andra, verkar det.

Jag minns ett tillfälle då jag var väldigt ledsen och pappa hade den märkliga tajmimgen att ringa när det var som värst. Han hörde hur jag grät i telefon och trots att jag bad honom att inte oroa sig, kunde jag inte hindra honom från att sätta sig i bilen och åka hem till mig.

När han ringde på orkade jag knappt öppna dörren. Jag släppte in honom med en snorgråten uppsyn och återtog snart mitt framstupa sidoläge på sängen.

"Jag visste inte vad jag skulle göra." Pappas röstläge befann sig i zonen mellan skämtsamt och ömt. "Så jag köpte det här på vägen."

Han placerade något på bordet. Jag såg upp. När jag fick syn på äpplet snurrade det ännu mer i skallen. Var det kärlekens fysiska inkarnation som stod på mitt bord? Till synes maktlöst och hopplöst förgängligt, men med en förödande styrka.

Pappa började sortera mina tidningar till pappersinsamlingen med förevändningen att han måste ha något att göra. Jag hade fullt upp med att knåda de redan ambitiöst knådade ögonlocken. Så ropade han från hallen:

"Mange, jag vet inte hur jag ska säga det här. Jag vet att jag är feg som inte ser dig i ögonen, men du ska veta att jag älskar dig."

I det ögonblicket frågade jag mig hur mycket känslostormar en genomsnittlig person kan vara med om under en kväll utan att förlora medvetandet. Då blev det knåda av.

Snart var jag framme vid tunnelbanan. Jag kände mig upprymd och lite loj, kanske var det också konjaken. Men jag hade kommit till slutsatsen att jag i stort sett kunde skatta mig lycklig; jag hade en pappa som bjudit på middag och givit mig ett äpple, vi skulle förmodligen behålla gården i Dalarna, och våren var här till slut.

Våren, då vi båda fyller år, och den märkliga kraft som ger liv åt allt som varit dött.

Av Magnus Bjärlind 03 apr 2003 09:48