Jag erkänner

Alla har rätt att vara som de vill, ett sunt och helt korrekt motto som du bör ta med dig igenom hela din livsresa. Detta motto har under min livsresa hjälpt mig att respektera vad jag trott varit minoriteter. Jag har givit dem rätten för att jag i min enfald trott att jag och mina närmaste utgjorde någon form av majoritetsbefolkning. Har likt en snäll hund accepterat att de flesta i min egen ålder är helt övertygad, om att all information är helt objektiv, att de inte vet vem Lars Norén är, att Veckorevyn ligger på deras nattduksbord.

Kanske blir du trångsynt med åren men jag har slutat se mellan fingrarna på det faktum att 80 av Sveriges befolkning uppträder som puckon! Jag gör det för att det är jag och min närmaste som utgör minoriteten och även om de må låta otroligt så är det alltid minoriteten som har rätt i sådana här sammanhang. Om vi betraktar vår historia har allt intressant, all utveckling börjat i någon form av minoritetsgrupp. Vilket ger minoriteten en oerhörd kraft, de är bättre, starkare, smartare och långt mycket intressantare än den gråa majoriteten.

Men om vi är så bra i minoritetsgruppen, varför gnäller jag då? Frågar sig vän av ordning. Jo, för trots att vi är starkare, snyggare och intressantare så är det majoritetsgruppen som definierar normen. Det är detta pack som skriver risiga krönikor i en rosa tidning som saknar substans, mening och värde. Det är en och samma person som tjänar 70 000 kronor i månaden och som i badhusets bastu berättar för dig om hur härligt det är att "spänna sin sekreterare i daiman". Det är denna smaklösa groda som anser pasta rosso vara höjden av smakupplevelse, för att sedan trycka upp sitt söndersminkade ansikte i kamerans lins. När du i ditt totala ovetande ligger och knullar med din partner framför någon dålig reklamkanal som sänder "prutt - tv" med damp barn!

Det är precis så jag känner och det finns inga planer på att dölja min avsky mer. För jag är en minoritet, som tar ut min rätta att gnälla. Precis som minoriteter har gjort i årtusenden, det enda ni små stackare kan göra är att känna sympati för mig och se upp till mig. När ni når er ejakulation har jag redan börjat läsa kapitel två.

Av Martin Cöster 01 apr 2003 14:58